| | | | | |  
 
     
Nya tider, nya änglar
 
Mikael Wiehe: 460410

Kärleken är inte
en tillflyktsort
ett sanatorium
en badort vid havet
Kärleken är
kampen i staden
viljan till långa dammiga landsvägar
tvånget att segra
 
(Wiehe)



Victor Jara (sångtext)
(Fri information 1975)


Mina texter har väldigt mycket varit en 25-årig intellektuells syn på situationer. Dom är lite abstrakta, lite intellektuella - och då menar jag varken positivt eller negativt. Utan närmast som en sorts varudeklaration.

Men kan inte du, som har gjort det mesta av ert material hittills, kliva ur 25-åringens roll och skriva direkt för en viss målgrupp?


Det har jag jävligt svårt för. Det är ett problem som jag inte tycker att jag har löst. Jag tycker att man måste skriva utifrån dom erfarenheter man själv har. Jag tycker inte att man kan sätta sig och skriva utifrån nån sorts utspekulerad uppfattning om vad andra har för behov av att höra. En viss sorts musik, vissa sorters texter.

Du har inte en viss tänkt publik framför dig när du gör dina texter?


Nä, jag har åtminstone inte haft det när jag började skriva. Jag har velat kunna sätta mig ner med min gitarr och sjunga låtarna för folk jag känner. Och kunna stå för det personligen. Samtidigt har jag haft ambitionen att göra låtar som folk kan spela själva. Jag har alltså tänkt på nån slags allmän publik. Men jag har inte gått in och tänkt mig att jag skriver för en viss publik, det har jag inte.

Å andra sidan är många av dina texter väldigt ”publikvänliga” - dom är uppbyggda kring slagkraftiga formuleringar, och är inte speciellt svåra att förstå. Dom kräver inte nån direkt intellektuell beredskap för att tillgodogöras.

Andersson & Co. (sångtext)
(På väg 1973)


Det har varit medvetet såtillvida: Jag befinner mig i en viss situation, jag ser omvärlden utifrån den plats där jag befinner mig och dom erfarenheter jag har. Men sen har det varit min ambition att uttrycka dom erfarenheterna och den syn jag har på omvärlden, på ett sätt som är begripligt för människor i allmänhet. Om jag säger människor i allmänhet så är det ett jävligt luddigt uttryck - men det betyder alltså att även folk som inte gått 20 år i plugget ska begripa vad jag snackar om. Det har varit en medveten ambition. Hela tiden. Men det har inte varit en ambition att använda ett språkbruk som t.ex. speciellt talar till ungdom, eller ett språkbruk som riktar sig speciellt till fångar. Eller använda ett språkbruk som riktar sig speciellt till arbetarungdomar i 18-årsåldern. Jag har inte riktigt dom resurserna heller. Det skulle väldigt lätt kunna bli nån slags falsk identifikation från min sida.

Men skriver du, eller kan du skriva, med dig själv som målgrupp?
Använder du det språkbruk du skulle använda om du skrev helt för dig själv? Eller gör din allmänna ambition att du ändå väljer ett visst språkbruk?


Jag vet inte riktigt. Jag har givetvis ett lite annat ordval när jag pratar med folk, med kompisar, än vad jag använder i texterna. Och det kan vara både negativt och positivt. Jag har kanske ett lite mer intellektuellt ordval så här oss emellan, jag kan använda ord som ambivalens och profitkvot och kapitalets organiska sammansättning - och veta vad det betyder. Och i vissa sammanhang vänta mig att dom jag talar med också ska veta vad det betyder. Men jag är ju samtidigt medveten om att mitt ordval är produkten av en skolning. Om jag då vill vända mig utanför den egna gruppen, så använder jag ett språk som inte kräver den skolningen - MEN: samtidigt försöker jag ju använda slagkraftiga uttryck och koncentrerade formuleringar i texterna, som jag inte gör till vardags. Man sitter ju inte och sprutar ur sig bra formuleringar hela tiden. Men om jag tycker att jag kommer på en formulering som avslöjar nånting om verkligheten, eller ger nånting en lite annorlunda dimension än det hade innan, så använder jag det uttrycket i en låt, om jag inte tror att det jag vill säga är för begränsat - eller att uttrycket är bra men svårt att begripa. Det är också så att jag gör, och har gjort, andra låtar än dom som vi har gett ut på platta. Och vissa av dom låtarna väljer jag bort därför att jag anser att dom är för privata till sitt innehåll. Man gör privata låtar om kärlekssituationer. Som jag inte tycker sätter in den här kärleksupplevelsen i ett perspektiv - det kanske är en låt som jag gör för att jag är lessen och behöver skriva av mig. Och två månader senare tycker jag inte att den säger så mycket. Man gör låtar om sin egen situation som konstnär - det gör ju alla. Men jag tycker att det är rätt ointressant. Bilden av MIG - som Mikael Christian Wiehe född den 10-4-1946 - är tämligen ointressant.
Medan däremot bilden av mig som en människa som har gått i plugget så och så lång tid och läst på universitet under så och så lång tid och under en speciell period har påverkats av den allmänna politiska utvecklingen, av världshändelserna o.s.v. DEN bilden av mig är ganska intressant. Och den försöker jag uttrycka på samma sätt som en massa andra människor i en massa andra grupper. Där man försöker uttrycka SIG i ett sammanhang. Men att säga att min kuk är 18,3 centimeter lång är fullständigt ointressant. Att säga att folk blir impotenta därför att dom har så jävla höga förväntningar på sex på grund av utbudet, att när dom väl kommer i bingen med en livs levande tjej så vet dom inte vad dom ska göra - det är intressant.

