Mikael Wiehe är vänsterns okrönte
hitmakare. En av de envisaste från musikrörelsen.
En poetisk och politisk låtskrivare som vill kontrollera och delta
i det hans musik är med att bygga upp. Ett efterkrigsbarn som fortsätter
ställa siktet mot kommersialismen
Idag är Mikael Wiehe 34 år.
Han har etsat fast Hoola Bandoola Band på låthimlen.
Med lättnynnade, flerbottnade texter.
Han musik hjälpte till att bygga upp en musikpolitisk rörelse,
en skivbolagsapparat, ett nätverk som dagens aggressiva och anarkistiska
nyavågare har nytta av.
Bengt Eriksson har hört delar av hans nya skiva, hittat synttoner
och begeistrats av det poetiska schlagerspråket. Av Mikael Wiehes
låtar.
Vi är inte särskilt många som orkat ta oss ut till Waxholm
en fredag eftermiddag i januari. Noga räknat tre, inklusive artikelförfattaren.
I två veckor har Mikael Wiehe med band, (Håkan) Nyberg,
(Arne) Franck och (Jan Eric) Fjellis (Fjellström) varit i MNW:s
studio för att spela in sin nya LP, som i mitten av mars ges ut
av Malmöbolaget Amalthea. Nu hålls det presskonferens och
den församlade pressen ska få höra fyra omixade spår
av LP:n. Tre nya Wiehe-låtar och en Dylan, All Along the
Watchtower, som Mikael översatt till svenska och kallat Längst
upp i högsta tornet! Vilket också är LP:ns titel. [Det
blev Kråksånger M.W.]
En annan Dylan-översättning, The Time They Are A-Changin´!!,
som Mikael gjort finns med på Dan Tillbergs nya LP. Dylan lär
ju vara en noggrann kompositör, säjer jag.
Han vill personligen godkänna varenda översättning, och
flera (bl.a. Love Explosions försvenskning av Desolation
Row till Djävulens Patrask på deras första
och enda LP) har fått nobben. Men för dej verkar det vara
fritt fram.
Det är hans norska fru, säjer Fredrik Gertten, som jobbar
på Amalthea. Det är hon som godkänner översättningarna.
Visste du det? Säjer Mikael. Att Dylan har en norsk fru. Det visste
inte jag, förrän nu. Jag fick just reda på det av Dylans
musikförlag här i Sverige. Hon kan väl skandinaviska
då och översätter till engelska och sen säjer Dylan
att det är grönt.
Nu sitter vi uppe i MNW:s studio och teknikern Curt Åke Stefan
ska lägga på tejpen med dom fyra låtarna. Det
liknar ingenting jag gjort förut, har Mikael sagt. Jag tänker
på det när jag sitter där och väntar.
Filmlåten, kallar han en av låtarna. [Strebersång]
Kanske, kanske inte ska den användas i en svensk film som just
spelas in. [Departementet av Stefania och Carl Henrik Svenstedt.
Den kom inte med. M. W.] En annan, Det finns ett rum längst
där inne [Gossekungen], är en killåt
om mansrollen, inte minst Mikaels, kanske. Den tredje är Dylan-låten.
Den fjärde heter Flickan och kråkan.
Jag tror alla vi journalister och fotografer som med stora öron
hör låten för första gånger är överens.
Det är en hit, en slagdänga som sitter direkt,
en schlager, kanske t.o.m. en ny Titanic. Det är också
den enda av dom fyra låtarna som jag tycker är lite ovanlig
Wiehe-musik.
Va! utbrister Mikael, lite konfunderad, när jag talar
om det för honom. Jag som tycker att hela LP:n skiljer sej
från ALLT jag gjort förut.
Det är lite tyngre än Hoola och första LP:n med Kabaréorkestern,
säjer jag.
Men nog känner man igen Wiehe.
Flickan och kråkan är en typisk melodisk Wiehe-ballad
med en lika typisk symbolisk/politisk text. Men textens stämning
byggs ut med synthesizers, programmerade och spelade av Stockholms syntdemon,
Greg Fitzpatrick. Syntarnas skrämmande kalla ljud kontrasterar
mycket effektivt mot den mjuka melodin. Texten är inspirerad av
en teckning på en flicka som springer med en kråka i famnen
[av Oscar Cleve], som Mikael såg i ETC.
Mitt hopp är en skadeskjuten kråka, sjunger Mikael.
