Jag saknar mig själv 
Mikael Wiehe berättade i somras att han drabbats av alzheimers och på fredag fyller han 80 år. Men nostalgi är inget för honom. "Det bästa jag och mina kompisar i den här åldern kan göra är att inte gnälla om att det var bättre förr. Det är tradigt, tradigt."
 
I somras berättade musikern Mikael Wiehe att han drabbats av alzheimers. Det innebär att det är slut med turnerandet, men inte med musiken: så sent som i slutet av februari framträdde han på Victoriateatern.
Vi ska återkomma till det. För först måste vi prata politik. Bara några dagar innan vi träffas i hans arbetslya i centrala Malmö inledde Israel och USA sitt olagliga bombkrig mot Iran, så detta ligger längst fram på tungan.
– Många iranier, inte minst exiliranier, jublar nu över att Khamenei är död och över att man får utländsk hjälp mot regimen. Men jag skulle inte lita på Donald Trump om jag var iranier. Han är intresserad av mineraler och olja. Allt annat struntar han i. Jag skulle inte heller lita på shahens son Reza Pahlavi, som nu verkar vara en samlande gestalt för somliga iranier. Jag minns fadern, som drevs på flykt av ayatollan. Han hade också sina tortyrkamrar. Detta kan bli hur hemskt som helst, säger Mikael Wiehe.
Ingen är så förknippad med solidaritetsrörelsen som han. I 60 år har han i ord och musik tagit ställning mot den rika världens krig och statskupper. Från Vietnam, Chile och Nicaragua till Sydafrika, Irak och Palestina har han personifierat motståndet mot kolonialism och förtryck. Stödgala för stödgala. Demonstration för demonstration.
Udden har ofta varit riktad mot USA, som gång på gång brutit mot den internationella rättsordningen. Tidigare har det funnits ett politiskt pris för att bryta lagen, som har fungerat återhållande. Nu ser vi hur USA öppet angriper Venezuela och Iran och gör anspråk på Grönland, men möter mycket lite kritik och fördömanden från övriga västvärlden. Den internationella ordningen är i upplösning.
– Vi är inne i de starkas rätt nu. Och Trump har tre år på sig att ytterligare förändra USA:s roll i världen, säger Mikael Wiehe.
 
