99 proggplattor
Mikael Wiehe och Kabaréorkestern: Sjömansvisor |
|
|
| |
|
|
Mikael Wiehe blev snabbt en av de bästa låtskrivare i Sverige, progg eller ej.
1978 kom Mikael Wiehes första platta i eget namn, fast det står ju "och Kabaréorkestern" på skivomslaget.
En liten skillnad, även om Hoola Bandoola Band också var lika med Wiehe. Åtminstone vad det gällde att skriva låtar.
Ändå öppnar Sjömansvisor med två Dylan-tolkningar, "Sakta lägger båten ut från land" och "Spanska stövlar". Bägge visar vilka bra låtar som Dylan kan skriva och vilken bra textförfattare som Wiehe är. Dylan-elogen fortsätter på baksidan med spåret "Mikael Wiehes 116:de dagdröm". Fast där handlar det inte om en tolkning utom om en egen Wiehe-låt, i samma anda som Dylans drömmar.
I övrigt är det Wiehes egen LP. De mer proggiga låtarna "När bolagen kom till byn" och "De grekiska partisanernas sång" handlar ju precis om det som låttitlarna anger. Och man bör nog veta att partisansången skrevs efter att Wiehe hade läst Kapetan Aris – en bok av Kostis Papakongos om grekerna under och efter andra världskriget.
Vilket jag läst i texthäftet där man – som vanligt – också kan hitta låttexter och ackord. Då, när man känner till den historiska bakgrunden, så fungerar patoset.
Annars kan sånt som "folkets kamp" i vår nutida retuscherade TV-verklighet låta mest som fånigheter. Men det var ju faktiskt inte så länge sedan som det krigades på fullaste allvar – och det alldeles i vår närhet.
LP:n präglas av en akustisk lätthet, framförd av medlemmar från Hoola, som vid här laget blivit vuxna (re) män och lärt sig mer om hur musik ska göras. Men…
Det börjar alltså inte med "Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)", som det kanske borde ha gjort. Den ligger istället sist på första sidan, en klassik LP-placering för en stark ballad. Och "Titanic" är Låten med stort L, den är som en hel generationsroman på 4 minuter och 19 sekunder.
För artister måste det vara kluvet med så populära låtar. Gary Brooker (i Procul Harum) måste nog alltid spela "Whiter Shade Of Pale" och Wiehe kan nog inte lämna en konsertscen utan att ha sjungit "Titanic".
Låten står ut som ett isberg, gnistrande, lika klar idag som då. Alla kan historien som texten skildrar, alla känner in det de vill i berättelsen, tolkningarna äro många. Ett sjunkande samhälle eller en sviktande politisk rörelse, t ex. Oavsett vad så är LP:n en klassiker och en av de proggplattor som nådde ut till en större, bredare publik.
|
