Vänstern har på ett
ganska klokt och förnuftigt sätt blivit ödmjuk, försiktig
och nyanserad, säger Mikael Wiehe. Däremot har högern
blivit väldigt kaxig och självsäker och vulgär,
på samma sätt som vänstern kanske var det för tio
år sedan.
Kaxig och vulgär är knappas ord som förknippats med
Mikael Wiehe själv, om än hans sånger förr var
mer kampglada och trosvissa. Men bland de stolta parollerna och uppmaningarna
till kollektiva handlingar har i hans sånger hela tiden funnits
nyanser och medkänsla med avvikare. Redan på första
LP:n fanns en låt som Hemmet som handlar om en patient
på ett mentalsjukhus.
- Hela det radikala 60-talet och 70-talets ideologi var ju genomsyrad
av solidaritet med svaga eller utsatta grupper, förklarar Mikael
Wiehe. Då bildades KRUM på fängelserna och man pratade
om barnens och kvinnans frigörelse, solidaritet med de förtryckta
i tredje världen och med arbetarklassen i Sverige. Det var hela
tiden ett ställningstagande för dem som var eller uppfattades
som svaga eller förtryckta.
- Där finns en stark kontrast till idag då högerpropagandan
hyllar individens framgång på bekostnad av dem på
vars ryggar man kan trampa, fortsätter han.
Vänster bäddade
Garanterat individuell var den ironiskt menade titeln på
Hoola Bandoola Bands första LP. Med åren har ironin kanske
fått flera bottnar än vad som från början var
avsett. Under de senaste åren har Mikael Wiehe haft självkritiska
funderingar kring sin egen och vänsterns syn på förhållandet
mellan individ och kollektiv.
- Vänstern har haft en tråkig tendens att betrakta människor
som objekt, säger han. Objekt för olika åtgärder,
objekt för omhändertagande. Folk ska värvas och medvetandegöras.
Människor har ofta tror jag känt sig objektiviserade.
När högern då går ut med propagandan satsa
på dig själv har vänstern på visst sätt
bäddat för detta.
- Hur många möten har vi inte suttit i där vi mer eller
mindre uttalat har hyllat kollektivet på individens bekostnad?
Jag tror inte att det behöver stå i motsats till varandra.
Jag tror att ett starkt kollektiv består av starka individer.
Och Mikael Wiehe pekar på oklara budskap i dessa frågor:
- Vi har talat om att människor ska vara herrar över sina
egna liv, ha medbestämmanderätt både i det lilla och
det stora, demokrati och medinflytande och makt. Men på något
vis har vi inte pratat om hur individen ska förhålla sig
till det här, utan om hur kollektivet ska förhålla sig
till det. Ändå består kollektivet som bekant av individer.
Och jag tycker att vi ska betrakta oss som subjekt och handla som subjekt.
Vad innebär det konkret?
- Det betyder att vi ska ta ansvar för våra handlingar och
inte bejaka egoism, inte arbeta svart, inte lura folk, utan att vi säger:
Jag tycker detta och detta är riktigt och det står
jag för. Privat och om vi arbetar politiskt.
- Jag kan inte se annat än att en motoffensiv mot högern,
som det ser ut nu, måste börja med att vi både individuellt
och kollektivt skapar en motmoral.
Solidaritet
Kan inte högern också gå på en nit när
man schablonmässigt talar om individen som satsar på sig
själv och lyckas? Efter ett tag ser väl människor att
så enkelt är det inte?
- Jo, i ett längre perspektiv finns kanske den möjligheten,
som jag på sätt och vis hoppas på. Men solidariteten
är inte något medfött. Solidariteten är en nödvändighet
för de många. De som av en eller annan anledning inte har
ärvda pengar eller en mycket stor framåtanda och initiativkraft
och som inte kan skaffa sig en position med makt och inflytande.
Om det blir de framgångsrika, de med vassa armbågar,
som ska styra och bestämma normerna, då tror inte Mikael
Wiehe det är så säkert att högern går på
någon nit. Om däremot de många som inte kan starta
ett eget företag, lyckas sluta sig samman och agera solidariskt,
då kan de bjuda högern motstånd, tror han.
- Med det finns ett problem, säger Mikael Wiehe. Jag menar, ta
en 20-åring som har slutat plugget och är arbetslös.
