Göran Skyttes förord till skivan "30 sånger"  
Vi träffades första gången 1958. Utanför korvkiosken på Tessins väg i Malmö. Det ligger i Slottsstadens församling. I denna församling är antalet kyrkobesök på topp i Sverige och man röstar självklart moderat. Gatubilden domineras av tanter i Lodenrock med bayersk rakborste i lilla hatten och det var i denna gedigna borgerliga miljö han växte upp.
Vi var i tonåren. Spelade jazz tillsammans. Hade stora framgångar med den tidens mått. Vi var 17-18 år och spelade med musiker som spelat med Louis Amstrong och Duke Ellington. Vi var snorgärsar och spelade på Konserthuset i Stockholm och på Odd Fellow Palatset i Köpenhamn. Och det är nog rätt viktigt: redan när han var mycket ung, knappt könsmogen, stod han på de största scenerna.
På den tiden spelade han saxofon. Jag tyckte aldrig att han var särskilt bra. Men då och då kom han med en låt som han hade skrivit själv. Och redan då var det helt klart att den här lite kerubkindade killen hade en speciell begåvning som vi andra inte hade. Han kunde skapa en melodi. Han kunde foga ton till ton så att det blev en slinga som fastnade, som man lyssnade på.
Sedan dess har det gått sisådär 30 år. Han blev centralgestalt i en helt ny musik- och kulturrörelse. Stjärnrollen. Stjärna i en tid då han själv och ”rörelsen” bekämpade stjärnrollen. Hans skivor sålde i hundratusental och han påverkade en hel generation – under ständiga rop att man skulle vara vaksam mot alla som försöker påverka en: ”Vem kan man lita på”? Och sedan förändras, som alltid, ”tiderna”. Den slutsålda konserten på storstadens konserthus förvandlas till en halvbesatt salong i Folkets hus på den lilla orten. De glödande hyllningsartiklarna blir till surmulen tystnad och avståndstagande. Ingenting är som det var, och om man på 70-talet tolkar Dylans ord om att ”The Times They Are A-Changin'” i positiv riktning, så får samma ord i 80- och det begynnande 90- talet en fadd (och kanske till och med bitter) eftersmak.
I detta läge ger han ut denna skiva. Där han samlat en handfull av de låtar han skapat under dessa år. När vi talar om det säger han med stor självdistans och ironi i rösten: ”My Greatest Hits”. Men samtidigt: det finns också en oerhörd stolthet i hans röst. Och jag tycker att han har rätt både i den ironiska distansen och i stoltheten.
Han är min äldste och käraste vän. Jag har spelat i hans band och på hans skivor. Men jag tror ändå – eller just därför – att jag kan se honom klart som artist och konstnär. Både positivt och negativt. Och det jag ser är bland annat följande.
Han kan vara tråkig och förmanande. Rent politiskt är han ibland naiv och godtrogen. Han har en olycklig kärlek till högröstad rock & roll. (Och förmodligen hänger allt detta samman med de där moderata tanterna i Slottsstaden. Ibland får jag intrycket att han fortfarande håller på att göra uppror mot dem. Kanske försöker han till om med övertyga dem! Och då blir det inte så bra.)
Men samtidigt. Jag lyssnar nu igenom hans samlade produktion. Det urval som finns på denna skiva. Och då blir slutomdömet naturligtvis helt annorlunda. Kort och enkelt uttryckt: den här killen har gjort en förbluffande mängd oerhört bra låtar. Några av dem är i absolut högsta klass. Sådant som kommer att stå sig mycket länge. Och jag är övertygad om en sak. Om han hade varit amerikan eller engelsman hade han varit stor som Lennon.
Det är enkel musik. Inga konstigheter. Ofta en rak melodislinga som upprepas i olika tonlägen. Det är ett vanligt grepp i den populära schlagern. Men också stor musik ser ofta ut så på notpappret. Läs noterna till ett adagio av Mozart – som han för övrigt obegripligt nog inte gillar – det ser ut som barnkammarmusik. Och Mikael har med sådana enkla grepp skapat inte en och inte två utan en lång rad melodier som omedelbart fastnar. Som hos Mozart, Lennon och McCartney.
Tillkommer texterna. I början ofta drastiska, fräcka, humoristiska. Med tiden kommer vemodet, smärtan, sorgen. Också här enkla ord. Inga konstigheter. Ibland berättar han en historia, som i Titanic eller Basin Street blues. Ibland blir det bara en impressionistisk väv av stämningar, färger. Och när han är som bäst är han inte längre bara en textförfattare, han är en poet, och han är en av de stora. Tystnaden tätnar. Flickan och kråkan. Som ett andetag.
För mig är det främst hans ballader som står fram. Ibland blir dessa balladers text och musik nästan plågsamt fyllda av skönhet och uppenbarelser. Och hur som helst: många av de spår som finns på denna skiva är och kommer att förbli stora klassiker i den svenska traditionen. Han har skrivit in sig i ett sällskap där de heter sådant som Taube, Vreeswijk och Olle Adolphson.
Det är stora ord. Jag vill inte förvandla honom till ett monument, för monument luktar död. Men samtidigt: jag är djupt avundsjuk på er som får lyssna på det här för första gången. Och det är härligt att få en skiva där detta är samlat i koncentrat, rensat. För det finns nästan ingen som slår det här. I vart fall inte på svenska. Och för oss som är svenskar bör ju det räcka rätt långt.

Mars 1993 Göran Skytte.