1960-talet var en hektisk tid i Malmös jazzhistoria, stödd av den revivalvåg för äldre jazz som växte fram i England under efterkrigstiden och som kom att få ett av sina starkaste fästen i Köpenhamn. Tradjazzen var i första hand gymnasieungdomens musik, vilket gav den en tydlig klassprägel. Samtidigt som Malmös bostadssociala segregering förvärrades, med byggandet av nya ytterområden som Nydala och Rosengård, blev även jazzmusiken absurt nog segregerad under 60-talet. Det spelades tradjazz på i stort sett varenda skoldans, vecka ut och vecka in, och musiken kom att bli synonym med en välutbildad generation som snart skulle ta klivet ut i samhället. Men i mitten av 60-talet började musikens villkor att förändras. Popmusiken var på väg att bryta igenom och tradjazzen fick allt svårare att försvara sina positioner. Med facit i hand är det lätt konstaterat att 60-talet blev det sista riktigt stora decenniet för jazzen som musikform för en bred ungdomspublik. Ett av de bästa banden i denna brytningstid mellan jazz och pop var Blunck's Lucky Seven som bildades hösten 1964 och som kom att sätta sin prägel på Malmös musikliv under de närmaste tre åren.   Povel, Klas, Mikael, Lars Åke, Frans, Leif och Björn på KS College 1966. Foto: Rolf Zieger Malmöjazzen hämtade i hög grad sin näring i Köpenhamn. Topporkestrar om Adrian Bentzon, Papa Bue, Henrik Johansen och Arnved Meyer gästade flitigt Malmös jazzklubbar som de här åren växte upp som svampar ur jorden. De flesta var kortlivade, som Copacabana, Le Celeste, West End Club och New Orleans, medan andra fick en närmast institutionell prägel som bas för den lokala jazzeliten. Till den senare kategorin hörde Logen på Friisgatan som var något av en hemmascen för Blunck's Lucky Seven. Bandet spelade även flitigt på Ungdomens Hus, KS College, Eslövs Folkhögskola och Hörle Pump, samt hann med ett par besök i Stockholm med spelningar på bl.a. Pistolteatern, Gazell Club och legendariska Gyllene Cirkeln. Trots de danska bandens enorma popularitet blev deras spelstil aldrig riktigt etablerad i Malmö där de lokala orkestrarna i stället utvecklades efter klassiska förebilder. Stiltrohet var ett oeftergivligt krav, vare sig man valde att spela i King Olivers, Jelly Roll Mortons eller Bix Beiderbecke's anda. För Blunck's Lucky Seven var det sen 20-talsmusik som gällde. Bix var en stor inspirationskälla, men bandet hämtade även nummer från Duke Ellington, McKinney's Cotton Pickers och Luis Russel till sin repertoar. Leif Blunck var bandets nominelle ledare, men i praktiken var det Mikael Wiehe som fungerade som kapellmästare och arrangör. Han skrev ett 60-tal arrangemang för orkestern, och just de genomarbetade arrangemangen blev något av Blunck's Lucky Seven's kännetecken. Idag låter arrangemangen fortfarande lika fräscha och spännande som när de fick taket att lyfta på Logen för nästan 40 år sedan. Det gäller såväl Jubilee Stomp som Crazy Rhythm, för att inte tala om Okey Baby som här framförs i ett svettdrypande tempo. Blunck's Lucky Seven fick aldrig tillfälle att göra några egna skivor. Enstaka spår finns visserligen bevarade från en skivinspelning, som aldrig fullföljdes, och två av dessa återfinns på denna CD. Resten av materialet är inspelningar från orkesterns framträdande på Gyllene Cirkeln och Gazell Club i Stockholm och lokala inspelningar från Logen. Ljudkvaliteten är skiftande, men inte sämre än på många inspelningar från 20-talet, och sammantaget ger de här 18 spåren en bra bild av hur bandet lät. I sina bästa stunder kunde Blunck's Lucky Seven låta som ett helt storband, trots sin begränsade sättning med två saxar, trumpet och trombon. Men sättningen kunde också orsaka smärre interna konflikter i bandet. Frans Sjöströms huvudinstrument var bassax och sopransax, men för arrangemangens skull tvingades han oftast att spela tenorsax – ett instrument som han aldrig riktigt kunde förlika sig med (även om han visar sin lyriska talang i Shoeshine Boy). Frans kom bäst till sin rätt på bassaxen som han utvecklade till ett fulländat soloinstrument, även i snabbare tempon, vilket framgår av hans insats i Vo-do-do-de-o Blues. Mikael Wiehes altsax lyser i de flesta nummer men känns särskilt inspirerad i Up In Michigan. I bonussåret Way Down Yonder in New Orleans överraskar Mikael med ett fint klarinettspel - en talang som han säger sig ha förträngt i närmare fyrtio år. För flera av killarna i bandet var spännvidden stor mellan stilmässigt skilda förebilder, vilket kunde leda till att musiken emellanåt spretade åt olika håll. För Povel Randén gällde det att både kunna låta som J C Higginbotham och Miff Mole – två musikaliska motpoler på 20-talets jazzscen. Men Povel klarade balansgången med den äran. Han blåser kraftull trombon i sitt eget arrangemang av Song Of The Swanee och har ett utsökt elegant solo i Futuristic Rythm. Leif Blunck spelar rakt igenom moget på hela plattan och är påtagligt Bix-influerad i flera låtar. Han står också för flera fina soloinsatser, bl.a. i Do Something och Cirkelversionen av Up in Michigan där hans tonspråk får en modernare touch. Kompet domineras i de här upptagningarna av Björn Franzéns kraftfullt drivande bas, men även Klas Hellkvists banjo går igenom fint, och är påfallande svängig. I de två inledande spåren på plattan hoppar för övrigt Mikaels bror Thomas Wiehe in på banjo som ersättare för Klas som vid inspelningstillfället arbetade i England. Lars Åke Hjorts trumspel är relativt återhållsamt – en eftergift åt bandets starka krav på en tidstypisk ljudbild. Men även med dessa påtvingade begränsningar kunde Jutte elda på bra bakom kaggarna, vilket anas i snabba nummer som Okey Baby och Jubilee Stomp. Så här i efterhand känns det lite märkligt att den traditionella jazzen kunde försvara sina ställningar ända fram till 70-talet då popen tog över på allvar. Även vi som var hängivna jazzfreaks kunde gnola gillande på Beatleslåtar, men det föll oss aldrig in att deras musik skulle slå ut jazzen. Aldrig. Vi kände oss trygga i vår klasstillhörighet och konformistiska jazzjargong, och kunde – det måste erkännas - vara både snobbiga och överlägsna mot andra musikstilar. Men tiderna skulle förändras. Blunck's Lucky Seven upplöstes 1967 när en gyllene jazzperiod obevekligt drog mot sitt slut. Nästan alla i bandet spelar visserligen fortfarande i olika konstellationer, men Blunck's Lucky Seven har aldrig återuppstått. ”Vi umgås fortfarande, och har fortfarande kul när vi ses”, säger Mikael Wiehe. ”Vi har valt olika banor i livet och hamnat på olika ställen politiskt, geografiskt och musikaliskt. Men när vi träffas snackar vi sällan jazz, utan om allt möjligt annat. Vi knöts samman därför att vi träffades i den här åldern och grundade något som var mycket viktigare än musiken, nämligen livslång vänskap”. Mikael Hårde, Malmö i februari 2004