I vilka kollektiva former ska denna människa agera? Okey. Hon kan
få bidrag till att starta en cykelaffär. Om alternativen
är A-kassa eller att åtminstone försöka få
ut en del av sin energi genom att arbeta med någonting, då
tycker jag att det är bättre att den människan startar
en cykelaffär. Och jag inser då väl vilka konsekvenser
det kan få för den människans inställning till
just solidariteten.
Mikael Wiehe är medveten om komplikationerna. Men han anser
att vi inte kan låta folk gå sysslolösa och bara bli
objekt i väntan på att de ska få ett arbete där
de så småningom kan börja agera kollektivt.
- Det är ett fruktansvärt problem men jag tycker att vi på
något vis måste rädda de här människornas
värdighet i sina egna ögon.
Moral
När du talar om moral och solidaritet, känner du då
någon gång att man försöker stoppa det i halsen
på dig? Blir du påpassad som något slags moraliskt
föredöme?
- Ja, det tycker jag att jag blir. Och med all rätt. För det
är klart att om jag hyllar vissa politiska och moraliska normer
så måste jag försöka leva upp till dem själv.
Det lyckas jag inte alltid med. Varför skulle jag vara perfekt?
Det lyckas man inte alltid med, men det gör det inte sämre
att ha dessa ideal. Men om klyftan mellan det jag säger och det
jag gör blir alltför stor är det bra om folk påpekar
det. Särskilt om det kommer från vänner och kamrater
kan jag ha nytta av det. Ens motståndare försöker alltid
hitta den där klyftan.
Individen och kollektivet utgör inget motsatspar i Mikael Wiehes
ordbok. I linje med detta hör också privat moral och politisk
uppfattning ihop, anser han.
- Jag kom häromdagen på en formulering som jag själv
tycker är bra: Om det för tio år sedan var så
att moralen tog sig politiska uttryck, om vänstern var bärare
av en moral som man försökte uttrycka, formulera och driva
i politiska termer, så tycker jag att politiken i dag måste
ta sig moraliska uttryck. Vänstern har i dag inte den position
- varken som opinionsbildare eller drivande kraft eller som sammanhållande
rörelse och hem för en massa människor som den
hade för tio år sedan. Och då blir de politiska frågorna
individuella frågor, alltså moralfrågor. Det är
väl därför vi lätt fäster uppmärksamheten
på den personliga moralen i dag. Tidigare kunde moralen ta sig
uttryck i att man demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Nu tar sig
politiken uttryck i att man till exempel inte tar emot svarta pengar.
Perspektiv
Du talade om att vänstern möjligen var kaxig för
tio år sedan. På den nya LP:n Hemingwayland
tycker jag att man både i musik och text märker en trevande,
sökande hållning. Fast ibland förekommer ändå
en slutkläm
- Av det gamla hederliga slaget!
Ja, ibland får jag en känsla av att det är något
besvärjande i det, ungefär som i Göran Sonnevis poesi:
Det omöjliga är nödvändigt.
- Svårigheten är att se skillnaden mellan det långa
och det korta perspektivet. Jag är fortfarande optimist i det långa
perspektivet.
I det korta perspektivet kan läget verka dystert.
- Just nu ser det ganska mörkt ut, konstaterar Mikael Wiehe. Världen
är ganska hemsk och skrämmande och obehaglig. Jag har svårt
att ta till honnörsorden som vänstern och jag använde
för tio år sedan. De är svåra att konkretisera.
Han hyllar fortfarande de honnörsorden:
Internationell solidaritet, solidaritet med arbetarklassen, jämlikhet.
Men i dag säger Mikael Wiehe:
- Parollerna måste fyllas med ett konkret innehåll. De får
inte bara bli abstraktioner. För om inte vänstern på
stipulerad tid förverkligat sina mål säger folk: Äh,
va fan, det där har vi hört förut. Och det blev ju inte
så värst mycket av det. Att då bara tjata på
leder till att folk slår dövörat till. Så gör
jag också.
I stället gäller det att visa hur solidariteten kan ta sig
praktiska uttryck i dag, här i den värld vi faktiskt lever
i.
