Många säger sig nu vara chockade över USA:s systematiska bruk av tortyr under "kriget mot terrorismen". Detta trots att tortyren har varit känd sen länge och notiser och artiklar om den publicerats i alla större svenska tidningar. Även om man mest talat om skendränkningarna och mindre om piskorna, knogjärnen, våldtäkterna, elchockerna och de glödande tängerna, kan ingen hävda att man inte visste något. Påståendet om chocktillståndet framstår snarare som ett försök att täcka över det ansvar som man själv vägrade axla.

I Sverige fullföljde man i stället den traditionella politiken av undfallenhet gentemot stormakter (tänk permittenttrafiken under and­ra världskriget eller Sveriges krypande inför Sovjetunionen när det gällde Raoul Wallenberg) när man i hemlighet lät CIA hämta och transportera de två i Sverige boende egyptierna, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till tortyr i Egypten. (Samma politiska följsamhet gör att Sverige inte ger asyl åt Edward Snowden och är anledningen till Julian Assanges berättigade rädsla för att komma till rättegång i Sverige.)

Det finns de som försvarar användandet av tortyr. Jag vill gärna tro att detta beror på okunskap eller missförstånd. Det finns en vitt spridd tro att tortyr används för att tvinga människor att bekänna något eller att berätta om saker de vet. Sanningen är att tortyr i första hand används som ett terrorvapen, för att bryta ner det enskilda offret mentalt och för att sprida skräck i en befolkning. Det är därför familjemedlemmar ofta tvingas bevittna tortyren och de ihjältorterades kroppar ofta dumpas på offentliga platser. Alla ska förstå vad som händer den som sätter sig upp emot makten eller misstänks kunna göra det. Och ju fler oskyldiga som plågas desto effektivare fungerar terrorn. Den kan drabba vem som helst, var som helst, när som helst!

Ett annat missförstånd är att man kan få fram information med hjälp av tortyr. Men som den nu snart 77-åriga danska läkaren Inge Genefke, som ägnat sitt liv åt att bekämpa tortyren och åt att rehabilitera tortyroffren, säger: "Ingen människa kan i längden motstå tortyr! Detta är en myt som bödlarna sprider för att ytterligare förödmjuka offren" (Sydsvenskan 21/7 2013). Plågade, skräckslagna människor säger helt enkelt vad som helst för att slippa plågan. De anger sina vänner och bekanta, sina föräldrar och sina egna barn. De berättar de mest otroliga historier. Allt för att slippa pinan. Tortyr för att inhämta information är ineffektiv och värdelös!

1999 gav Sven Lindqvist ut sin bok "Nu dog du". Där berättar han, att under det första världskriget ansågs detta att bomba människor från de nya flygmaskinerna så osportsligt och ogentlemannamässigt att det var något man inte kunde tillåta sig – i Europa. Bomberna sparade man till infödingsbyarna i kolonierna. Första gången civila bombades i Europa var i den heliga baskiska staden Guérnica under det spanska inbördeskriget. Detta upprörde hela den "civiliserade" världen och fick bland annat Pablo Picasso att måla sin berömda tavla. (Den tavla som man den 5 februari 2003 såg sig tvungen att täcka över i FN-högkvarteret i New York så att inte USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell vid sitt besök skulle besväras av det pacifistiska budskapet.)

Tyskland fortsatte terrorbombandet under andra världskriget och Storbritannien och USA svarade med att utplåna tyska städer. Det som började som försöksverksamhet på färgat folk i fjärran land slog så småningom med full kraft tillbaka mot upphovsmännen själva.

Jag tänkte mycket på Sven Lindqvists bok när jag i början av 00-talet läste att höga amerikanska jurister föreslog att man skulle skicka araber som kunde misstänkas tillhöra Al-Qaida för tortyr till länder med, som juristerna uttryckte det, "mindre konventionella förhörsmetoder": Pakistan, Saudiarabien, Egypten eller Israel. Och jag påmindes om Sven Lindqvists bok när jag senare förstod att USA under ledning av George W Bush och Donald Rumsfeld hade beslutat sig för att ta saken i egna händer enligt principen "själv är bäste (bödels-) dräng". Och jag fruktade också denna gång att "försöksverksamheten" mot färgat folk i fjärran land skulle komma att slå tillbaka mot upphovsmännen, det vill säga oss själva i den så kallade civiliserade världen, med full kraft. Tortyren måste bekämpas, inte bara av moraliska skäl utan också av ren självbevarelsedrift, för att förhindra att den till sist drabbar oss själva.