Första gången våra vägar korsades var på ANC-galan i Scandinavium 1985. Wiehe var en av initiativtagarna när stora delar av den svenska artisteliten samlade in pengar till den av USA ännu terrorklassade sydafrikanska befrielserörelsen. 17 år gammal satt jag långt uppe på läktaren.
Genom Imperiets cover på "Fred" insåg jag att Wiehe kanske hade något vettigt att säga även mig, trots att han i mina ögon var en åldrad proggare redan då, någon min mamma gillade.
Vi har varit på samma platser otaliga gånger sedan dess. I Göteborg 2001, på Irakdemonstrationer, fredsmanifestationer, Palestinademonstrationer. Men vi har aldrig tidigare träffats.
Nu blir jag placerad på det Wiehe kallar "tronen", en trästol med hög ornamenterad rygg, som ger ett gammaldags intryck. I arbetslägenheten hänger instrument och foton av musiker på väggarna. Han har en hel del böcker och skivor.
– På frågan om hur det gick sen får väl svaret bli ... sådär. Vietnam blev ju inget paradis, ej heller Sydafrika, ej heller Nicaragua eller Chile, säger han.
– Jag är besviken, men inte slagen. Det är kanske lite halsstarrigt, men jag tror fortfarande att det finns möjlighet att skapa en världsordning som är majoriteten av människorna till hjälp.
Jag invänder mot hans besvikelse med att kamperna trots allt ledde framåt. Ingen skulle väl säga att Sydafrika eller Nicaragua skulle ha varit bättre utan ANC eller sandinisterna? Det var väl inte fel att stötta befrielserörelserna?
– Nej, man hade ju inte kunnat stödja Pinochet i Chile eller contras i Nicaragua. Varje generation måste ta ställning i sin tids frågor. På 60-talet körde raggarna förbi demonstrationstågen med amerikanska flaggor. De valde fel. Vi som stödde FNL, vi valde rätt.
Han fortsätter:
– Det ger oss inte en frisedel i de frågor som är viktiga nu. Det är helt andra. Idag ser jag hur kvinnorörelsen och klimatrörelsen står mot en reaktionär höger som strävar åt andra hållet. Då får man ta ställning i det val som ges.
Han börjar sjunga: "Det är dags att välja sida nu!", en sång av Peps Persson från 1974.
Klimatrörelsen, som Wiehe ser som en av dagens starka progressiva krafter, har fått mycket kritik för en del av sina aktioner, till exempel för att man, som Återställ våtmarker, har blockerat vägar, avbrutit Vasaloppet och Melodifestivalen. Några aktivister har till och med åtalats för sabotage, men friats i Högsta domstolen. Från höger har man talat om terroristbrott.
– Aktionerna är skitbra. Jag är lite främmande för att stoppa bilar på motorvägen, det kanske inte är det bästa sättet, men det kanske är nödvändigt. Det som gör mig upprörd är däremot när en student som demonstrerat för Gazas barn sedan ska utvisas från Sverige. Det är att strypa yttrandefriheten.
– Men jag har nog inga råd till den yngre generationen. Tvärtom låter jag mig gärna inspireras av deras entusiasm. Det bästa jag och mina kompisar i den här åldern kan göra är att inte gnälla om att det var bättre förr. Det är tradigt, tradigt.
Men var det bättre förr? Var Sverige ett bättre land 1975 än idag?
Han tittar på mig som om jag inte var riktigt klok.
– Det har jag inte tänkt på. Jag har alltid blickat stint framåt. Men jag kan inte föreställa mig att det skulle ha varit bättre då. Det måste vara bättre nu. Framtiden är ju närmare nu än den var 1975.
Jag frågar eftersom det även inom vänstern finns en nostalgi. Medan radikalhögern drömmer om ett fiktivt 1950-tal, pekar vänstern gärna ut 1970-talet eller åren kring 1980 som ett föredöme, eftersom Sverige då var historiens kanske mest jämlika land om man räknar inkomster. Men Wiehe och den övriga radikala vänstern var samhällskritisk redan då.
– Det fanns en massa saker som var positiva. Vi gnällde inte bara. Vi anade konturerna av en bättre värld. Det kändes som att vi hade medvind ett tag.
Har du motvind nu?
– Jag tar nog mer fasta på möjligheterna än på det förlorade. Jag tycker inte att jag lever i en värld där inget skulle vara möjligt. Jag vet inte om det hör hit, men en gång låg jag på sjukhus för att ta en spruta. Jag pratade med en sköterska om hur väl omhändertagen jag blev. Hon sa: "Du har ju också själv varit så positiv. Jag har arbetat i många år, och de som har en positiv inställning överlever oftare än surpupporna." Det tog jag till mig. Både privat och politiskt finns alltid någon eller något att beundra och bli inspirerad av.
