Mikael Wiehe klär sej som
om han ville provocera Svenska Herrmoderådet att begära polishämtning.
Sliten grå kavaj. Anmärkningsvärt ny gråblå
tröja som effektfullt bryter av mot den skotskrutiga skjortan.
Till det bär han blå jeans och mycket väl ingångna
bruna skor med fyrkantig tå, inköpta på rea i Karlstad
för fem år sen. De bästa skor jag haft.
Han är unik såtillvida att han inte har några speciella
scenkläder utan uppträder som han går och står.
Med hela sin person säger han att Hej, jag heter Mikael Wiehe
och klev just av bussen. Jag vill sjunga för er och hoppas att
ni vill lyssna.
Han svettas inte på scen för scenstilen är mycket stillsam.
Sångerna och mellansnacket får göra jobbet åt
honom.
Sångerna, ödmjukheten och trovärdigheten har gjort honom
respekterad långt utanför gränserna för den alternativa
musikvärld han kommer ifrån och där han har sina rötter.
Han har lyssnare långt utanför de egna leden. Det är
den respekten som gör att artister från alla håll ställer
upp när han kallar till stödgala för ANC (African National
Congress) som organiserar de svarta i Sydafrika till kamp mot apartheid-systemet.
Han vore inte den han är om han inte försökte tona ner
sin egen roll i jättegalans tillkomst till ett minimum.
-Jag har bara sparkat in bollen på plan, säger han. Det vore
smickrande om alla dessa duktiga människor ställde upp bara
för min skull, men så är det inte. Sydafrika engagerar
många människor och det behövdes bara ett förlösande
ord för att sätta lavinen i rullning.
Mikael och de andra organisatörerna av galan ringde på en
dag upp de artister de ville ha med och ordnade de medverkande innan
man gick ut och berättade om planerna i pressen.
Vi gjorde tvärtom mot vad andra brukar göra. Det vanliga är
att man säger, vi ordnar en gala och hoppas att den och den ställer
upp.
- Det är viktigt att de artister som är med i galan har en
personlig trovärdighet i den här saken. Och det tycker jag
att alla som är med här har.
- Vi har fått tacka nej till ungefär hundra artister som
ville vara med. Inte för att vi inte tyckte de höll måttet
utan för att det inte fanns plats för dem.
Tiden har kommit ikapp Mikael Wiehe igen. Plötsligt är
stödgalor och idealitet inne och helt rätt igen. Det måste
kännas lite underlig för Mikael som aldrig slutade trots att
leden kring honom glesnade betänkligt mot slutet av 70-talet.
- Jag har gjort mellan tio och 30 sådana här spelningar per
år. Ensam eller tillsammans med Björn Afzelius.
Han nämner tre anledningar till att han och Tommy Rander på
skivbolaget Nacksving i Göteborg drog igång ANC-galan.
- Första skälet är att vi har en lång tradition
av stödkonserter. Det är många som ställer upp,
men jag brukar dra in mest pengar.
- Andra skälet är att vi i Malmö har en årlig och
mycket stor musikfest i Pildammsparken, där det brukar samlas runt
20 000 personer. Så vi vet att vi kan fixa det.
- Den tredje anledningen var förstås att Live Aid-galan blev
en sån succé. Jag såg bara någon timme av den,
men det verkade vara välgörenhet i god liberal anda. Barmhärtighet
är en fin mänsklig egenskap. Men välgörenhet främjar
inte goda mänskliga relationer. För det förutsätter
att en part är i överläge och en part är i underläge.
ANC-galan är inte välgörenhet säger Mikael Wiehe
utan ett jämlikt stöd till människor som kämpar
mot förtryck. Han försöker förtydliga skillnaden
genom att säga:
- Det fanns säkert många vita i USA på femtiotalet
som kunde tänka sig att droppa en slant i den blinde negerns tennkopp.
Men som aldrig skulle låta honom åka på samma buss.
Nu kommer Mikael att stå på scen tillsammans med artister
från otäcka kommersiella bolag som Polar. Bolag som han aktivt
bekämpat hela sitt aktiva musikliv. Är stridsyxorna nedgrävda
nu och motsättningen mellan musikrörelsen och den etablerade
skivindustrin glömd?
