Förord - Sånger 1971

Förord - Sånger 1971 - 79
Jag är född 1946. Min farsa är journalist och min morsa var keramiker innan hon blev tvungen att börja jobba som laboratris för att försörja mig och min bror, när hon och farsan skilde sig. Då flyttade vi också till Sverige efter att jag hade bott mina första sex år i Köpenhamn. Jag började skolan, var yngst i klassen och fick pryl varenda dag på vägen hem för att jag var en dansk "skideröv". Jag kom in på realskolan, gick om två år, blev störst i klassen och kunde så smått börja hävda mig. Se'n blev det gymnasiet, universitetet och ett par år som lärare i svenska för invandrare innan jag blev musiker på heltid.

Förutom dom två år när min mor tvingade mig att spela piano när jag var liten, har jag ingen musikalisk utbildning. Jag fick min första gitarr när jag fyllde tio och kom med i mitt första band när jag var tolv. Teddy Boys tror jag att vi hette och det var mycket Elvis, Paul Anka, lite Everly Brothers och en del annat. Se'n hittade jag en altsax på min morbrors vind och började lyssna på Papa Bue, Chris Barber och dom andra. (Rasande populärt i realskolan på den tiden.)
Ja, man blev "dixie" med lugg och islandströja och lång halsduk (och fick på truten igen. Den här gången av knuttarna för att man var "bissing"). Kom med i ett jazzband när jag var sexton och började spela ute nästan varenda week-end på skoldanser och tedanser hos Högerns Ungdomsförbund. Slutade för att jag hatade kapellmästaren som var nazist med Hitler på väggen och hela baletten och startade eget tillsammans med ett par kompisar. Lärde mig det mesta på att planka solon och arrangemang från plattor och började så småningom att skriva egna arr. Min första låt gjorde jag också i den vevan. Up in Michigan hette den efter en novell av Hemingway: "Someday she'll be there I know. The one that I've waited so long for…" och så.
Men dixiejazzen förlorade i popularitet och det blev ont om jobb och Beatles kom och Bob Dylan och Simon and Garfunkel och jag tog upp gitarrspelet igen och hoppade in i The Moccers som min bror hade startat och vi spelade på gatorna i Paris och tjänade hundra francs om da'n som vi levde ganska bra på. Vi höll på i nästan två år, och kom till finalen i radions popbandstävling, ända tills vi blev osams om ifall vi skulle ha dragspel i gruppen eller ej. (Han tyckte det och jag tyckte att det var dödscorny. Ja ja, man lär sig…). Se'n flöt jag runt i olika band tills Björn och jag och Peter bildade Hoola Bandoola Band på hösten 1970. Då hade jag redan skrivit sånger på engelska ganska länge men i och med Hoola så blev det på svenska och det har det varit se'n dess.
Jag vet inte hur många gånger dom senaste åren som jag har försökt svara på frågor om varför, hur, när o.s.v. som jag gör sånger. Ett så'nt här förord kan väl vara ett bra ställe att prata lite om dom sakerna.
Det som jag tycker är viktigast att ha klart för sig det är att man funkar i ett sammanhang och att man påverkas av andra. Det har hänt ett par gånger att jag har blivit utnämnd till geni. Och det är klart att jag blir smickrad. Men jag tror inte på det! Det har också hänt att jag har blivit beskylld för plagiat. Men jag har aldrig snott medvetet (även om jag i efterhand har upptäckt åtminstone två ställen i mina låtar som ligger väldigt nära grejer som Olle Adolphson har gjort). Jag har alltid gått och gnolat "I'm so young and you're so old…", “I'm the winin' boy…", “Monalisa must have had the highway blues…" o.s.v. Och i och med jazzen så började man improvisera och att improvisera är ju att spela nya melodier över givna harmisar. Nästa steg blev ju att göra sina egna harmisar också. Och man har haft idoler. Idoler som spelade och gjorde egen musik. Och så försökte man själv göra egen musik. Och man påverkades som sagt. Av Elvis. Det var Amerika. Av jazzen. Det var Amerika så in i helvete och den jävel som inte visste vad gatorna hette i New Orleans han var ute. Överute! Av Bob Dylan och Beatles. Det var Amerika. Och England. Svensk musik lyssnade vi aldrig på. Den var värdelös.


