1976 upplöste
vi Hoola Bandoola Band och alla gick var och en åt sitt håll.
Själv började jag spela med Kabaréorkestern och Björn
startade eget band och jag tror att en väldig massa sånger
på det sättet blev skrivna som inte hade blivit skrivna om
vi hade fortsatt med Hoola.
Sen flyttade Björn till Göteborg. Men vi fortsatte att umgås.
1978 och -79 var vi på Kuba tillsammans och spelade med Los Suecos.
(Om det nånsin har funnits ett proggens allstar-band så
var det Los Suecos. Både Muffe - Per-Ove Kellgren - och Povel
Randén från Hoola ingick tillsammans med Bertil Goldberg
från Nynningen och Ulf Dageby från Nationalteatern. Vi spelade
också alla möjliga sånger från hela musikrörelsen.)
Men i Sverige spelade Björn och jag inte ihop.
1982 ringde TV-programmet Måndagsbörsen och undrade om inte
jag och Björn kunde göra några låtar i programmet.
Vi var tveksamma. Hade inte vi gjort vårt tillsammans? Var det
inte bara halv- eller helunken Hoolanostalgi? Fanns inte risken att
våra respektive solokarriärer skulle hamna i skuggan av oss
själva om vi ”återförenades”? Efter hård
övertalning och mycket vånda tackade vi ja och den 28 februari
gjorde vi tre sånger i TV. Det var kul! Det blev uppskattat! Och
det blev början på ett samarbete som varade fram till Björns
död 1999.
Jag tror att vi under åren 1982 till 1998 gjorde mellan två-
och trehundra spelningar som duo. I Sverige, Norge, Danmark, Finland
och på Färöarna. Och på Kuba och i Nicaragua och
Italien. Duo-formatet hade både för- och nackdelar. Å
ena sidan tvingade det oss att välja bort dom låtar som inte
kunde göras på två man och två gitarrer men å
andra sidan behövde vi inte prata så mycket om musikalisk
dräkt, form och estetik. Det gav så att säga sig självt:
enstämmigt, tvåstämmigt eller unisont. Dänga på
gitarren eller fingerspel. Det var dom möjligheter som stod till
buds. Och när vi hade spelat färdigt kunde vi återvända
var och en till sitt band och förverkliga dom drömmar som
inte lät sig förverkligas på tu man hand, syntexperiment
eller elgitarrvräk, kabarémusik eller countryhonk, körsång
eller teatermusik.
Och vi hade kul! Både på scenen, där vi utvecklade
nån sorts improviserad tvåmans stand-up som byggde på
ömsesidigt häcklande, men också talade om tillståndet
i världen. Och utanför scenen, där vi åt oändliga
middagar med tillhörande drycker och talade om viktiga saker –
kärlek, politik, liv, död och hur katten man ska lyckas få
familjens ekonomi att gå runt – så som män gör
när dom har satt i sig en massa tillhörande drycker.
Ja, det vi gjorde byggde i viss mån på nostalgi. Och det
förde inte musikaliskt vidare. Och vi visste om det! Och vi hade
i viss mån dåligt samvete för det. Men vi bestämde
oss tidigt för att kompensera bristen på musikalisk förnyelse
genom att försöka främja den politiska förnyelsen
i världen; varannan spelning gjorde vi till förmån för
något vi tyckte var politiskt angeläget. Det blev mycket
Latinamerika: motståndet i Chile, underjordiska radiostationer
i El Salvador, sandinisterna i Nicaragua, gerillarörelser i Guatemala,
stöd åt politiska fångar i Uruguay och Argentina. Men
vi spelade också för stödprojekt i Palestina och på
Balkan, för Röda korset, Röda halvmånen och Rädda
barnen, för Amnesty och olika miljöprojekt. Det blev många
konserter och det kom mycket folk. Om Björn drog 600 när han
spelade själv och jag drog 300, så kom det 1800 när
vi spelade tillsammans.
Och 1985 i november var vi med på Scandinavium i Göteborg
tillsammans med alla dom andra artisterna och spelade in 12 miljoner
till ANC i Sydafrika.
1986 meddelade USA:s president Reagan att han skulle ge motsvarande
100 miljoner kronor till dom kontrarevolutionära styrkor i Nicaragua,
som han kallade frihetskämpar, för att dom skulle störta
sandinistregeringen. Björn och jag bestämde oss för att
försöka spela in en procent av summan för att stödja
sandinisterna. Vi lyckades. Vi gjorde en 20-dagars turné i Sverige
på sommaren. Bara på Skeppsholmen i Stockholm kom det över
9000 betalande.
| |
 |
Kronobergs slottsruin, juli
1995. Foto: Jan Magnusson |
På hösten spelade vi in en platta. Det var inte helt lätt.
Nu var vi tvungna att prata musikalisk dräkt, form och estetik.
Men vi lyckades göra en platta som vi bägge var nöjda
med. Publiken var också nöjd. Den har sålt i ungefär
400 000 ex.
Vi spelade förband till Sting på Roskildefestivalen. Vi spelade
– tillsammans med Imperiet, Jackson Brown och Little Steven från
Bruce Springsteens band - in ytterligare en miljon till Ruben Darío-teatern
i Nicaragua. Vi åkte dit och spelade. Två gånger.