Margareta Renberg säger: Genom att vara ytterst privat blir jag allmän.

Det tycker inte jag är sant. Jag tycker att jag är privat på det viset att jag i alla mina texter utgår från mina egna erfarenheter. Min egen situation, och det område runt mig som jag kan överblicka. Det är också min begränsning, som ju många har påpekat.

Gör du inte så att: istället för att beskriva dina erfarenheter, så drar du slutsatser från dom och beskriver slutsatserna?

Nä. Jag försöker beskriva mina erfarenheter på ett sätt som andra kan förstå. Men jag tror att det har förändrats lite grann genom plattorna. Jag tycker att jag själv var mer närvarande i texterna på dom första plattorna än vad jag är på dom senare.

Keops pyramid (sångtext)
(Vem kan man lita på? 1972)


Vem kan man lita på är en sång om relationen till våra auktoriteter, lärarna, idolerna - i sista versen har jag försökt få fram förhållandet till en själv.

Vem kan man lita på? (sångtext)
(Vem kan man lita på 1972)


Jag menar: man kan absolut inte lämna det privata utanför det man skriver. Där håller jag med dig. Jag tycker att man måste utgå från det. Men man måste sätt in det i ett sammanhang. Man kan inte bara gå in på den privata händelsen, och inte sätta den i relation till massmedia, Latinamerika, sexualexploateringen etc. Jag är olycklig, jag gråter, himlen är grå, träden vissnar, gatorna är hårda mot mina fötter - det går inte att hålla på så. Den här strikta privatiseringen, när man till och med låter naturen återspegla ens egna känslor, det blir bara nån slags jävla privatimperialism! Det väller ut och färgar hela ens omgivning. Det är jävligt kasst. Man måste ju göra klart för sig att det är omgivningen som färgar ens privatliv.

Konstnärens uppgift är inte begränsad till att måla, skriva, sjunga, spela AV en vis del av verkligheten. Den tekniska utvecklingen förändrar världen. Med den förändringen förändras också våra tankemönster, vårt vetande: dom materiella förändringarna går före idéerna. Och skapar hela tiden nya dimensioner i vårt medvetande. Inte i allas medvetande. Det börjar med nya dimensioner i någons medvetande, som är betingade av dom materiella förändringarna. Och det är dom nya dimensionerna som konstnären ska avslöja. Det räcker inte att avbilda verkligheten i en eller annan form - utan det gäller att avbilda vissa delar av verkligheten, d.v.s. dom delar av verkligheten som ännu inte är inkorporerade i det allmänna medvetandet, utan kanske bara finns hos en enstaka konstnär, eller en liten grupp människor.
Du säger att det finns en jävla massa konstnärer som skapar identifikation genom att beskriva sig själv - men den identifikationen dom skapar kan ju bero just på att dom beskriver nånting som så många människor känner till. Medan dom konstnärer som snackar om dessa nya dimensioner kanske inte får den identifikationen. Dom som verkligen snackar om nånting speciellt, dom har svårigheter att nå ut. Dom som snackar om nånting som alla känner igen, dom har, om dom gör det på ett bra sätt, stora möjligheter att nå ut till en massa. Medan somliga, som bara snackar om nåt som är lite lite speciellt, ligger lite lite framför, kan få med sig rätt många människor på det.

