Los Suecos, Skanstulls gymnasium.
Stockholm.

Fyra kompgitarrister, låtskrivare och förgrundsfigurer i diverse band - kan det vara något att höra dem spela tillsammans?
Ja, det var det.
I en bastuvarm och sprängfylld aula gav de en överlycklig publik en historia över den svenska musikrörelsens största hits. Det var från Nynningens, Nationalteaterns, Hoola Bandoolas och Björn Afzelius Bands skivor.
Det var inte konstigt, i Los Suecos ingår Ulf Dageby från Nationalteatern, Bertil Goldberg från Nynningen, Mikael Wiehe från Hoola Bandoola och Kabaréorkestern och Björn Afzelius från Hoola.
Och vad det svängde. Bristen på trummor kompenserades genom ibland tamburin och ibland genom Ulf Dagebys snirklande gitarrspel, som var oerhört stärkande för gruppen. Hela tiden gav också Bertil Goldbergs bas en tyngd och stadga till musiken.
Dessutom var Suecos glada när de spelade; det syntes och hördes att de tyckte det var kul att spela , nästan lika kul som publiken tyckte.
Det enda tråkiga är bara att vi inte kommer att få så många chanser att höra Suecos igen. Kanske ställer de upp på någon till solidaritetsgala, men alla fyra är så upptagna av andra engagemang att det praktiskt är svårt att arrangera.
Fest, fart och glädje – och mycket bra låtar. Första tanken efter Suecos konsert var för mig: tänk att det skrivits så många bra låtar i musikrörelsen. Mer sånt tack.

Fotnot: Låtarna Suecos spelade var: Jack the Ripper, Hanna från Arlöv, Rocksamba, Bläckfisken, Victor Jara; Feberdansen, Speedy Gonzales, Folkens kamp är folkens hopp, en nyskriven låt om borgerliga regeringar i Sverige [Teatelåten (Vara som man inte är)] och en Dansvisa för yttrandefriheten.