Varför kallar du inte LP:n för det? utbrister jag. Mitt
hopp är en skadeskjuten kråka, är det inte så
vi alla känner oss just nu?
Dagen efter träffar jag Mikael i en lägenhet som han lånat
på Artillerigatan i Stockholm. Senaste numret av SCHLAGER ligger
framme på bordet när jag kommer dit. Ute i Waxholm sa Mikael
till mej att det är nåt lite suspekt med SCHLAGER.
Fast jag ska väl inte säja det, jag har ju knappt läst
den .
Har du studerat SCHLAGER nu för att se vad du ska medverka i? säjer
jag och flinar lite. Mikael nickar och flinar tillbaka. Han verkar inte
ha bestämt sej för vad han ska tycka. Han är kritisk
mot sättet som alla artiklar skrivs på
subjektivt, beskrivande.
Han vill hellre ha fråga-svarartiklar, där intervjuobjektet
får prata själv och intervjuaren hålla sej i bakgrunden.
Är det då mindre subjektivt? säjer jag. Journalisten
väljer ju subjektivt då också vem man pratar
med, vad man pratar om och vad som sen kommer i tidningen.
Vi pratar om trendsjukan bland fotografer också att alla
fotografer plötsligt tar samma bilder. Dom plåtar
inte människor utan rockbilder, eller kanske rockbilden. Alla rockmusiker
ser likadan ut, skitsamma vilka dom är. Även om jag
och inte Mikael tycker att den subjektiva, beskrivande Anette
Kullenberg-journalistiken kan vara en mer effektiv och sann metod
för att skildra en människa en människa är
ju inte bara VAD hon säjer utan också HUR hon säjer
det o.s.v. så är vi väl överens om att den
journalistiska arbetsmetoden måste väljas med omsorg, utifrån
varje intervjutillfälle.
Den får inte bli en stil, ett manér som används oavsett
ämne.
Efter att ha mjukat upp oss lite till med att Mikael berättar om
en journalist som skrev om den där pompöse Mikael
Wiehe och använde bandspelaren som ett slags alibi för att
Mikael verkligen sagt det som stod i artikeln, så tar jag fram
micken och sätter på kassettspelaren. Det blir en och en
halv timmas associationsrikt samtal som jag här har klippt
ut delar av. Vi börjar naturligtvis med att
prata om förberedelserna inför den nya, kommande LP:n.
Mikael: - Redan förra våren bestämde Tommy (ljudtekniker),
Fjellis, Arne och jag oss för att vi skulle fortsätta att
spela tillsammans. Sen pratade vi då med Håkan.
Redan i våras började vi repa lite grann, men så har
ju Håkan spelat med Nationalteatern ända fram till jul, så
det har blivit lite sporadiskt.
Jag började göra lite nya låtar redan i januari förra
året. Sen kom det en jävla drös över sommaren.
Men då visste jag ju inte riktigt vilken sättning bandet
skulle få, så låtarna är inte direkt skrivna
för den här sättningen. Som jag sa igår så
tycker jag musiken vuxit fram medan vi har repat på ett sätt
som är mer kollektivt än nåt jag har varit med om tidigare.
Resultatet är ett grupparbete, faktiskt.
Håller dom andra med om det? Fjellis gav dej ju ett litet lätt
tjuvnyp Det är förstås inte så mycket
kollektivt musikskapande Mikael varit med om när du
sa det i Waxholm.
Kanske är det mest jag som tycker att låtarna har förändrats
till nåt jag inte kunde tänka mej från början.
Men som jag tycker är jävligt bra.
I Kabaréorkestern var vi alltid så stressade. Vi började
som fyra man och lirade i Kabaret Öppen Kanal i radion.
I juni skulle vi lira på folkfesten i Malmö. Då gällde
det att snabbt få ihop ett band som kunde spela på folkfesten.
Sen skulle vi göra TV på hösten och det var snack om
att vi skulle spela på Dramaten också, i fortsättningen
på radiokabarén.
Det var snabba ryck: få ihop ett band som fungerade, in och repetera,
ha ett färdigt resultat på sex veckor, ut och turnera. Jävligt
pressat. Och så måste vi ha en ny trummis, ny basist, ny
gitarrist, Göran Skytte slutade på flöjt. Det blev aldrig
nån sorts arbetsro. Det här har varit totala motsatsen
att sitta i ett halvår och tänka att när det blir färdigt
blir det färdigt. Sen i november bestämde jag lite självsvåldigt
att Ääh, nu gör vi en platta i januari. Jag
tänkte att nu gitter man inte sitta nere i källaren och finslipa
och finslipa mer. Nu behöver man - också jag - den psykologiska
pressen att nu sätter vi ett datum och då ska det fantamej
också va klart till dess.