Men det hände nå't i slutet på sextiotalet, som ni vet. En massa mänskor började bli luriga på vad Amerika hade för sig i Vietnam (och på andra ställen också för den delen). Och i samband med det började folk sluta dricka Coca Cola och sluta att tro att allt som kom från USA var bäst i världen.Och sluta att bara lyssna på amerikansk musik, speciellt när dom upptäckte att vinsterna från amerikanska skivbolag användes för att göra elektroniska grejer som användes för att ta död på vietnameser och andra. Och så blev man påverkad av det.

I en del av mina låtar finns det inslag av olika sorters folkmusik. Och jag önskar att jag kunde säga att jag medvetet sökte mig till folkmusiken istället för att lyssna till den monopolkapitalistiska, kulturimperialistiska USA-musiken. Men det kan jag inte, för det var Simon och Garfunkels El condor pasa som gjorde mig intresserad av latinamerikansk musik. Och Contact och Kebnekaise som började blanda rock och svensk folkmusik. Och Beatles som började med det indiska. Och Fairport Convention som sysslade med skotsk och irländsk folkmusik. Och The Band hade dragspel! Och Sven Bertil Taube sjöng Theodorakis o.s.v. Så man kan väl säga att jag är påverkad av rock direkt och av folkmusik indirekt. Fast det kanske har blivit lite mera direkt dom senaste åren. Och se'n har jag alltid tyckt att musikaliska synteser är roligare än rena pastischer. D.v.s. att man i tursamma fall kan göra nå't nytt om man blandar olika musikstilar i stället för att bara försöka leva upp till dom som redan finns. (Ur den aspekten tycker jag bättre om Måndåren och Jakten på Dalai lama än om Victor Jara och Dom grekiska partisanernas sång.)
Nå'nting liknande kan man väl säga om texterna. Dom första sångerna jag skrev var på engelska och det handlade väl mer om att rimma än om att säga nå't speciellt. Och när jag se'n började skriva på svenska (efter att Pugh och Blå Tåget hade gjort sina första plattor) så var det mycket mer långa nattliga samtal med politiskt mer kunniga kompisar än en egen medveten politisk övertygelse som gjorde att låtarna kom att handla om det dom gjorde. Det är klart att jag blev påverkad av den allmänna politiska stämningen, majrevolten i Paris, FNL-rörelsen, kårhusockupationen, m.m. Men det som påverkade mig mest var att spela i Hoola Bandoola Band.


		När folk frågade varför man sa så eller så i en viss låt, varför man spelade på vissa ställen eller varför vi tog så eller så mycket betalt o.s.v. Det tvingade mig och oss alla i gruppen att ta reda på saker och att ta ställning. Och jobbet i musikrörelsen. Jobbet med att ordna musikfester och att försöka fixa spelställen. Och mötena med byråkraterna i kommunen. Och spelningarna på kåkar och fester och skolor och sjukhus. Allt det här påverkade en och det satte naturligtvis sina spår i texterna. Överhuvudtaget kan man nog säga att jag alltid har strävat efter att skriva texter utifrån mina egna erfarenheter. Även om jag se'n har försökt hitta skärningspunkten mellan det personliga och det allmängiltiga. Jag tror att det finns ett förhållande mellan artist och publik som artisten ska vara oerhört rädd om, om han/hon vill behålla sin trovärdighet. Jag menar, jag tror inte att en sångare kan ställa sig upp och låtsas att han är nå'n annan än den han är

eller säga saker på scenen som han inte kan stå för privat om han vill att folk ska tro på det han säger. Jag har aldrig kunnat se mig själv som nå'n sorts anonym förespråkare eller talesman eller verktyg för nå'n annan. Det må se'n vara folket eller arbetarklassen eller nå'n förtryckt minoritet eller vad fan som.
Jag har alltid betraktat sångskrivandet som en kommunikation mellan mig och publiken. När jag har pratat om "vi" så har det alltid varit om en grupp som jag själv tillhör (vänstern, kulturrörelsen eller bandet t.ex.). Och när jag har skrivit "roll"-låtar (texter där det inte är jag som talar utan nå'n annan, typ Keops pyramid eller Titanic), så har det alltid varit mina egna erfarenheter jag har pratat om ("Madame Bovary, det är jag", för den som kan sin Flaubert).