Det är ingen vits att vara visionär om man inte får med sig några?

Det vet jag inte riktigt. Jag tycker att Thomas [min bror] i viss mån fyller den funktionen, både musikaliskt och textmässigt; att han påverkar andra musiker. Nästan alla som lirar med honom är överens om att han är jävligt bra, men han har ingen särskilt stor publik. Men han påverkar ju folk runt omkring sig, han påverkar mig.

Misstro (T. Wiehe)
(Från Mögel Silence SRS 4632 1975)

Har jag en vilja som är min egen
har jag en frihet i vad jag gör?
Eller styrs jag av drifter att stilla behoven
att tysta skriken, som bara jag hör?
Vad är det som gör att jag säger till dig att jag tycker om dig?
- Oh ja, säg vad det kan vara
Är det min rädsla att vara ensam som driver mig till dig?
- Oh ja, kanske är det så ja
Kan jag lita på mig själv?

Är då bara förnuftet bara ett skuggspel
som visar mig mindre än vad det döljer?
Är jag som råttan helt programmerad
i nedärvda mönster som måste följas?
Är mina tankar behärskade av styrka eller svaghet?
-Ja ja, det kan man inte veta
Jag måste va ärlig och säga att vanmakt ibland har övertaget
-Ja ja, ärlig ska man vara
Kan jag lita på mig själv?

Maria kom till mig, hon kom nu i morse
Vi pratade länge om våra nojor
Om såna som varit men inte finns länge
och hur man byggt broar av gamla bojor
Många av gårdagens mardrömskuggor har bleknat bort alltsen
- Oh ja, ja det kan man säga
Har nya små knutar nu uppstått i mig, i mitt nervsystem
-Oh ja, ja det kan man undra
Kan jag lita på mig själv?

Du använder sällan ord som imperialism, fascism etc. i dina texter.

Nä, just det. Jag har länge värjt mig mot det, och sagt att: det är inte som jag är oklar i analysen, utan det är för att jag försöker beskriva situationer som inte är så jävla självklara. Och det tycker jag nog på sätt och vis fortfarande, att det är så. Just den kombinationen av musik som är allmänt accepterad, med texter som i alla fall säger mycket mer än dom vanliga svensktoppstexterna - just den kombinationen har gjort att vi har nått ut och fått en rätt stor publik. Och förhoppningsvis öppnat upp en och annan dörr, eller fönster, för en del människor. Som sen kanske i bästa fall har gått vidare, med att jobba praktiskt o.s.v.

Musiken som vapen?

Jag har alltid hävdat, och hävdar fortfarande, att musik utan text visserligen kan vara progressiv, i förhållande till annan musik, men den kan inte vara politisk. Man kan alltså inte säga att musik som alla kan spela är progressiv, medans musik som kräver fem års träning inte är progressiv. Det tycker inte jag.

Anser du inte att t.ex. Hendrix inspelning av Stjärnbaneret är politisk musik?

Det är inte musiken, det är associationer till en politiskt konkret företeelse. Spelar du SS:s Die Fane Hoch så får du vissa associationer för att den har spelats i alldeles speciella sammanhang, spelar du Internationalen får du andra associationer. Och det ligger ju inte i själva musiken, utan i vilket sammanhang den framförs.

Men han detroniserar ju Stjärnbaneret musikaliskt.

Javisst för fan, den är fantastisk, låten. Men han använder musiken på ett musikstycke som redan har etablerat sig genom sina sammanhang. Men jag menar: en nyskriven melodi, som ingen tidigare har hört, kan inte vara politiskt konservativ eller radikal. Det är fullständigt omöjligt.

Men det finns ju massor av historiska exempel på kompositörer som inte fått uppföra sina ospelade verk av politiska skäl.

Men det har berott på att dom har förknippats med någon politisk rörelse, att kompositören har satts in i ett sammanhang. Att en viss sorts musik har blivit en slags kampmusik för en organisation. Och därför har förbjudits - på samma sätt som den indianska flöjtmusiken har blivit förbjuden i Chile. Därför att den symboliserar ett motstånd. Folkets kraft.

På väg (sångtext)
(På väg 1973)


När och hur kom popmusiken in?


