Kriget i Jugoslavien började 1991 när delrepubliken Slovenien, uppmuntrad av Tyskland, förklarade sig självständig. Kriget fortsatte och i Bosnien belägrade serbiska trupper Sarajevo i nästan fyra år. Jag skrev sången när Bosniens Nationalbibliotek hade bombarderats och förstörts 1992.

I maj var vädret ljuvligt och stan var full av liv Folk hurrade på gatorna när vi marscherade förbi Vår tro var utan fläckar Vårt hopp var utan gräns Vi hade inte lärt oss än hur nederlaget känns I juni skärptes striderna Dom besköt oss varje dag Och några lämna’ staden Men dom flesta stanna’ kvar Vi hoppades på morgondan och trodde, den var vår Fastän några kanske tvivlade så stanna’ dom ändå I juli kom attacken Vi slogs från hus till hus Och långsamt maldes staden ner till en blodig hög av grus Vi slogs med allt vi hade Vi kämpade som djur Men lyckan hade lämnat oss Nu var det deras tur September kom med kyla Vi gick mot nederlag Vi såg det allihopa Vi såg det all’es klart Det fanns ingenstans att fly till så ingen gav sej av Vi kunde bara dö för det vi trodde var vår sak Idéer lär visst aldrig dö Det har jag läst nånstans nån gång Med det är svårt att riktigt veta hur det egentli’n är med sånt För egen del så kan jag bara säkert säg’ en sak: Jag hoppas inte längre Men tron, den har jag kvar Det här är nog mitt sista brev Dom är mycket tätt inpå Vi ses nog inte mera Det verkar knappast så Men en sak vill jag be dej om en allra sista tjänst Berätta vad vi kämpa’ för för dom som kommer sen    Musiker/Sättningar:   "Det ligger döda kameler i min swimmingpool" / "Aldrig bli som ni, CD8": Mikael Wiehe: sång, akustisk gitarr Fredrik Bergengren: elgitarr Eddie Nyström: elgitarr Annie Bodelson: klaviatur Joakim Rooke: trummor Inspelad och mixad i Studion i Malmö av Martin Hennel, våren 1992