Den 28 juni 1991 spelade jag med Bob Dylan på Kalvøyafestivalen utanför Oslo. Först spelade Bob Dylan - sen spelade jag. Det innebar bl.a. att jag kunde stå på scenen hos monitormixaren och se hela konserten på nära håll. Bob Dylan var inte så bra den dagen men spelade hela tiden med ett litet, listigt leende på läpparna. Efter konserten gick Bob Dylan ner bakom scenen och fram till den limousin som skulle ta honom därifrån. Chauffören hade inte förstått att konserten var slut så han var inte där men Dylan öppnade höger framdörr på limousinen och satte sig i framsätet. Sen vände sig om och från baksätet drog han fram en stor filt som han la över huvudet. Och så satt han där inne under filten – min store idol. Då tänkte jag att är det så här det är att vara Bob Dylan och världsberömd, då vill jag mycket hellre vara Mikael Wiehe och något mindre välkänd.

I den mycket lilla staden är luften tjock som rök Den världsberömde trollkarlen ska komma på besök Man flaggar på hotellet som för en president Och stadens blåsorkester har fått nya instrument Så kommer han med tåget -han åker alltid tåg En mycket gammal trollkarl i sliten paletå Två koffertar med snören om och vågor i sitt hår och ett litet, listigt leende som ingen kan förstå Och blåsorkestern blåser och talar’n håller tal Och mänskor ropar bravo för de’e så, det brukar va Sen går han till hotellet där presidenten brukar bo Men städerskorna säger att han har hål i sina skor Han har rest i hela världen Han har trollat överallt Han har trollat sej förmögen Han har trollat sej ett namn Nu kan han inte trolla mer men de’e det inte nån som vet Och hans liv är sedan länge en evighetsturné Det sorlar av förväntan i hotellets stora sal Som packade sardiner sitter mänskorna på rad Och fifflarna och skojarna har bänkat sej längst fram. Dom hoppas kunna stjäla nåt ur mästarens program Och så står han där på scenen: en levande legend och härmar nåt, han lärde sej en gång för länge sen Han flaxar med sin kappa och han viftar med sin stav Ja, han känner sina kunder och vet vad dom vill ha Och publiken sitter hänförd och låter sej bedras Som trollkarl är han kanske usel Men som humbug är han bra Och när allt till sist är över så gratulerar man sej själv Man vet att man har upplevt en oförglömlig kväll En trollkarl sitter ensam på rummet där han bor med döden i sitt hjärta och hål i sina skor Ett litet, listigt leende så höjer han sin blick Dom trodde att han trollade De’e det som är hans trick    Musiker/Sättningar:   "Trollkarlen" / "Aldrig bli som ni, CD9": Mikael Wiehe: sång, gitarrer Dan "Gisen" Malmquist: klarinett Lars Holm: dragspel Raymond King: cello Bernt Andersson: piano Håkan Bacchus: el.bas Gäster: Anders Bergcrantz: trumpet Thomas Lindahl: arrangemang Inspelad i Garage Studio i Malmö av Bo Kristiansson, maj 1994 Mixad i Garage Studio i Malmö av Bo Kristiansson, Pontus Olsson och Peter R. Ericson, september 1994 Se också "Frågor och svar": "Enskilda sånger"