Ingen nostalgi. Han blickar fortfarande stint framåt. Världen ligger öppen. Jag tror det är en nyckel till att förstå honom.
Jag, som är 22 år yngre än Wiehe, har mer levt i motvinden. Den började som en bris med 80-talets Moderat-så-klart-snubbar på gymnasierna, blev en kuling med 90-talets nyliberalism, alla dessa privatiseringar, och har nu nått stormstyrka. Det är känslan i mörka stunder, men inte hela sanningen. De stora progressiva förändringarna under dessa decennier är feminismens och hbtq-rörelsens landvinningar. Dem är det förmodligen mycket svårt att rulla tillbaka.
Wiehe har tidigare berättat att han tampats med sin tids mansideal, det slags hårda, plikttrogna "Hemingwayman", som biter ihop.
– Det finns en sång som jag gömmer mig bakom när frågan om feminismen kommer upp, säger han nu. Han syftar på "På väg" från 1973, som inleds med "Förtvivla inte systrar/ Fast vägen verkar lång", och som innehåller rader som fastnat även hos mig: "Men halva mänskligheten/ Kommer aldrig att bli fri/ Så länge som den andra halvan / Hålls i slaveri".
Den är ditt feministiska alibi?
– Ungefär så ja.
Nu har vi en ny identitetspolitisk rörelse i högerradikalismen, som attraherar de infödda männen genom att angripa invandrare och kvinnor, som de menar gynnas otillbörligt på männens bekostnad. Inte minst gäller det arbetarklassens män. Det har länge varit en smärtpunkt för vänstern och socialdemokratin, som gör anspråk på att företräda arbetarklassens intressen.
– Jag ger nyliberalismen skulden för de nedlagda fabrikerna. Författaren Édouard Louis har skildrat hur det drabbade arbetarna i nordöstra Frankrike, men det är samma sak i Sverige. Vänstern kunde inte ge dem bra svar på deras problem. De enda som kunde ge ett svar i alla länder var ytterhögern genom att skylla på invandringen, på judarna, på araberna. Det skapade partier som SD. Här har vänstern en egen skuld, kanske också jag, säger Wiehe.
Redan 1986 varnade du i "Valet" för fascismens smygande återkomst. Men här står vi nu med en regeringspolitik som vi för 20 år sedan skulle ha kallat högerextrem.
– I Tyskland är det inte helt ovanligt att Kristdemokraterna och Socialdemokraterna bildar regering, bland annat för att hålla Alternativ för Tyskland borta från politiken. Länge har jag tyckt att det vore demokratins död i Sverige om Moderaterna och Socialdemokraterna gick samman i en regering. Jag har funderat på det allt mer. Men jag har inte bestämt hur de ska göra, skrattar han.
Mikael Wiehe är förstås i första hand musiker, en konstnär, men också vad man kan kalla en offentlig intellektuell, en person som med sin musik och sina ord har som yrke att delta i samhällsdebatten.
Sedan några år är hans möjligheter mycket mer begränsade. Alzheimer är en oförutsägbar sjukdom på så vis att man inte vet hur snabbt den drabbade blir sämre. Men en helt förutsägbar sjukdom i det att den drabbade alltid blir sämre.
Det blir därför inga turnéer längre, den främsta plattformen är förlorad.
– Jag saknar mig själv. Jag kan inte längre komma med de snabba poängerna. Jag är långsammare, trögare och formulerar mig helst på datorn, så ingen ser hur jag stakar mig. Att skriva ett kort mess kan ta en kvart. Jag kan bara göra en sak i taget, inte hålla flera bollar i luften. Men jag har tillräckligt mycket kvar i hjärnan för att föra ett samtal med dig i en timme.
Tro nu inte att han inte kan spela och sjunga alls.
Några dagar innan vi träffas firades 50-årsjubileet av ockupationen av Victoriateatern. Salongen var fylld till sista plats. Utanför ringlade 30 meter kö. Jag kom dit en timme i förväg, men fick bana mig fram och fick aldrig någon sittplats. Från podiet återgav de grånade husockupanterna sin aktion i detalj. Hur de klättrade in genom ett fönster, hur polisen erbjöd sig att köpa pizza och hur de städade lokalen innan de avbröt inbrottet. Sedan gick Wiehe på scen med ett mini-Hoola bestående av Håkan Skytte, Peter Clemmedson, Arne Franck och Thomas Wiehe, med Dan Hylander som gästartist. Det var årsdagen av Palmemordet och Wiehe inledde med att läsa texten till sin och Björn Afzelius sång om mordet, "Natten".
Det blev knäpptyst i lokalen.
 