Jag var i England -64, och såg A Hard Days Night, och tyckte den var fantastisk, och blev Beatles-fan av första rang. Sen fick jag min första Dylan-kick. Då hade jag gett bort en Blonde on Blonde-platta till brorsan, för att jag tyckte den var dålig. Jag började lyssna på Freewheelin´ och dom där plattorna. Det var ungefär 66-67 som jag började intressera mig för pop - man kände att det här har med en själv att göra.

Spanska stövlar (sångtext)
(Bob Dylan/övers: Mikael Wiehe, Sjömansvisor 1978)


Påverkades du nånting textmässigt av t.ex. Dylan under den perioden?


Jag vet inte det riktigt. Jag skrev min sista låt på engelska 1970. Det var en typisk liberal låt på temat Varför gör vi ingenting. Jag uppfattade Dylan väldigt mycket som den private rebellen.
Jag började ju inte lyssna på Dylan när han gjorde sina första plattor. Den första Dylan-platta jag gick och köpte var John Wesley Harding. Därför upplevde jag aldrig honom i det här politiska medborgarrättssammanhanget. Jag upplevde honom som ensamvargen i New Yorks slum, eller den religiöse sökaren i John Wesley Harding. Och det attraherade ju mig väldigt mycket då, eftersom jag själv ännu inte hade en politiskt klar uppfattning.
Just sökandet appellerade jävligt starkt till mig. Och han är döbra fortfarande och jag lyssnar på honom och allt det där MEN: på ett par tre år där kring -70 så blev han överspelad för mig. Då tyckte jag att jag blev politiskt mycket mer medveten, kom in i betydligt mer reella sammanhang. Än dom drömska, visionära Dylan-världarna.


Det som han då hade passerat 6-7 år innan.

Just det. Men där nånstans började väl min utveckling få en profil, politiskt och musikaliskt, just runt -70.

Redan er första platta är ju ganska politisk.

Ja. Och det var ytterligare ett moment i det där som hade betydelse, nämligen detta: varför uttrycka sig på ett främmande språk? Det var inget klart politiskt ställningstagande mot det amerikanska språket eller kulturimperialismen. Det var snarare detta: det skulle vara jävligt roligt att uttrycka sig på svenska, helt enkelt. Pugh hade kommit -70 med sin platta. Då bestämde jag mig för att börja skriva på svenska, och det kändes jävligt konstigt i början.

Herkules (sångtext)
(Vem kan man lita på 1973)


Björn (Affe, Afzelius) har ju gått utanför Hoola och gjort en egen platta Skulle du kunna tänka dig att göra samma sak? Eller upplever du det som att det är du som är Hoola?

Jag har kanske upplevt det rätt mycket tidigare. Men nu upplever jag att Hoola det är vi. Hoola låter på ett speciellt sätt, och Hoola är inte bara musik. Eller text. Hoola är ett sätt att fungera. Som grupp, vilka ställen vi spelar på, olika politiska ställningstagande o.s.v. Hoola har mer och mer blivit vi.

Och inom det begreppet ryms dina ambitioner?

Det är alltså lite känsligt att snacka om därför - Hoola ska upplösas. Vi kommer att köra den här pjäsen Kaninerna på Navarone med Tidningsteatern, därför att vi tycker det är döroligt. Men vi kommer inte att fungera som grupp längre, därför att Povel måste lägga av på grund av familjeskäl - och Muffe. Vi turnerar för mycket för att dom ska kunna vara med längre. Det, plus att vi kanske tycker att vi inte kommer längre tillsammans inom begreppet Hoola.

Vill du sätta igång med helt nytt material, textmässigt och musikaliskt?

Jag är jävligt kluven. På ett sätt tycker jag att den grejen vi gjorde när vi började, den var ny och fräsch. Nu finns det en jävla massa grupper som gör liknande saker – d.v.s. själva grejen är inte ny längre. Och det är givetvis jävligt bra att det finns en jävla massa grupper som gör detta. Men jag är kluven: det är alltså jävligt bekvämt att fortsätta med Hoola, det är känt, man tjänar pengar, man har en prestige o.s.v. Å andra sidan känns det som om jag skulle vilja göra nåt helt annat. Jag har känt varje gång jag har upphört med ett band att det har gett upphov till en viss form av apati först - och sen har det känts som en jävla stimulans att man har varit fullständigt fri. Att kunna tänka i banor som inte begränsas av vad den och den kan göra eller vad som passar dom och dom instrumentkombinationerna etc. Men jag tror alltså inte att jag kommer att kunna skriva så hemskt annorlunda texter. Jag gillar den typ av texter som jag skriver. Jag har inte känt att det har varit en kompromiss. Jag har känt att jag har skrivit vad jag har velat skriva.