- Honnörsorden måste kopplas till en verklighet. När
jag försöker göra det kanske min vilja, tro och optimism
i det långa loppet kan ta sig besvärjelseaktiga uttryck.
Komplikationer
På Hemingwayland finns en låt som heter Jag
ser det. Där finns i texten en sorts visshet trosvisshet
vore för käckt sagt om en framtida befrielse, en revolution
möjligen. Men någon idyllisk charterresa till frihetens land
är det inte tal om.
- Inte bara murar kan komma att rasa, säger Mikael Wiehe. Ideal
kommer kanske också att rasa. Inte bara bojor kommer att brista,
hjärtan kommer kanske också att brista. Den politiska kampen
för att föra mänskligheten närmare detta mål
av solidaritet är inte stolta kämpars problemfria marsch med
glöd i blick mot den utstakade framtiden. En otrolig massa komplikationer
ingår, olycka och hemskheter. I den låten försöker
jag formulera denna tro som inte är blåögd.
- Även om det ser för jävligt ut, även om högern
går fram, även om atombomberna hänger över oss,
även om folk inte har jobb så får vi inte låta
detta lamslå oss.
Hemingwayland
Hur balansen mellan det långa perspektivet och det korta, det
ljusa och det mörka ska uppnås är något som bekymrar
Mikael Wiehe.
- Den uppmuntrande sidan är kanske inte så stark, säger
han. Jag vet inte, jag vill ju inte bli hurtfrisk heller och dunka folk
i ryggen och säga: Kom igen, gamle gosse! Men jag tycker
det är vad det handlar om.
Den nya LP:n Hemingwayland har beskrivits som en uppgörelse
med det mansideal som gestaltas i de hårdkokta romanerna. I romaner
av Ernest Hemingway och Raymond Chandler går ensamma, starka män
sin egen väg. Urtypen är kanske Chandlers hjälte Philip
Marlowe på film spelad av Humphrey Bogart som kämpar
mot alla onda makter, får på käften, går i däck
men som ändå reser sig upp och fortsätter sin kamp.
Tar du helt avstånd från den moral som ändå
finns hos de här männen?
- Nej, säger Mikael Wiehe. I Hemingwayland går ensamma män
omkring och kämpar mot taskiga odds. Inte för att de är
så säkra på att nå sina mål, men för
att inte förlora sin värdighet. Det finns hos mig en viss
beundran för dessa ensamma män i Hemingways böcker
är det ju bara män dessa ensamma människor som
trots de dåliga oddsen inte ger upp. De försöker göra
sitt bästa. Däri ligger något hedervärt.
- Men där finns också en oerhörd ensamhet, fortsätter
Mikael Wiehe. Det är den situation som tvingar dessa människor
att ensamma slåss mot de dåliga oddsen som jag gärna
skulle vilja se förändrad. I låten Hemingwayland
säger jag:
Håll mej kvinna, håll mej still
så flyger vi bort
från Hemingway
land
Neruda
Var i litteraturen finns gestaltningar som motsvarar din nuvarande
inställning? Om du skulle byta Hemingway mot någon annan
författare. Vem skulle det bli?
- Jag har precis läst Pablo Nerudas minnen, Jag bekänner
att jag har levat. I boken framstår Pablo Neruda som mycket
livsbejakande när det gäller sprit, kvinnor, mat och långa
resor. Men också som oerhört respektfull och kärleksfull
mot de många människorna. Han tar sitt arbete på yttersta
allvar. Han är både en oerhörd egocentriker och en oerhörd
människoälskare. Det tycker jag är en man värd att
beundra. Han visar att man inte behöver snörpa in på
det ena för att ägna sig åt det andra, utan att man
kan ägna sig åt alltihopa.
De bästa 1200 sidor han annars mödosamt läst
är Motståndets estetik av Peter Weiss. En låt
på nya LP:n är inspirerad av romanen.
Boken är kompakt som en dödbakad sockerkaka. Men det var satan
vad jag fick ut mycket av den.
- Men jag har svårt för att säga att en bok ger uttryck
för min livshållning, säger Mikael Wiehe. Jag använder
mera böcker som instrument för att förstå. Här
finns jag, här finns boken, här finns verkligheten. Mer så.
|
Håkan Lindqvist, Ny Dag, maj 1985
|
|
|