Så hann då döden upp dej
med rå och våldsam kraft
I en fulltecknad almanacka
fanns ändå lite plats
Så sprang då livet från dej
på fjäderlätta steg
Försvann omkring ett gathörn
och syntes inte mer
En blixt ur tomma intet
En kall och ändlös natt
där skuggor jagar skuggor
som ingen kan ta fatt
Ditt blod låg kvar på gatan
som en spegel blank och ren
där framtiden blev synlig
för den som kunde se.
 
Så rullade musiken igång. Wiehes röst lät riktigt bra i dängor som "Vem kan man lita på?" och "Rocksamba". – Jag blev själv glatt överraskad, säger han och ser mycket nöjd ut.
När du läser tidningen eller tittar på nyheterna, känner du då att det här borde jag säga något om?
– Ja, jävlar i det. Det är frustrerande. Men inte i alla sammanhang. Jag måste göra min röst hörd ibland. Men jag är ingen åsiktsmaskin.
Är det inte också en press? Att folk förväntar sig att du ska säga något?
– Inte en negativ press, utan ett förtroende, som jag är rädd att jag måste svika om jag nu inte kan säga något som kan vara till hjälp för andra. Det är jobbigt. Om man inte aktar sig kan man bli apatisk och livstrött. Jag är på jakt efter något som kan hålla min låga levande och min fana högt.
Jan Myrdal sa på sin ålders höst att han inte hade tid att dö, eftersom det fanns så mycket arbete kvar att göra.
– Jag tänker nog att jag har gjort mitt. Jag har oftast hamnat på rätt sida och levt mitt liv så gott som jag kunnat, med hedern i behåll. Min uppgift nu är att låta mina sånger flaxa ut över världen. Jag hoppas att kanske tio låtar finns kvar i folks minne efter att jag kolat vippen. "Titanic", "Flickan och Kråkan", jag kan inte räkna upp alla.
Den dagliga uppgiften är dock mer fysisk: att göra armhävningar. Om morgnarna gör han ett styrkepass. Kronan på verket är just armhävningarna. 50 på måndag, 60 på tisdag och så vidare ända upp till 100. Söndagarna är lediga.
– Varje morgon önskar jag att jag kunde slippa de där jävla armhävningarna. Men upp och hoppa! Jag slåss med mig själv.
 
Nej, det handlar inte om att dela upp dem i repetitioner, utan 100 i ett svep. Dock inte hela vägen upp och hela vägen ner, utan korta, pumpande armhävningar. Men ändå. – Jag ska bevisa det, säger Wiehe. Han tar av sig strumporna och går ut i hallen för att inte glida på vardagsrumsmattan. Sen pumpar han 15, tills jag stoppar honom och tror honom. Här har vi alltså ett svar på vem i hela världen man kan lita på. – Det är skönt att ha något att skryta med, säger Wiehe. Sen gör jag vad jag aldrig gjort förut: tar en selfie med en kändis. Den ska jag skicka till min mamma.
 
Mikael Wiehe
 
Född i Stockholm 1946. Bodde i Köpenhamn tills han var sex år, därefter i Malmö. Mamma Estrid var svensk. Pappa Adam var dansk och hade varit motståndsman under Andra världskriget. Fyller 80 år den 10 april. Musiker, textförfattare och kompositör. Ideologi: "Jag kallade mig kommunist längre än Lars Ohly gjorde. Men Göran Skytte fick mig att förstå att jag borde välja mina ord med omsorg. Så nu kallar jag mig socialist. Jag tror fortfarande på ett jämlikt samhälle, det välfärdssamhälle som socialdemokratin skapade." Gör just nu: Läser korrektur på en kommande biografi. Framtiden: "Jag säger till mig själv att jag ska göra ännu en platta, och jag hoppas att det är sant."
 
Petter Larsson är journalist och skribent på kultursidan. SDS 5 april 2026