Dags upptäcka syntarna
Tänker du redan på arr när du skriver låtarna?
Det beror på vad det är för sorts låt.
Flickan och kråkan t.ex. är ju en gitarrvisa
egentligen. Det arret med syntarna hade jag inte en tanke på när
jag gjorde låten. Men så sätter man sej ner och spelar
den med gitarr och bas och det låter jättetråkigt.
Sen lyssnar man på Marianne Faithfull och så åker
man upp till Greg och säjer Ere inte synthesizer som hon
har på Ballad of Lucy Jordan? Nä, nä,
säjer han, det är en gitarr som dom kört genom
en vocoder. Vafan är en vocoder? säjer man
då. Jo, det låter så här och så
tar det fyra timmar och så har han riggat upp ett sorts ljud som
jag aldrig har hört förut och tycker är jättekul.
Eller en annan låt, som heter Katarina och som jag
gjorde för rätt så längesen. Vi spelade in den
till Sjömansvisor men den blev inte bra. Nu gjorde
vi ett helt nytt arr och först tänkte vi att Äh,
så utflippat kan man väl inte spela!, men sen när
man har spelat det två gånger låter det inte alls
så flippat.
Sen när vi kom till studion ville vi testa att spela in med rytmmaskin,
som vi aldrig gjort förut. Bara prova, för att det är
kul. Då satt jag och sjöng en stödsång, en oktav
ner, visksjöng. När man sen lyssnade på det tyckte alla
inklusive jag själv att Fan, det låter
ju mycket roligare när den sjungs så här!
I december var jag ute på en ordentlig tripp, hade lyssnat på
Cosmic Overdose och Ståålfågel och var myyyycket fascinerad.
Tänkte i synttermer på rätt många låtar.
Men om man velat ha syntar i fler låtar skulle man ha fått
jobba mycket längre och av ekonomiska skäl kan man inte det.
Kommer man upp till studion och lirar in låtarna och tycker det
låter bra, då har man inte råd att låta inspelningarna
ligga en månad och sen göra helt nya inspelningar med synthesizers
och jämföra. Det hade varit kul, men det kostar.
Sen tycker jag det är kul också med fyrmannagrupp. Det är
klart, det är kul med dragspel, saxofon, bouzouki, trumpet, piano
allt
möjligt. Men två gitarrer, bas, trummor. Själva tanken
tilltalar mej. Men jag kan inte riktigt klargöra varför. Tillbaka
till där det började? Javisst, nånting sånt
Flickan och kråkan är alltså den enda
låten på LP:n där Mikael använder syntar.
Dom andra låtarna låter som vanligt , som jag
uttryckte det inte riktigt, men nästan så i
Waxholm. Vilket Mikael säjer att han blev småsur på
mej för. Men jag menar att i jämförelse med all annan
musik idag som verkligen tar i och experimenterar hör man tydligt
på Mikael Wiehes nya LP att hans musik fortfarande har samma rötter
som under Hoola Bandoola-tiden.
Jag kan inte spekulera i att man nu måste låta så
för att det är inne, eller se ut på det sättet
för att det är inne. Vad man kan göra är att hålla
sej någotsånär öppen för vad som händer
runtomkring en. Somligt av det man hör tycker man är jävligt
bra, annat tycker man inte alls är så bra. Men det är
klart, både det man tycker är bra och det man inte tycker
är bra påverkar en. Men jag skulle inte kunna gå in
i ett experiment där jag inte har några referenser, där
jag inte vet vad jag tycker är bra eller dåligt. Ens egen
förtid, eller vad det heter, förflutna, det är också
en viktig kaka i del hela.
Är inte det dom viktigaste influenserna dom som fick
en att börja spela och skriva låtar?
Jovisst. Beatles och Bob Dylan,The Band, Neil Young, Joni Mitchell och
ett par till kommer man aldrig ifrån. Man förhåller
sej till dom även om man tröttnar på en del grejer.