Du har aldrig känt att du har behövt pressa in texten i Hoolas form?

Nä, jag tycker tvärtom att formen har varit en stimulans. Men nu har jag alltså lärt mig lira den typ av pop som vi har sysslat med. Nu skulle jag vilja göra ytterligare en syntes.

Det finns ingen utmaning kvar i det längre.

Nä just det. Det var ingen utmaning utåt när vi gjorde det, men det var en personlig utmaning. Nu tycker jag att jag har lärt mig behärska det, behärska klangfärgerna. Nu skulle jag vilja göra en syntes där jag använder vissa popelement och vissa klassiska element. Jag har en jävla lust att göra not slags VERK. 20 minuter långa låtar, lite mer story-aktigt.

Du har ingen nyfikenhet på den elektroniska musiken?

Nä, inte ett dugg. Delvis därför att jag inte känner nån som sysslar med det. Jag har aldrig fått några influenser, några kickar av det. Det är en grej som vi har missat lite grann med Hoola -vi har inte haft utrymme för dom här rena experimenten. Det har väl varit den där känslan av att vi är en grupp, som ska göra det vi kan göra. Vi ska inte lura folk genom att göra nånting som vi inte behärskar. Plus givetvis ambitionen att göra låtar som folk själva kan lira.

Det måste ju nånstans, medvetet och omedvetet, begränsa utrymmet för experiment, både i texten och musiken.

Jag vill fortfarande göra sån musik som vi har gjort, men jag skulle vilja göra bägge grejerna. Jag skulle vilja göra en platta med en låt på varje sida. I första hand. Och sen kanske göra en platta med världens ös på och en massa låtar. Och sen kanske en platta med en akustisk gitarr och en blockflöjt. Jag skulle vilja känna mig fri att prova lite olika grejer. Det känns hemskt otryggt att tänka på. Man har liksom haft allting som fungerar jävligt bra, orkesterbuss, anläggning, alla instrument, repetitionslokal, kontakter, allting som tar rätt lång tid att bygga upp. Men just därför känns det lite ohederligt att rida på det, och försöka göra nånting i skydd av det. Då vill jag hellre bryta helt. Och försöka göra just nåt stort, nåt helt, över en hel platta.

Hur ser din socialism ut?

Det grundläggande är: människor ska bestämma över sin tillvaro utifrån sina egna erfarenheter. Det betyder 1) Att människor måste få möjlighet att skaffa sig egna erfarenheter. 2) Att dom sen har möjlighet att genomföra sina beslut i praktiken. Folk gör sina egna erfarenheter i form av politiska studier och i form av praktiska insatser, arbete, demonstrationer, strejker etc. Den erfarenhet som växer fram genom att man strejkar, genom att man gör solidaritetsarbete för andra så att man går samman och kämpar för konkreta mål. Dom erfarenheterna ger människor en värdighet och en styrka som gör att arbetarklassen och med dom lierade kommer att kunna driva det här samhället utan mellanhänder i form av profitörer och byråkrater. Det är kanske luftigt?

Identifierar du dig med nån arbetarklass? Eller solidariserar dig?

Jag är inte arbetare. Och det är en jävla skillnad på att identifiera sig eller solidarisera sig. Jag har min borgerliga bakgrund, jag har den utbildning som jag har fått, jag är inte arbetare och jag kommer inte att kunna bli arbetare i den betydelse av ordet som man lägger nu: Killen som står på fabrik och är fabriksarbetare och har 7 år i folkskolan. Jag solidariserar mig med arbetarklassen därför att det är den klass som producerar varor och tjänster i viss mån i det här landet. Det är dom som är producenter. Och dom hålls nertryckta av kapitalet på en jävla massa konkreta och mindre konkreta sätt. Jag har en viss personlig frihet, som är större än dom flesta andra människors. Framför allt större än alla arbetares. Men jag är samtidigt alienerad, d.v.s. jag är utanförstående och ensam, därför att jag har vissa insikter och teoretiska kunskaper om hur det här samhället fungerar, som gör att jag inte kan solidarisera mig med borgarklassen och överklassen. Jag vet att deras rikedom bygger på mer eller mindre raffinerad utsugning av andra människor. I Sverige t.ex. vet jag ju att större företag utnyttjar den billigare arbetskraften, förbuden mot strejker och dom dåliga arbetsskyddsförhållandena i andra länder. Och att det är därifrån rikedomarna kommer. Jag kan alltså inte solidarisera mig med dom därför att jag tycker att det är moraliskt förkastligt. Det kan också vara svårt att solidarisera sig med arbetarklassen, så länge arbetarklassen inte gör revolt mot sina förtryckare. Därför står jag emellan. Därför är min enda chans att medverka till att arbetarklassen gör revolution.

