Hej Mikael:

Som Du ser en del reser till Kuba och kan inte se (eller vill inte se)bl.a. hur de handikappade egentligen har det och hur den totalitära staten inte bara har monopol på makten utan även på välgörenheten. I den bifogade länken kan ni läsa hur en humanitär organisation som trakasseras och förföljs av regimen hjälper funktionshindrade:

El Diario de las Dos Mentiras: Ni Joven, Ni Rebelde
http://www.miscelaneasdecuba.net/web/article.asp?a rtID=8392

Propaganda? Det finns ett säkert sätt att kolla det: genom att åka till Kuba och träffa dem.

Vänligen, Alexis Gainza Solenzal.
Chefredaktör för Misceláneas de Cuba

(forts...)
jag åkte till Kuba för att jag ville se en annan värld. Jag förvånades över hur lik den var vår egen vardag. Jag insåg att jag mer kände mej som i Sydeuropa än som i Afrika.

Jag är så trött på dem som av blint ideologiska skäl vill kalla Kuba för paradis eller helvete.

Och så glad för att någon vågar stå vid sidan av den kören!
Tack Mikael!

Hej Mikael!
Jag åkte till Kuba för två år sedan. Jag nog aldrig varit socialist, men jag ville se. Jag bodde hos vanliga kubaner, några som gillade revolutionen, andra som ogillade den. Jag kunde inte blunda för vad jag såg: Handikappade med fina kläder, istället för tiggarskål som i alla andra fattiga länder jag besökt. Kulturaktiviteter i skolor och på gator. Folk som diskuterade och debatterade. Föreningssänd, reklamfi, närradio, där jag intervjuades utan någon tillsägelse om vad jag fick säga och inte. Mängder av kontrabasar. Tranvestiter på gatorna. Innerliga revolutionsanhängare och moderata samhällskritiker, folk som försökte lura mej...

Castro har velat gestalta sig som den unika Frälsaren på Kuba genom att permanent, förtrycka, manipulera och ha kontroll på varje individen. Att ha den kontrollen på olik tänkanden och rörelsen av medbörjare på varje kvarter och på skolutbildningen är det bästa sättet att förtrycka en hel nation. Att Kubanska medbörjare inte kan resa, inte ha tillgång till Internet på fri hand, inte kunna läsa vilken bok som helst, som till exempel, ”En Gång i Havana” av Björn, (manen som har säkerligen förstumma dig och många andra) utan Castros direkt godkännande är verkligen en skam, där man inte vet vad demokrati i funktion är. Sluta förlöjliga dig Mikael Wiehes och i stället, gör något för Kuba nu, när fortfarande har du tid och möjligheten.

Hej igen, Mikael.

Läsarnas DN har idag (20070802) publicerat mitt inlägg angående Din hyllningssång till Fidel Castros totalitära diktatur. Håll snälla debatten levande för det vi pratar om handlar om tusentals och åter tusentals hänsynslöst mördade människor av castroismen. Jag vill inte ens tro att Du kan vara likgiltigt inför ett sådant faktum. Visa Din solidaritet med Kubas folk, inte med dess förtryckare. Hedra Din gamle väns, Afzelius minne.

Vänligen,

Alexis Gainza Solenzal
Chefredaktör för Misceláneas de Cuba.

Den nya människan på Kuba var och är verkligen ett fiasko (Bull shit), som aldrig har varit sanningen, och det vet du väl; i stället har kubanerna betalat dyrt din och många andras dröm att det skulle finnas sådana människor skapade av en enda galen och hänsynslöst person. Det har inte funnits mera än en man som liksom: Pol Pot, Sadam Husseim, Mao, Stalin och det nuvarande Nord Korea diktatorn, Kim Il Sung och många andra i Latinamerika, har haft makten, liksom som på Kuba under 47 år, nämligen Fidel Castro, som nu, döende har för över makten till sin bror och Det Kommunistiska Partiet.