Se'n tycker jag ju inte heller att man ska göra sig dummare än vad man är. Jag tror att både Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog vet att kärlek är mycket mer än "the name of the game".
Jag har fått mycket synpunkter och mycket kritik (stryk igen!) på mina låtar genom åren. En del har tyckt att dom har varit för otydliga och luddiga och en del har tyckt att dom har varit för pekpinniga. Och det kan nog vara så att det finns en och annan låt som jag nu i efterhand inte tycker är klar nog och kanske också någon som jag tycker har blivit för allmängiltigt politisk på bekostnad av det mera konkret personliga.
Det här kan man nog förklara dels med min personliga situation när jag har skrivit olika sånger (politisk utveckling, om jag för tillfället har spelat i en grupp eller suttit ensam hemma och funderat o.s.v.), dels med ämnet låten handlar om (ju mer abstrakt och övergripande och ju större politiska ambitioner, desto svårare) och dels med det allmänna politiska läget (Rocksamba 1972, Titanic 1978). Men principiellt har jag alltid velat göra texter enligt nå't som jag har kallat för "hönsnätsteorin": Jag vill att en text ska vara en staty av hönsnät där jag har skapat själva grundformen men där mänskorna se'n själva kan lägga till sina egna associationer och erfarenheter på samma sätt som om man klistrar på tidningspapper doppat i gips och sedan målar statyn i färger man själv har valt. En låt som Keops pyramid beskriver en maktstruktur. Konkret tror jag att den kan handla både om ett land, ett företag eller en skola t. ex.
Jag har också alltid haft svårt för att skriva låtar på beställning. (Fast jag har gjort några: Maya, Sången om CIA, När bolaget kom till byn, Kärlek, ömhet och disciplin t. ex.). Folk har kommit med massor av bra (och en hel del dåliga) idéer på sånger som dom har velat att jag skulle skriva. Men jag har sällan kunnat. Jag behöver nå'n sorts idé eller poäng för att kunna skriva låtar och dom här övergripande "idéerna" kommer ofta på inspiration. Man får en kick på nå't sätt.
Den här inspirationen kan förberedas (det gör jag flera timmar varje dag: provar tempon, testar rim, spelar gitarr o.s.v.) och när man väl har kommit på en idé så ska den bearbetas till en färdig sång. (Det kan ta två år som med Keops pyramid eller två dagar som med Titanic.) Ibland kommer musiken först, ibland är det texten och ibland när det vill sig väl så kommer dom tillsammans. Det finns hundratals låtar som jag har velat skriva om saker som jag tycker är viktiga, som inte har blivit av än för att jag inte har hittat "poängen" som gör att jag tycker att jag kan göra ett bra ämne till en bra sång. (Jag menar, det är inte säkert att en bra artikel, en bra dikt eller en bra roman går att göra till en bra sång.) Och det finns hundratals bra sånger som andra har skrivit där jag har förbannat mig själv för att jag inte kom på just den knorren som gjorde låten så bra. Det är inte alltid så roligt som när en sång verkligen blir klar.
Vad som är roligt med att skriva sånger (förutom en del pengar, berömmelse och kontakten med en massa mänskor) det är att många mänskor har använt sig av dom och spritt dom vidare genom att lära sig dom och sjunga dom själva eller för sina kompisar på fester och så. Och ännu roligare är det att vissa av låtarna har fått en funktion i konkreta politiska sammanhang. Garanterat individuell var med i en antidrogkampanj på Hagahuset, Danslåt för yttrandefriheten spelades på apellmöten i samband med IB-affären, På väg har använts i kvinnorörelsen, royaltyn från Victor Jara går till Chilekommittén och Titanic användes mycket inför folkomröstningen om kärnkraft.
När mänskor frågar mig om jag verkligen tror att sånger kan påverka den politiska utvecklingen i samhället så brukar jag svara att jag ser kulturen som politikens innehåll. Med det menar jag att kulturen (sånger t.ex.) ger uttryck för vad vi tänker och känner. Vad vi drömmer om och vad vi längtar efter. Och vad vi är beredda att kämpa för! Och det är precis det som politiken handlar om. Och det gäller inte bara dom sånger vi har skrivit själva utan också dom sånger som andra har skrivit och som vi tar till oss och gör till våra egna genom att sjunga dom.
Jo, jag tror att också mina sånger kan spela en roll i kampen för ett socialistiskt samhälle! Det är därför jag vill sprida dom genom att låta ge ut den här sångboken.

Mikael Wiehe 1980.