Hur länge ska vi vänta? (sångtext)
(Fri information 1975)


Tror du att den svenska arbetarklassen solidariserar sig med dig - med dina texter?


Det är så här, tycker jag: dom kommunistiska intellektuella har en viss kunskap, teoretisk, om hur förtrycket och utsugningen fungerar. Dom kan se saker i ett ganska långt perspektiv. Arbetarna, dom konkreta individerna, har en praktisk erfarenhet av hur förtrycket och utsugningen fungerar, men dom har inte det teoretiska perspektivet. Dom kommunistiska intellektuella kommer inte att kunna övertyga eller övertala arbetarklassen verbalt att arbetarklassen är utsugen och förtryckt. Så länge arbetarklassen materiellt har tillgång till TV, Volvo, Fritid etc. Därför finns det en misstänksamhet från arbetarklassens sida mot dom kommunistiska intellektuella som säger att arbetarna är utsugna, när dom själv säger att dom har det ganska bra. Men i det konkreta historiska ögonblick när arbetarklassen får det sämre, då får dom i praktiken erfara annat än bara detta att dom inte får vara med och bestämma, att dom är hunsade, att dom är föraktade på dom fabriker där dom utför arbetet, att dom inte vågar gå på dom fina restaurangerna, att det finns massor av situationer där dom känner sig underlägsna. I det ögonblick när en ekonomisk krissituation inträffar, då märker dom ju att det ekonomiska system som existerar i första hand låter krisen gå ut över arbetarklassen. Och då sammanfaller arbetarklassens praktiska erfarenhet av förtrycket med dom kommunistiska intellektuellas teoretiska syn på förtrycket. Och studenterna t.ex. kan ställa sig i arbetarnas tjänst. Och arbetarna kan solidarisera sig med kommunistiska intellektuella. Och detta kan alltså inte ske på ett teoretiskt plan. I ett välfärdssamhälle som vårt. Detta sker först när det blir en ekonomisk krissituation.

Du ser fram emot en ekonomisk kris som ska tvinga fram den här insikten hos arbetarklassen?

Jag kan ju inte säga att jag ser fram emot en ekonomisk kris. Där jag vet att folk drabbas rent konkret. Jag kan teoretiskt säga att jag ser fram emot revolutionen, där jag vet att det kommer att bli våld och krig och all möjligt skit. Men jag tror att det är historiskt nödvändigt med en kris och en revolution för att flertalet i det här landet ska få dom rättigheter som är deras.
Makten över produktionsmedlen.

Ja. Jag tror också att det är en illusion att vi lever i ett stabilt samhälle. Där allting ständigt blir bättre och bättre. Vi, Sverige som kapitalistisk nation, kommer aldrig att solidarisera oss med dom utsugna länderna. Därför att vi slår vakt om vår relativa materiella överlägsenhet. Enda sättet för oss att verkligen solidarisera oss, är att eliminera kapitalismen. Du frågar om jag tror att man kan få folk att förstå det här - jag tror det. Om folk får det sämre så kan man förklara varför folk får det sämre. Man kan förklara det med hjälp av marxismen. På ett sätt som är överlägset alla andra förklaringar.

Men kan man verkligen tala om en särskilt förtryckt och utsugen arbetarklass i Sverige? När dom har det för bra för att komma på tanken att revoltera?

Ska man tala om kommunismen i Sverige idag, ska man framförallt tala om det mentala förtrycket. Det känns jävligt anakronistiskt att sjunga sånger som att Vi slåss för vårt bröd för dagen. Det är inte riktigt det det galler. Inte i Sverige, och inte idag.

Är det därför det är lättare att skriva en så enormt inspirerad sång om Victor Jara - där du har ett fysiskt påtagligt förtryck att känna för?