Ta Cornelis Vreeswijk som exempel. Han har mutat in ett område
som han är jävligt bra på. Han är generationen
före oss. Han kunde aldrig uttrycka våra erfarenheter. Icke
desto mindre har man ju lyssnat på en del Cornelis Vreeswijk-plattor
och många tycker man är jävla bra. Men det har varit
hans grej. Om han 1972 hade startat ett band som hette Håret Blöder
så hade det bara känts konstigt. Ännu konstigare hade
det varit om han idag startat ett band som hette Ortodox Kemi, snaggat
sej och uppträtt i bara hängslen. Man uppskattar honom för
att han gör sin grej. Han är varken nya vågen eller
min generation av proggmusiker. Han är sin generation.
Envist icke-kommersiell
Mikael Wiehes generation är progg-generationen.
Ända sen Hoola bildades har Mikael tillhört och varit en av
ledargestalterna i den progressiva musikrörelsen. Under
70-talet var musikrörelsen den kommersiella skivindustrins bittra
fiende. I slutet av 70- och början på 80-talet har musikrörelsen
utsatts för lika ilsken kritik från dom unga punk-och nya
vågen-banden. Men Mikael Wiehe flyttar sej inte en tum. Han är
och förblir musikrörelsen trogen
Ja, jag fortsätter envist tillsammans med Affe (Björn
Afzelius), Thomas (Wiehe), Nationalteatern och en massa andra
att spela in plattor på icke-kommersiella skivbolag. Trots att
alla människor snackar om dom kommersiella bolagens jätteproffsiga
studios med jätteproffsiga tekniker och jätteproffsigt ljud.
Därför att det är en ekonomisk fråga. Spelar man
in på MNW är det MNW man betalar och blir det pengar över
vet man att dom används till plattor som man i princip ställer
upp på. Spelar man in på Metronome vet man att dom använder
pengarna till plattor som man av princip kanske inte ställer upp
på. Även om man tycker att ett och annat band dom ger ut
är bra.
Men du är priviligerad. Dina plattor säljer. Musikrörelsens
skivbolag vill, minst sagt, mycket gärna att du spelar in för
dom.
Men vad ska band som musikrörelsebolagen inte vill ha göra?
Dom kan inte göra det till en ekonomisk fråga.
Är det nu så att man tror på möjligheten av ett
samhälle som ser annorlunda ut än det blandekonomiska samhälle
vi har, så kan man ju i praktiken inte med ena mungipan hela tiden
säja att kapitalisterna egentligen gör allting bättre.
Dom fixar bättre underhållning, dom har bättre studios
och dom fixar bättre ljud, klarar managementet och PR:n bättre
Utan då får man för fan se till att lära sej att
fixa det bättre själv.
Det här är en motsättning som jag inte har lust att överbrygga.
Då jobbar jag hellre på vår sida av planket.
Frågan är bara var planket står.
På 70-talet var planket stort och tydligt, man visste exakt var
det stod mellan kommersiella och icke-kommersiella skivbolag.
Det vet man fortfarande. Egentligen vet man det. Det har bara inte gått
riktigt så jävla lätt som vi trodde att det skulle gå.
I ljuset av dom bistra realiteterna börjar man förhandla med
sej själv om att planket egentligen kanske har flyttat sej lite
eller blivit lite lägre eller står nån annanstans.
Fast egentligen vet man att det inte är så.
Jag menar, det är kasst att ha annonser för Metronome. Det
är kasst. Men vill man så gärna göra en musiktidning
så blir man kanske så illa tvingad att ha dom här annonserna
i alla fall. Därför att man inbillar sej att musiktidningen
fyller en funktion som är bättre än det dåliga
inflytande som annonserna från Metronome har.
Jag är osäker på om det positiva verkligen överväger
det negativa. För jag är alldeles övertygad om att det
i första hand inte är det man säjer som påverkar
andra människor. Utan vad man gör: det levande exemplets kraft.
Men man upptäcker ju efter ett tag att det finns en massa människor
på dom kommersiella bolagen artister, producenter o.s.v.
som i princip har samma åsikter som en själv. Som
i en idealsituation hellre skulle vilja arbeta på ett skivbolag
där dom har t.ex. medinflytande över alla plattor som bolaget
ger ut. Felet med musikrörelsens kritik var att man satte likhetstecken
mellan kommersiella bolag och artister, att dom som jobbar på
kommersiella bolag utmålades som skurkar. När dom i själva
verket bara är skraja. Dels för att dom tycker att folket
på musikrörelsebolagen verkar så säkra, alltid
vet vad dom tycker. Dels är dom skraja för att inte kunna
försörja sej.