- Nej, men vi har gått ihop för att visa vad vi tycker i
en fråga. Vi har enats om att apartheid och förföljelsen
av svarta i Sydafrika är för jävlig. Och att vi inte
ska döma ut folk efter ras och hudfärg.
- Det självklara faktum att det inte gör mindre ont att få
en batong i huvudet bara för att man har krulligt hår.
- Däremot har vi fortfarande olika åsikter om vad man ska
med konsten till säger han vänligt stridslystet och petar
i de sista resterna av sin lunch, en plastburk med ost och skinksallad
som han äter nersjunken i soffan på sitt skivbolag Amalthea
i Malmö. [
]
Samtalet spårar nu in på Mikaels utseende och den brännande
frågan om huruvida han är Sveriges sämst klädde
man. Och varför han ser exakt likadant ut idag som han gör
på skivomslaget till Hoola Bandoola Bands första skiva från
1970.
- Redan då insåg jag väl att det inte fanns något
att göra åt mitt utseende så jag har låtit det
vara i fred. Men jag brukar ha skägg på vintrarna och raka
mig på somrarna. Nu har jag förstås skaffat den här
lilla be-boptofsen på hakan.
Ja den ser klart jazzigt ut Mikael. Egentligen är han inte mindre
fåfäng än någon annan säger han.
- Det är bara det att jag inte lägger ner så mycket
energi på kläder.
Mikael säger att han hade förmånen att få växa
upp i en tid då det var lika tufft att vara intellektuell och
politiskt medveten som det idag är att vara sportig och att ha
svällande muskler. Han säger flera gånger att han är
tacksam för det.
- Om jag varit 18 idag hade nog inte min karriär gestaltat sej
så här. Då hade nog mycket blitt annorlunda tror jag.
Den tid man växer upp i spelar nog en stor roll för det man
senare blir. Han har följt en rak linje genom hela sin karriär.
Politisk medvetenhet och kamp parat med idealism och djävligt bra
låtar.
- Jag tycker bara jag gjort vad vanlig anständighet kräver.
De som kämpar mot förtrycket i Latinamerika gör det under
olidliga förhållanden, Vi som lever och har det bra i Sverige
måste ställa upp och hjälpa dem som verkligen kämpar
och tar risker. Det är vad jag menar med vanlig anständighet.
[
]
Mikael har ett behov av att göra sig hörd säger han.
Men någon roman tänker han inte skriva. Det är för
lite musik i romaner tycker han.
Han spelar aldrig sina egna skivor. Inte ens gamla Hoola Bandoola.
- Det är så mycket förknippat med skivor man varit med
om spelat in. Man hat hört dem 300 gånger i studion och bråkat
och knycklat med ljudet så mycket att jag inte orkar höra
dem.
- Sånger föds ur och uttrycker en känsla, men jobbet
att få ner den känslan på skiva nöter ner den.
Mikael är en 39-åring som är nöjd med sitt liv
säger han. Livet är en process där man försöker
lära känna sig själv bättre. Där man strävar
efter att bli en bättre människa.
- Visst vet jag mer om mej själv och hur jag reagerar idag än
jag gjorde för tjugo år sen. Jag känner också
mina brister bättre. Kanske framför allt dom.
Ända tills nu såg det här ut att bli en intervju
med Mikael Wiehe som inte berörde musik med ett enda ord. Så
får det inte bli. Därför kommer nu några ord om
Mikaels musik. Han hade långt framskridna planer på att
spela in en LP hemma med en akustisk gitarr. Sen kom Bruce Springsteen
med sin Nebraska och strax efter Ulf Lundell med 12
sånger.
- Så var den idén körd säger Mikael och ler.
Sen berättar han att han kan sluta skriva melodier nu. Om han vill
så kan han ägna resten av livet åt att ta reda på
alla halvfärdiga låtar och melodifragment han har som bara
ligger.
- En del som jag tyckte var kassa för fem år sen visar sej
vid en ny bekantskap vara överraskande bra.
Se där fördelen med att hela tiden utvecklas. För det
gör Mikael Wiehe musikaliskt. Allt annat är sej likt.
|
Joha Helmertz, Vecko Revyn hösten
1985 |
|
|