Och hela tiden hade vi våra egna orkestrar bredvid. Och hela tiden
betraktade vi våra gemensamma spelningar som nån sorts hobbyprojekt.
Sen gjorde jag Basin Street Blues-skivan och fick Grammis i Sverige
och Björn gjorde Tusen bitar och blev megastjärna i Norge
och jag gjorde balettmusik i Köpenhamn och Björn blev vald
till årets utländska artist i Danmark.
1993 började vi prata om att göra en ny skiva. Den här
gången skulle det vara bara vi två och våra gitarrer.
En sorts scenprogram live i studion. I april kom Björn till Malmö.
Det var en fantastisk vår: solen sken, fåglarna kvittrade
och det var 25 grader varmt hela tiden. Vi satt i studion och jobbade.
Ingen sol, inget bad. Dag efter dag. Efter två veckor åkte
Björn hem. Vi skulle göra plattan färdig senare.
På hösten åkte vi till Norge och gjorde en ännu
längre turné än i Sverige 1986. Den fortsatte på
våren när det var Olympiska spel i Lillehammer (där
vi spelade). Det var den säsongens mest välbesökta turné
i Norge.
Sen åkte jag hem och började jobba med CD:n Trollkarlen och
Björn gjorde Nära dej. Och sen började vi prata om att
återförena Hoola Bandoola Band. (Och det var inte alls av
nostalgiska skäl utan för att vi trodde att vi kunde påverka
den politiska utvecklingen i Sverige i en radikalare riktning. Och vi
var inte ens ironiska.) Och sen turnerade vi med Hoola sommaren och
hösten -96. Och spelade för närmare 200 000 människor.
(Och fan vet om vi inte var med och påverkade lite i alla fall.)
Och sen åkte Björn och jag skidor och spelade på Opdal
i Norge påsken -97 som vi brukade göra varje år.
Och det blev inte av att göra plattan färdig.
Och sen blev Björn sjuk och dog i februari 1999 när jag var
i Sydafrika.
Och när nåt år hade gått och det värsta
var över och vi hade gjort minneskonserter för honom i Malmö
och Köpenhamn och Oslo och jag hade haft premiär på
två musikaler – en i Malmö och en i Göteborg –
så började jag tänka på dom där banden. Och
jag ringde till studion där vi hade suttit och svettats men det
var aldrig nån som svarade. Så det försvann lite. Men
så en dag på gatan så mötte jag en kille som
sa: ”Jo, dom där banden som du och Afzelius spelade in, kan
inte jag få lägga lite elbas på dom, bara på
skoj så där?” ”Bra”, sa jag, ”så
kan du ge dom till mej sen för jag har försökt få
tag på dom men där är ju aldrig nån som svarar.”
”OK”, sa han ”det fixar jag” och så försvann
han. Sen gick det lång tid igen. Jag hörde ingenting. Ett
halvt år senare stöter jag på killen på gatan
igen. ”Hallå, hur gick det med banden?” Skruvar på
sig, flackar med blicken. ”Äh, jag har inte velat ringa dej.”
”Varför det?” Tystnad. ”Jobbigt.” ”Vadå
jobbigt?” ”Det fanns inga band.” ”Vadå fanns
inga band?” ”Dom hade spelat över dom?” ”Vadå
spelat över dom? Det var ju våra band!” ”Ja, det
sa jag också, men dom hade behövt banden. Har ni spelat över
dom, sa jag. Är ni inte kloka! Det var ju inget källarband
från Eslöv precis. Det var ju Wiehe och Afzelius för
fan! Ja, sa dom, men vi behövde banden och dom hörde ju aldrig
av sej. ”Nej, Björn var ju död”, sa jag ”Ja,
jag har i alla fall lyssnat igenom alla band som det stod Afzelius/Wiehe
på och där fanns ingenting på nåt av dom. Ja,
utom nåt annat skit förståss. Så jag ville inte
ringa.”
Jag tänkte på två veckor i en svettig studio. Jag tänkte
på allt jobb vi hade lagt ner och på att det nog hade kunnat
bli en ganska bra platta om den hade blivit färdig. Jag tänkte
på att Björn var död. Och jag hatade dom jävlarna
som hade raderat våra taper! Vad skulle jag göra? Stämma
dom? Skicka några av mina mordiska vänner på dom. Tvinga
dom att äta upp sina egna testiklar? Ingen idé… Banden
var ändå överspelade. Inget skulle kunna ge mig tillbaka
dom. Misär…
På vägen hem börjar jag fundera. Hur var det nu? Fick
vi inte med oss nånting hem och lyssna på medan vi höll
på…? Nån sorts kassetter…? Hem och leta! Och jag
har många skåp. Och jag har många kassetter. Och jag
har varit dålig på att märka upp dom Och jag letar
och lyssnar och letar och lyssnar… Och i sista skåpet. Allra
längst in ligger tre kassetter med ”Wiehe/Afzelius” på
och det första jag gör när jag ska lyssna på dom
är att spela över första halvan av första låten!
Men just den (och ingen av dom andra!) fanns i två versioner.
Och det här är alltså mixar gjorda för att Björn
och jag skulle ta hem dom och lyssna på. Men med dagens digitala
teknik kan man få gamla inspelningar att låta nästan
hur bra som helst. Jag kunde bara inte undanhålla er dom…
| Mikael Wiehe Malmö i
september 2004 |
|