Jo, så är det ju givetvis. Hör på Mikis Theodorakis låtar. Han använder ett helt annat språk. Han beskriver andra situationer, därför att situationen i Grekland är helt annorlunda. Jag har tänkt på det att han använder ett väldigt blommande, jättepoetiskt språk. Han vågar vara patetisk, han vågar vara romantisk fullt ut. Inte bara på grund av traditionen, utan därför att situationen där kräver patetik, den kräver romantik, den kräver hjältar - om folk blir torterade till döds, så måste man ju också kunna sjunga om hur fruktansvärd tortyren är utan minsta ironiska distans. På ett språk som verkligen är hämningslöst. Därför att tortyren är hämningslös. Men i Sverige är förtrycket mycket mera nyanserat och subtilt. Det rör sig på andra plan. Och då påverkar det den typ av texter och sånger som skrivs här. Om man skriver grekisktinspirerade sånger i det svenska klimatet kommer det bara att bli patetiskt, i negativ mening.

Sångernas sång
(M. Theodorakis)


Min kära, min ros, är så underbar
i en enkel bomullsblus, med sitt mörka hår
fäst på huvet med en kam

Å, ingen vet hur underbar hon var, min ros
Å, ingen vet hur underbar hon var, min hind
Å, ingen vet hur underbar hon var, min vän

O, döttrar av Auschwitz och döttrar av Dachau
Ni såg henne vandra här förbi
Ni såg henne vandra här förbi
Ni såg henne vandra här förbi

Det såg vi. Hon anträdde sin resa
men utan bomullsblus. Henne mörka hår
var tovigt, smutsigt, utan kam…

Min kära, min ros, är så underbar
och modern älskade sitt barn
och brodern höll henne så kär…

Döttrar till Mauthausen och döttrar av Belsen
Ni såg henne vandra här förbi

I kölden stod hon på den grå stationen
Hon höll ett nummer mellan sina frusna fingrar
med en judestjärna på sitt bröst

Det jag tar fasta på i många av mina sånger är just detta att människor blir utnyttjade och nertryckta och exploaterade inte bara ekonomiskt, utan mentalt. Man känner sig underlägsen och rädd och konfunderad. Den grejen tycker jag man ska ta fasta på. Det finns en låt av Nationalteatern som heter En stuveriarbetares död - ”vem räknade dom ton han bar” etc. Där försöker dom inte göra en roll av det. Dom säger inte att det är synd om honom. Dom beskriver en konkret situation på ett jävligt bra sätt. Som jag fick en jävla kick av, och som jag tror att folk kan känna igen sig i. Även dom som jobbar i det här yrket. Knuten är: man ska skriva utifrån sina erfarenheter, man ska inte förändra sitt skrivsätt - man ska förändra sina erfarenheter! Då kan man på ett reellt och ärligt sätt förändra vad man skriver om. Om man känner att man skriver för lite om arbetarklassen, eller om man känner att man inte kan skriva för eller om arbetarklassen - så blir det inte bättre av att man bestämmer sig för att ändra skrivsätt. Jag tror att man gör det endast genom att ändra sina konkreta erfarenheter och sin konkreta situation. Och utifrån den förändrade situationen skriva förändrade texter. Typiskt för en jävla massa rockstjärnor är att dom kommer från en miljö, dom har ett ursprung, och skriver låtar om sina erfarenheter, sen efter 5-6 år så har dom bara erfarenheter från sitt liv som rockstjärnor, då skriver dom om hur tråkigt det är att bo på hotell, hur kasst det är flippra runt och hur många konstiga människor det är dom träffar och hur ensamma dom känner sig. Och på samma sätt kan man förändra situationen i andra riktningen.

Men är inte just det nånting som måste ha drabbat dig också med Hoola - var finns utrymmet för nya erfarenheter efter några års lirande?

Det kände vi jävligt starkt sommaren -74, och då bestämde vi oss för att ta paus. För att folk skulle få möjlighet att syssla med annat. Vi kände att vi åkte runt och var Hoola Bandoola Band hela tiden, och när man kom hem så var man bara hemma ett kort tag och då hann man inte syssla med nånting ordentligt. Och bara den korta pausen på ett halvt år som vi tog, när jag då sysslade med praktiskt arbete i Föreningen Huset och läste ekonomisk historia, gav mig en jävla massa nya erfarenheter. Nu sysslar vi ju med teater, och det ger mig en del nya erfarenheter, men det är ju samtidigt innanför dom konstnärliga ramarna.

Har det halvåret satt spår i texterna redan?


Ja. Bl.a. en låt som vi kör i föreställningen, Opium till Kina.

