Den stora hotellfoajén
är lågmäld och lugn. I portierlogen har nattskiftet
gått på. Kvällstidningarna är slut. Genom de höga
svängdörrarna duggar en och en annan sen gäst in från
den mörka kylan.
Längre in, i ljuset från en punktlampas varma sken håller
en man kväll med C G Jungs Månpocket ”Mitt liv”.
Uppkrupen i en högryggad länstol med kaffe, gul favoritlikör
och grovsnus på ett vackert marmorbord hämtar han andan efter
dagens studioarbete med Hemingwayland, den tionde LP:n med text och
musik av Mikael Wiehe.
Hemingwayland, vad menas?
I Hemingways romanvärld lever ensamma män, som mot taskiga
odds kämpar vidare. Inte i första hand för att vinna
utan för att behålla sin värdighet. Hemingway skriver
om tjurfäktare som fäktar mot farliga tjurar, om män
som strider mot ett obarmhärtigt liv, mot döden.
Det låter som om detta Hemingwayland skulle ligga långt
från det myllrande livet i den vänsterrörelse som du
och Hoola Bandoola var del av på sjuttiotalet.
Ja. Vi har ett annat samhälle idag. Vänsterrörelsen är
död. Atomiserad. Vi lever i en individualistisk tid där det
handlar om att slå sig fram och lyckas. Nu snackas det inte om
hur man bör vara eller göra. Etiken är död –
och människor fuskar bort sin moral – och därmed sina
liv. I stället för att säga – Det här är
kanske omöjligt att göra, men jag skall jävlar anamma
göra det ändå – så har livet reducerats till
det möjligas konst. Ofta med brasklappen – Alla andra gör
så här, varför skulle då inte jag…
Kan man jobba lita svart, undvika konflikter hemma genom att ha en älskarinna
bredvid, kan man sno undan en miljon till Schweiz eller blåsa
försäkringskassan på två extra sjukdagar så…
Vi har fått ett smitarsamhälle som kryper in i våra
själar. Och så skyller vi på något annat och
pratar om att individen är ett offer – ett passivt objekt
i stället för ett handlande subjekt.
Och var kommer Hemingways figurer in i bilden?
Jo. Se på tjurfäktarna som Hemingway skriver om. Nittio procent
av alla tjurfäktare är fattiga pojkar. Deras ursprungliga
villkor är just att vara objekt i livet. Men när de står
där på arenan kan de inte skylla på vinden, solen eller
sanden. De befinner sig i en omöjlig situation, öga mot öga
med tjuren. De måste vända på den situation och de
måste dessutom göra det vackert. Detta att vända på
sin situation så att men blir subjekt, det är att ta sin
värdighet som människa på allvar.
För att behålla sin värdighet som människa måste
man göra motstånd mot det som man tycker är fel.
Motståndets estetik heter en av dina nya låtar.
När jag skrev den här låten läste jag tredje delen
av Peter Weiss romantrilogi Motståndets estetik. Den handlar om
hur motståndsrörelsen krossades i Tyskland 1944. Jag lånade
titeln eftersom min låt handlar om den krossade motståndsrörelse
som vi har här och nu. Individerna finns kvar. Rörelsen är
borta. Vi lever var för sig men vi känner fortfarande igen
varandra.
Du bär en röd stjärna på ditt svarta kavajslag.
Symboliserar den motståndet?
Nja. Jag har den nog mest på trots mot den väldigt tydliga,
offensiva högervåg som rullar fram samtidigt som vänstern
är mycket försiktig och nyanserad. Men min röda stjärna
står också för rätten till mänsklig värdighet.
Är det möjligt att förena kollektiv politisk kamp med
individuell moralisk integritet?
Ja, och när du gör det ”Då blir du farlig”
som en av låtarna heter. ”När du förenar dig med
andra då kan det hända, då kan en värld förändras”.
Den låten skrev jag när gruvstrejken bröt ut i England.
Förutsättningen för ett framgångsrikt kollektivt
handlande är att var och en också handlar som subjekt. Man
är kollektiv och individ på en och samma gång.
Du är snart 40. Har du samma publik i dag som för tio år
sen?
Ja, jag känner igen många när vi är ute och turnerar.
Många är jämnåriga. Men alla hänger inte
med i de nya svängarna, t ex med Dylanskivan för några
år sedan eller nu när jag jobbar med syntar och trummaskiner.
Men jag har också en yngre publik runt 25 år som gillar
rock. Den äldre gruppen tycker om när jag kommer själv
med min gitarr och sjunger så att texterna hörs. Den yngre
vill ha fullt ös med rockorkesterns syntar och elektronik.
