tillbaka
tillbaka
tillbaka
| | | | | |  
 
 

Släkten är värst
   
Horacio Castellanos Moya, född i Honduras 1957 men uppvuxen i El Salvador, anses vara en av Centralamerikas intressantaste författare. Han lever i exil och är för närvarande fristadsförfattare i Pittsburgh, USA. "Sönderfall" är den andra av hans romaner som översatts till svenska, den första, "Sanslöshet", utkom 2009.
"Sönderfall" är en sorts familjekrönika med två kvinnor, modern Lena, och dottern Teti, i centrum.
 
Bokens första tredjedel består till största delen av ett våldsamt gräl mellan Lena och hennes man, Erasmo Mira Brossa, toppolitiker i det honduranska nationalistpartiet, inför dottern Tetis bröllop med den tjugo år äldre salvadoranske kommunisten Clemente. Grälet ger bilden av en hysterisk, förbittrad hustru, en hänsynslös äkta man och en kuvad dotter, hatad av sin mor men älskad av sin far. Det slutar med att modern hindrar fadern att närvara vid dotterns bröllop genom att låsa in honom i badrummet. Efter bröllopet kommer Teti med sin nyblivne make och tar under sin mors förbannelser med sig deras tvåårige son, Eris, som Lena och Erasmo tagit hand om, till El Salvador.
 
Andra delen av boken är en brevväxling mellan Teti och hennes far. Det så kallade "fotbollskriget" mellan Honduras och El Salvador 1969 bryter ut. Hennes man Clemente blir mördad utan att man förstår varför eller av vem. Ett kuppförsök avvärjs i El Salvador och Teti kämpar för att skapa sig ett eget liv.
 
Sista och tredje delen av boken utspelar sig i Honduras i början av 1990-talet. Lena, änka sedan åtta år, drabbas av en hjärnblödning och inför hennes död samlas släkten: dottern Teti som hon hatar, systern Berta som hon avskyr, dottersonen Eris som hon avgudar och hans bror Alfredito som hon föraktar. Skeendet ses genom Matéos, lantarbetare och hjälpreda på Lenas gård, ögon. När Lena till sist dör och arvet är fördelat, skingras familjen för vinden.
 
Språket i "Sönderfall" är torrt intill torftigt realistiskt: ett brutalt gräl med alla dess vulgariteter, en brevväxling med sina banala vardagligheter, en lantarbetares trevande beskrivning av familjen han tjänat i. Latinamerikas berömda magiska realism smyger bara mycket försiktigt förbi någon enstaka gång på trippande dvärgafötter.
 
Horacio Castellanos Moya lyckas ändå framställa personerna i boken i all deras mångfacetterade och oförutsägbara komplexitet.
 
Fadern, Erasmo, är en kallhamrad realpolitiker på högerkanten, hustrubedragare med en andra familj bredvid sitt äktenskap med Lena och samtidigt en kärleksfull pappa till Teti.
 
Lena är rabiat antikommunist, ond moder, föraktfull överklass men framstår efterhand också alltmera som ett offer för sin bedräglige man, en stäckt poetisk karriär, ett av sina barns död och sin klass inlåsta föreställningsvärld.
 
Teti genomgår långsamt en förvandling från hjälplös och naiv pappas flicka till en kvinna som tvingas växa och ta ansvar för sitt och sina barns liv efter mannens död och som till och med förmår sörja sin döende mamma trots hennes kärlekslöshet.
 
Clemente, Tetis kärleksfulle äkta man och den gode fadern till barnen, den före detta gerillasoldaten som vänt politiken ryggen och i stället ägnat all sin tid åt Anonyma Alkoholister antyds ha ett förhållande med hustrun till en hög militär. Är detta anledningen till att han mördas?
 
Eris, Lenas avgudade barnbarn och Tetis älskade son, kommer till sin mormors begravning som alkoholist efter många år under jorden och i exil i Costa Rica utan kontakt med sin familj.
 
Hans lillebror, Alfredito, är nog den ende som får en entydig beskrivning som narkoman och tjuv.
 
Och alla är människorna i "Sönderfall" på olika sätt präglade och märkta av de krig och inbördeskrig som härjat de centralamerikanska staterna under andra halvan an 1900-talet, av fängslandena, morden, tortyren, kampen mellan arméerna och gerillarörelserna, dödsskvadronerna, hatet och skräcken, uppbrotten, flykten, sorgen över de döda och kampen för överlevnad.
 
På så sätt blir Horacio Castellanos Moya familjefresk, trots sitt anspråkslösa format, en historia om vår tid och om Centralamerika i skuggan av det stora imperiet. Och kanske också en delvis förklaring till hans egen påtvingade landsflykt.
 
Jag är gripen, tagen och imponerad.

Mikael Wiehe, Sydsvenskan, 22 augusti 2011