Sången om det internationella kapitalet (sångtext)
(Kaninerna på Navarone 1976)


Den låten är ju rätt mycket byggd på mina kunskaper i ekonomisk historia, som jag då förvärvade det där halvåret. Liksom Vävare-Lasse byggde på mina kunskaper från Kapitalet när jag läste sociologi.

Det går inte att sitta i ett vakuum och skapa där inspirationen stänkvis faller på.

Nä. Och detta är ju en sanning som alla vet om som sysslar med det. Med att uttrycka sig.

Då är frågan vilka erfarenheter man försöker skaffa sig?

Bildkonstnärer försöker skaffa sig estetiska upplevelser, för att utifrån det kunna göra nya estetiska kombinationer. Poeter försöker skaffa sig personliga erfarenheter genom att knulla med luder och åka till Polen, eller supa ner sig eller prova tjack, få kickar av det för att utforska sig själv. Eller för att se hur dom reagerar i olika situationer. Kärleksaffärer brukar vara en vanlig inspirationskälla.

Gör du nån slags yrkesklassificering?

Nänäförfan, detta är på skoj, men du fattar vad jag menar. Man söker olika sätt att få erfarenheter. Dom erfarenheter som jag tycker vore väsentliga att skaffa sig är: ekonomiskt teoretiskt kunnande, och praktiskt arbete i politiska grupper. Det har jag alltså själv försökt mig på. Och det har varit jävligt nyttigt. Och dessutom bör man helst skaffa sig rent praktisk erfarenhet av kroppsarbete. Det ska jag ju inte förneka en sekund att det tar emot. Jag har ju inte ett dugg lust att göra det. Därför att jag känner att ställa sig i en fabrik skulle vara fullständigt bortkastad tid. Jag skulle hata varenda minut. Det erkänner jag fullständigt öppet. Jag har fullt med kamrater som inte alls hatar det. Som tycker det har varit jävligt skönt att få komma ut och göra det här. I stället för att sitta och studera. Med risk för att då vara jävligt självursäktande, så menar jag att just för att det skulle vara så jävla meningslöst så undrar jag om jag kommer att göra det. Om jag inte då skulle kunna göra saker som jag själv tyckte var roligare men där jag också gjorde en insats. Det vet jag inte. Men jag tror alltså att en människa som inte hållt i en spade inte kan skriva om kroppsarbete på ett sätt så att dom som verkligen har hållt i spaden känner igen sig riktigt. Man kan inte beskriva en bil om man inte känner till hur en bil fungerar. Man kan inte beskriva hur det känns att jobba jävligt hårt utan att ha gjort det. Jämfört med hur man skulle kunna göra om man själv utsatte sig för det. På det mentala planet kan man aldrig fatta den erfarenheten förrän man själv utsatts för den. Man måste försöka skaffa sig erfarenheter av dom saker man vill beskriva. Jag har väldigt länge utgått från dom erfarenheter jag redan har haft, beskrivningar av dom - jag känner att det har ackumulerats ett allt större tryck på att jag måste skapa nya erfarenheter som jag inte har. Både när det gäller den musikaliska formen, och det tekniska innehållet. Det verbala innehållet.

Med risk för att den erfarenheten ger ett negativt utslag.

Javisst. Men det är ju en utmaning. Om man inte trodde att man skulle förändras av erfarenheten skulle man ju inte försöka skaffa sig den.

Man måste veta vad man önskar sig (sångtext)
(Vem kan man lita på 1972)


Som sista sak vill jag säga: Varför är musiken ett så ovanligt jättesuveränt medium att föra ut sina texter? Varför är musiken överlägsen alla andra medium - för det är den. Därför att: musik kan man utföra ensam, musik kan man utföra i grupp, musik kan man utföra tillsammans för andra, man kan spela den, man kan sjunga den, man kan klappa den, man kan dansa till den, den har dom konkreta fördelarna att den är billig. En gitarr och en röst kostar tillsammans 150:-! Det kan vara en jävligt effektiv spridningsform. Musik kan skapas i grupp. Musiken är så oerhört flexibel. Både i skaparstadiet och i mottagarstadiet. Den är dessutom internationell. Därför är musiken överlägsen alla andra kommunikationsformer!

Karins sång (sångtext)
(På väg 1973)
 
Rolf Börjlind Nya Tider Nya Änglar
(Bo Cavefors Bokförlag 1976)
 
     

 
mikael wiehe | | | | | |