Kicken med första plattan
Jag är inte riktigt så jävla hårdnackad som jag
låter. Om det gäller att göra plattor så förstår
jag oerhört väl den oerhörda kick som det innebär
att få lov att göra sin första platta. Hade Hoola inte
fått möjlighet att spela in för MNW så hade vi
gjort det nån annanstans. I det läget var det viktigaste
för oss att få göra en platta, inte att det absolut
skulle vara på MNW.
Men jag menar att när det gäller ens eget liv får man
göra en personlig moralisk balansräkning. Åkej, för
att kunna försörja mej måste jag nog jobba med det och
det. Men samtidigt kan jag balansera det genom att ställa upp på
lite andra grejer, hjälpa till med nånting eller vara aktiv
nån annanstans. Jag tycker ofta att dom människor som ursäktar
sej med att dom måste överleva, dom ursäktar sej med
ord. Men sällan i handling så att dom jobbar åtta
timmar om dan för att försörja sej och sen gör nånting
annat bredvid. Det behöver inte vara mycket bara en timma
i veckan.
Jag är ju också väl medveten om att artister, tekniker
och olika anställda människor på kommersiella bolag
inte är några skurkar. Dom är ofta jävligt trevliga
och sympatiska - i och för sej. Det är säkert dom som
äger bolagen också. Men det har ingenting med trevligheten
att göra. Det har med en politisk inställning att göra.
Dom icke-kommersiella bolagen är mindre profilerade idag än
på 70-talet. Skillnaden mellan musiken på plattor från
icke-kommersiella och kommersiella skivbolag är ofta inte hörbar.
Artister, grupper har börjat vandra mellan kommersiella och icke-kommersiella
bolag, nåt som var otänkbart på det tidiga 70-talet.
Beror inte det eventuellt förändrade läget för
planket mellan ickekommersialism och kommersialism också på
en kommersiell och politisk klimatförändring i samhället?
Jag upplever en enorm skillnad mellan 70- och 80-talet. Också
då tycker man att Sverige var kommersialiserat, men det var ändå
ingenting mot idag. Det är som om USA låg lågt under
Vietnam-kriget och nu kommer man igen!
Visst! Det ser man ju bara på annonser. Det är blå-vit-röda
färger och stjärnor nu igen - om det nu är popcorns eller
hot dogs eller hamburgare eller skateboards. Vi är tillbaka vid
vår uppväxt på 50-talet. Äntligen här
från Amerika, det var liksom grejen då. Det känns
som om det har kommit igen. Man garvar åt det, men samtidigt ser
man det hända och kan inte riktigt göra nåt åt
det.
Men jag uppfattar att en massa av dom här, vad man nu ska kalla
dom, banden som är yngre än dom band jag spelar i, att dom
är mer klarögda än vi var när vi var lika gamla.
Dom är mer anarkistiska. Men det finns en grundmedvetenhet, en
grundskeptisism mot det här kommersiella samhället som är
mycket starkare och aggressivare än vår inställning.
Det kommer att visa sej - somliga har det kanske lite som en modepryl,
precis som somliga av våra jämnåriga hade det som en
modepryl. Dom kommer att ursäkta sej på olika vis och glida
in i olika etablissemang. Så har det alltid varit. Somliga kommer
att utveckla sej till nånting som formar sej i politiska termer.
För det måsta det göra.
Det finns en nödvändig motsättning mellan nya vågen-generationen
och musikrörelsegenerationen och det är generations-motsättningen.
Den är nödvändig på det viset att dom måste
ta avstånd från det vi gjorde för att kunna göra
nånting eget.
Konstnärligt måste dom göra sin egen pryl, det är
fullkomligt klart. Men politiskt tycker jag det är en onödig
motsättning. Att proggrörelsens ideal är tråkiga
och trista och fy fan. Därför att de facto har nya vågen-generationen
haft en jävla nytta av det som musikrörelsegenerationen byggde
upp - skivbolag, distribution, presseri, en del musikställen. Och
också vad det gäller inställning jag tycker nog att
vi var med och breddade vägen.
En hotad generation
Men motsättningarna kommer väl från bägge hållen?
Nog har musikrörelsegenerationen också bidragit till dom?
Joo, kanske lite i början var det väl så. Efterkrigsgenerationen
jag är född -46 vi var en jävligt stor
generation rent numerärt. Också en välartikulerad generation
i kraft av utbildning, ekonomiskt välstånd o.s.v.