Helst skulle jag nog vilja lära mina jämnåriga i publiken
att hitta vägen till utlevelsen i rockmusiken. Men jag vill också
väcka de yngres behov av texter.
Får du själv ihop de två sidorna?
Det är svårt att vara både intellektuell textförfattare
och rockorkesterledare. Mycket i rocken tycker jag inte om. Den konstnärliga
konservatismen, formstelheten och så hela den ungdomliga mytbildningen
med brudar och kröken. Det är lätt att fördummas
i rockkretsar. Det spännande i rocken ligger i kraften och utlevelsen
som det gäller att få ihop med ett intellektuellt skapande.
Just den förmågan hade Hemingway. Kombinationen av utlevelse
tillsammans med andra och ett liv på kammaren.
Din nya skiva, bär den sådana spår?
Hur skivan blir står ännu skrivet i stjärnorna. Musikaliskt
är den en summering av vad jag gjort tidigare. Där finns rock
och ballader och mycket influenser från afrikansk, karibisk och
latinamerikansk folkmusik. Att göra en skiva liknar arbetet med
en teaterföreställning.
Texten – och musiken – är grunden men sen hänger
det väldigt mycket på vem som spelar.
Av hänsyn till helheten kan man tvingas stryka partier eller hela
låtar som är bra. Spontana infall i studion kan visa sig
bli lyckokast.
Och du spelar regissörens roll?
Ja. Jag är den konstnärlige ledaren. Sista ordet är mitt.
Dessutom har jag två starka kort på hand eftersom det är
jag som skrivit texten och musiken. Men detta betyder inte att de andra
i orkestern tiger still när vi arrangerar och spelar in låtarna.
Visserligen kommer jag ibland med ett färdigt arrangemang som t
ex till titellåten Hemingwayland men Motståndets estetik
har å andra sidan Annie som spelar syntar arrangerat. Självfallet
kan jag inte ensam driva igenom en låt eller en fråga mot
de andra fyra. Då skulle den skapande atmosfären, som gör
att det är kul att jobba, gå förlorad. Det ligger i
mitt intresse och på mitt ansvar att den inte gör det.
Kan du behålla din konstnärliga integritet utan att köra
över andra?
Nej, egentligen tror jag inte det. Men i den här orkestern behöver
vi inte driva konflikter till sin spets. Vi har ventiler i och med att
alla också spelar i andra orkestrar och jag spelar med Björn
Afzelius. Victor Jara-låten t ex spelar vi inte i den här
orkestern. Men jag gillar låten och därför spelar jag
den tillsammans med Björn i stället. Vi har en liten hobbyorkester
på två man med ambitionen att spela en gång i varje
svensk stad. Varannan spelning gör vi gratis, varannan tar vi bra
betalt för. Spelningarna drar alltid fulla hus. Överskottet
av intäkterna går till politiska ändamål som vi
och arrangörerna – ofta olika solidaritetsrörelser –
kommer överens om. Det kan vara skolbyggen i Nicaragua, motståndsrörelsens
radiostation i Chile och El Salvador eller till gerillan i Guatemala.
Men det kan också vara Amnesty eller PLO som får pengarna.
På två år har vi spelat in ett överskott på
en halv miljon kronor.
Genom de här turnéerna håller du kontakt med olika
solidaritetsrörelser och du har också en låt som heter
”Basta ya” – Nu får det vara nog – på
den nya skivan. Den är skriven av en chilenare och handlar om motståndskampen
i Chile. Men hur är ditt förhållande till den musikrörelse
som bröt fram i slutet av 70-talet i punkvågen?
Jag tycker det finns en ömsesidig respekt. Ebba grön gjorde
t ex en låt som heter ”Ung och kåt” som var lysande.
De har en långt större utlevelse än vad vi någonsin
hade i den äldre generationen.
Imperiet har nyligen spelat in din låt ”Är det verkligen
fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”. Håller
den texten ännu, tycker du?
Ja.
Är du kritisk mot fredsrörelsen?
Ja. Den är flummig och oprecis. Det är ju självklart
att alla är emot krig. Därför måste man också
säga varför, när, var och hur man är emot kriget.
Och det är naturligtvis fullt möjligt för en fredsrörelse
att göra det.
Du experimenterar gärna med ny teknik och nya musikstilar. Varthän
bär det av efter Hemingwayland?
För tre år sedan bestämde jag mig för att göra
något nytt varje år. 1983 skrev jag teatermusik för
första gången. 1984 arbetade jag med ett stort körprojekt
i Rikskonserters regi. 1985 blir det – förutom turnéer
med orkestern och med Björn kanske en krogshow eller varför
inte filmmusik?
| |
Peter Erichs, SIF-tidningen nr 6, 1985 |
|
|