Jag har läst nånstans i en bok om Charlie Parker,
tror jag att man kan räkna generationer i 7-årsperioder.
Man kan säja att vår generation var så stark att vi
dominerade också generationen efter. Vi sög upp människor
ur generationen efter i samma typ av värderingar som vi själva
hade.
Vi kände oss lite hotade då av nästa generation igen
dom är 12-13-14-15 år yngre än jag- när
dom kom och sa vafan pysslar ni med nu ska vi min själ lira
en annan typ av musik STOPP DÄR det blev nån
slags föräldra-barnförhållande som man aldrig upplevt
själv eftersom man alltid varit yngst, mest progressiv och mest
revolutionär. Sen kom dom efter oss och skulle va ännu mer
provocerande. Det tog kanske två år att inse att man inte
är tjugo längre.
Men nu är den grejen avklarad, för min del. Nu gäller
det att snabbt snappa vafan dom sysslar med för att få till
stånd en kommunikation. Deras Oasen är ju samma sak som vår
Victoria. Deras Mullvaden är samma sak som Kårhuset eller
almarna. Är man lite generös finns det inga principiella ideologiska
motsättningar. Tycker jag.
En och en halv vecka senare träffas Mikael och jag igen. Dan innan
har Mikael och Fjellis avslutat mixningen av LP:n men fortfarande
håller dom möjligheten öppen för att nånting
kan ändras och förbättras och på morronen
har Mikael kommit med nattåget hem till Malmö.
När jag ringer på hos Mikael sitter han och Håkan Nyberg
och lyssnar på en kassett med den färdiga mixen. Håkan
verkar inte helt nöjd. Han mumlar nåt om att det står
inte på marken, inte en enda låt. Håkan lånar
med sej kassetten för att lyssna mer noggrant. Hade Mikael eller
jag rätt? Tycker jag nu när jag lyssnar på dom mixade
låtarna att det låter som det alltid har gjort eller som
ingenting Mikael gjort tidigare?
Det låter tyngre nu än i Waxholm, tycker jag. Jag gillar
trumljudet. Det är kraftigt, hårt och snärtigt, påminner
mej om trumljuden i reggae. Där kan ibland en virveltrumma låta
som en pisksnärt.
Mikael: Jag skriver sånger, inte symfonier eller magiska
formler som Talking Heads gör, och när man spelar dom på
gitarr låter dom ganska lika. Med tanke på det tycker jag
Håkan Nyberg spelar trummor på ett sätt som han aldrig
gjort förr. Effektivt, kort, snärtigt och med stor kraft.
I stället för storslaget, lite mer pampigt som han spelar
på t.ex. Affes (Björn Afzelius) Johnny Boy skivan.
Jag tycker att Arne Franck spelar bas på ett sätt som han
aldrig har spelat bas. I Hoola spelade han växelbas ba-bom, ba-bom,
ba-bom. Men nu spelar han du-du-dudu-du-du, du-du dudu
du-du. Basen har en annan funktion.
Och jag tycker att Fjellis på några ställen på
den här plattan spelar gitarr på ett sätt som han aldrig
spelat gitarr förr. Ett sätt som jag tycker påminner
om gitarristen i Talking Heads, som jag såg på TV häromdan.
- Vi har tagit större hänsyn till musikens uttryck. Musiken
är inte bara kompande i förhållande till sången.
Samma sak gäller min insats. I alla år har jag stått
och spelat gitarr upp och ner, upp och ner, stått och dratt med
armen. För första gången spelar jag nu kompgitarr på
ett annat vis, lite mer sparsamt så att kompgitarren blir en pusselbit
tillsammans med dom andra instrumenten.
Genomtänkt med ny känsla
Jag håller med Mikael om allt det här. Men samtidigt tycker
jag att melodierna är så typiska Wiehe-melodier och så
starka att dom blir mer än 50 procent av musiken. Därför
tycker jag att den nya LP:n låter som Mikael alltid har gjort
samtidigt som den är annorlunda.
Förra gången Mikael och jag träffades blev det mest
prat om politik och samhälle, mindre om Mikaels sånger. Dom
flesta upplever väl Mikael Wiehe som en klar- och genomtänkt
låtskrivare som är mycket säker på sin sak och
som sjunger sånger i nästan undervisande syfte. Men på
den nya, kommande LP:n skymtar i några låtar, t ex Det
finna ett rum längst där inne, en ny Mikael Wiehe.
Det finns ett rum
[Gossekungen] handlar väl
om dej, Mikael?
Det är klart att den gör. Den låten handlar om att jag
vill vara störst, bäst, snyggast, intelligentast, vackrast
och mest omtyckt hela tiden. Allting annat är ett nerköp.
Vill man vara tillsammans med en tjej och ha barn måste man då
göra avkall på det för den andra vill ju också
vara störst, vackrast, mest omtyckt och kunna förverkliga
sej. De t är självklart. Men om man tror att man kan lösa
det med samtal så tror jag att man är fel ute. Känslomässigt
här inne i det lilla rummet är det ett jävla nerköp
i alla fall.
Intellektuellt kan man resonera om att man ska balansera det, men känslomässigt
vill man ändå ha allting. Tycker jag, i alla fall.
Ja, den handlar ju om dej.
Va, din fege
Där ser man, den ärliga SCHLAGER - journalistiken
i sin prydno
Jag är väl oärlig då, men jag tycker nog inte
ens känslomässigt att jag alltid vill vara bäst. Det
är en träningssak, tror jag. Känslor är ju inte
heller konstanta. Jag tycker också att Mikael Wiehe vågar
visa mer av sej själv på den nya LP:n. Han ställer sej
i skottgluggen och visar att han kanske inte alltid är så
jävla säker ändå. I Flickan och kråkan
sjunger han mitt hopp är en skadeskjuten kråka
och även om han själv kallar det för en metafor så
säjer strofen ändå väldigt mycket om Mikael Wiehe.
Jag har svårt att tänka mej den sången på nån
Hoola-LP.
Joo, det är väl så. Kanske. Det är nog alldeles
riktigt. Så ser utvecklingen ut. Men det här är känsligt,
för här öppnar man vägen för en reträtt.
Och jag känner mej inte på reträtt.
Vi har bytts mot jag
Om vi går tillbaka till Hoola Bandoola så startade vi alla
samtidigt, hade erfarenheterna gemensamma. Det kommer att bli svårt
för mej att nånsin bli en del av en grupp på det sättet.
Hoola var en del av musikrörelsen och musikrörelser och den
kinesiska kulturrevolutionen. Då kände man sej som en del
av ett väldigt stort sammanhang. Idag känner jag mej lite
mer ensam.
Nu pratar jag inte så mycket om ett vi i texterna
utan om ett jag eller om du och jag.
Dom kollektiva målsättningarna är fortfarande oerhört
viktiga. Men i och med att min objektiva grund för kollektivets
t.ex. vänsterns och musikrörelsens fortsatta kamp inte längre
är lika stark blir man mer hänvisad till sej själv och
träder själv fram lite tydligare.
Det är en förklaring. En annan förklaring är
att den personliga biten utestängdes på 70-talet, så
därför tar den nu gärna överhanden.
En massa människor som då arbetade politiskt överdriver
nu istället det personliga.
Det är möjligt.
Du har alltid gjort personliga låtar. Det har alltid märkts
att du har gjort dom, men nu får man en större bit av dej
Ja, det håller jag med om.
som du inte vågade lämna ut på dom tidigare
plattorna?
Möööööööööööööööööööööööööööööööjligen.
(Säjer Mikael och vi kan inte låta bli att skratta, varken
jag eller han.)
När det gäller mina texter så kan jag inte hålla
med om att på 70-talet var det politik, på 80-talet är
det personliga bekännelser.
Den utvecklingen tycker jag inte finns. Men lite, lite, lite
grann, kanske, är det så
Varför har SCHLAGER valt att intervjua Mikael Wiehe just i Schlagernumret?
Det har en enkel förklaring. Efter alla dessa låtar som Mikael
skrev till Hoola Bandoola och då ingen hade rätt att kräva
att han skulle få ihop en enda låt till av samma kvalitet
som Hoola-låtarna vad gjorde Mikael då om inte skrev
Titanic. En typisk schlager och, tycker jag, den bästa
låt som Mikael Wiehe nånsin gjort.
Det måste finnas en gimmick
Det tycker jag nog också att den är. Det är lustig men
på nästan varje platta har det funnits nån lite udda
låt och nästan alltid har det varit den som folk gillat mest.
Det upptäckte jag efter Titanic och det gjorde mej
lite förbryllad. För när man umgås med mycket människor,
pratar och läser om musik, så inbillar man sej att man vet
hur en hit ser ut. Det ska vara bra sjunget och spelat, men det är
det mycket som är. Det måste också finnas en gimmick
ett litet ljud eller en refräng och så ska
det vara lätt, inbillar man sej.
Men jag läste i ett reportage om Ola Magnell att publiken i en
folkpark sjöng med i hans låtar och dom är ju
jättelånga. Jag tycker inte heller Titanic är
schlageraktig.
Den har t.ex. ingen refräng. Jag hade aldrig väntat mej att
folk speciellt skulle gilla den.
På den plattan trodde jag på Teaterlåten,
som är enkel och har ett blåsriff.
Jag tror Mikael missar en sak i sin definition av schlager. Det finns
nämligen en sak i Titanic som saknas i Teaterlåten
den personliga biten, som skiljer den från andra schlagers.
Den personliga biten i en schlager kan i princip vara vad som helst,
men den måste finnas. Till 98 procent kan man kopiera en schlager
på en annan schlager, men dom 2 sista procenten måsta lägga
till nåt som inte finns i andra schlagers.
Mikael: - Hit är inte samma sak som schlager. En schlager kan bli
en hit men en hit behöver inte vara en schlager. En hit är
en låt som är populär under en viss tid. En schlager
var förmodligen en hit när den kom men fem år senare
visar det sej att den fortfarande står sej. Och när det gäller
om mina låtar kommer att stå sej har jag väldigt lite
att säja. Det har gått för kort tid.
Sen finns det evergreens också. En evergreen, precis som en schlager,
är väl nånting som många människor känner
igen och sjunger med i när dom hör den.
Schlagern är lättsinnig
Men ligger det inte också nåt lättare i beteckningen
schlager? En evergreen kan ju komma från en musical, vara nästan
vad som helst, bara den är så bra och har så mycket
i sej att den lever kvar. Medan en schlager är mer lättsinnig
Ligger inte schlager mitt emellan hit och evergreen?
Det har också med tidsperspektivet att göra. Evergreens är
låtar som Nigt And Day, Body and Soul
och All of Me.
Vad ska man säja om Beatles? Yesterday är
det en schlager, evergreen eller hit?
Eller gamla rocklåtar, t.ex. Tutti Frutti, som
aldrig kommer att dö. Dom kan man ju inte kalla för schlager...
Nej, och inte evergreen heller. Schlager är Ulla Billqvist och
Alice Babs.
Svensktoppslåtarna är inte heller schlager för mej.
Schlager har lite grann patina. Han är min soldat, någonstans
i Sverige, det är en schlager.
För mej är schlagern nationell. En schlager i Sverige är
en svensk schlager, en schlager i Tyskland en tysk schlager o.s.v....men
också ett tidsdokument
En schlager i USA är då en evergreen?
Ja, kanske. En schlager är nästan ett tidsdokument. Man
kan ta en schlager, t.ex. Någonstans i Sverige, och
av den få reda på hur det var eller är i Sverige. Schlagern
kan handla om kärlek eller vad som helst men man känner äktheten,
tiden och samhället som den kommer ur.
Det här låter väl som en närmast akademisk diskussion,
men jag tycker tvärtom att det är viktigt, och roligt!!!,
att leta efter schlagerns anatomi, så att säja. För
vad Mikaels och mitt prat handlar om är ju ett försiktigt
och lite ytligt försök att forska i populärmusik, att
försöka skilja mellan äkta och oäkta musikaliska
känslor.
Är Karl Gerhard schlager? Povel Ramel? Eller Evert Taube, som
naturligtvis[?] är Mikaels favorit bland svenska låtmakare.
Är schlager nånting positivt? Det tycker både Mikael
och jag. Men schlagern är nedvärderad uppifrån, säjer
Mikael. Därför blev jag lite smickrad över att
bli intervjuad just i schlagernumret. En av mina målsättningar
har alltid varit att göra folklig musik.
För visst måste det var målet för varje kompositör
att efterlämna en melodi eller två vars musik och
text betyder så mycket för folk att melodierna stannar så
länge i dem att melodierna blir schlagers.
Finns det nån låt på nya LP:n som Mikael tror kan
bli en schlager?
Först trodde jag på Långt [Längst!] upp
i högsta tornet eller Filmlåten [Strebersång].
Men nu börjar jag förstå att det nog blir Flickan
och kråkan.
|
Bengt Eriksson, Schlager nr 3 1981
|
|
|