|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Mikael Wiehe spelade tidigare i musikgruppen Hoola Bandoola Band, som han också skrev de flesta låtarna åt. Hoola Bandoola hann med fyra LP-skivor innan gruppen upphörde våren 1976 efter flera år som den populäraste gruppen inom musikrörelsen. Mikael Wiehe har fortsatt att arbeta aktivt inom kulturrörelsen i Malmö. 1970 exploderade den nya svenska musikrörelsen. Visst hade det funnits justa teater- och musikgrupper tidigare och visst hade explosionen förberetts av en politisk utveckling men med den första Gärdesfesten kom den första samlade manifestationen av att vi var många, att vi kunde spela och sjunga och att vi kunde ordna grejer själva. Gärdesfesten var i bästa mening alternativ. I stället för att ses i tråkiga danslokaler träffades folk utomhus. I stället för att lyssna till svenska kopior av utländska band, lyssnade man till grupper som spelade en egen musik. Och i stället för att understryka skillnaden mellan artister och publik, flög musiken ofta ut över scenrampen och tog tag i folk och uppmuntrade dem att sjunga och spela och dansa med. Det var inte ”dom” som ordnade en fest – det var vi. Det var inte ”dom” som spelade – det var vi. Festen byggde inte på någon fast organisation, den hade inte någon ordnad ekonomi och den hade ingen genomtänkt politisk målsättning. Den byggde på entusiasm, på att folk ställde upp gratis, både på arrangörs- och musikersidan, och på känslan att ”nu får vi jävlar se till att det händer nåt, så vi kan ha lite kul”. 1975 hade bilden förändrats. För det första: musikrörelsen hade vuxit. Festerna hade spritt sig över hela landet och gett upphov till musikföreningar från Kalix till Österlen. Den hade fått tidningar, grammofonbolag och distributionsbolag. Och på några ställen hade musikföreningarna t.o.m. skaffat rörelsen egna lokaler. För det andra: i takt med att musikrörelsen hade vuxit i storlek och styrka hade den blivit politiskt intressant. Både som något att samarbeta med (och ibland utnyttja) för de politiska partierna från VPK och vänsterut och som något att försöka erövra eller motarbeta för främst socialdemokraterna. För det tredje: många av de glada 20-åringarna från 1970 hade blivit 30-åringar med familj och hade inte längre samma möjlighet att kuska runt och spela gratis och sova på golvet. 1975 samlade sig musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sig ur slaskjippot. 1976 började det kännas som någon sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar började lägga av. En del musikföreningar pratade om att gå in i ABF, om att de är trötta på att vara ”konsertfixare åt kända band” och om att människor inte bör kunna leva av att spela. Motståndet mot musikrörelsen växer på både statlig och kommunal nivå. De kommersiella skivbolagen börjar matcha fram en massa ”alternativ” till alternativet; trubadurer som sjunger om att det är för svårt att bestämma sig och att man måste söka svaren hos sig själv o.s.v. Sveriges Radio understryker att det minsann inte ska vara några politiska inslag i Sommarpratarprogrammen och säger att Sverige ska börja delta i EM-schlagertävlingen igen. Och Gösta Bohman tackar de unga väljarna för moderaternas framgång i valet. Vad fan är det frågan om egentligen?! Håller musikrörelsen på att klappa ihop? Nej, jag tror inte det. Jag tror i stället att många av de problem, som musikrörelsen har nu, är tecken på att den håller på att ta steget från att vara en alternativ musikrörelse till att bli en progressiv kulturrörelse. Låt mig förklara: Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen i dag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men detta är ju att vilja tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas. Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dem och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. De frågor, som den progressiva kulturrörelsen måste ta ställning till, skulle kunna inordnas under fyra rubriker: organisation, ekonomi, ideologi och social funktion. De här fyra områdena hänger naturligtvis ihop, men för enkelhetens skull ska jag försöka ta dem var för sig. Jag börjar med ideologin. Musikrörelsen har alltså vuxit. Socialdemokratins (och därmed fram till hösten 1976 statens) relativa likgiltighet för musikrörelsen har förbytts i en aktiv politik för att antingen slussa in den i de s.k. folkrörelserna eller motarbeta den om man inte kan kontrollera den (jfr Victoriastriden i Malmö). På samma sätt har vänsterorganisationerna, på grund av rörelsens storlek, musikens innehåll och dess möjligheter att nå en bred publik, på många håll aktivt gått in och arbetat i musikrörelsen. Det här medför att musikrörelsen – vare sig den vill eller ej – har blivit politiskt betydelsefull och alltså måste ta kulturpolitisk, och därmed politisk, ställning. Visst är det roligt med folk som spelar och visst är det bra att folk spelar själva, men de som fortsätter att hävda tesen ”musik för musikens skull” kommer bara att göra sig själva till brickor i ett politiskt spel, som de då avhänder sig möjligheten att påverka. Det är inte heller musikföreningarnas uppgift att bara ställa upp och ordna jobb åt musiker, som ringer och säger att de vill ha en spelning. I stället måste musikföreningarna fördjupa diskussionen om musikens och textens politiska innehåll och funktion. Vilka typer av text och musik vill man stödja och i vilka sammanhang och för vilken publik fungerar olika musiktyper bäst? Man måste göra klart för sig vilken publik man vill nå. Och man måste ta ställning till den statliga och kommunala kulturpolitiken. Den kulturpolitiska ideologi, som man på så sätt kommer fram till, måste sedan vara vägledande för musikrörelsens arbete på alla områden: d.v.s. vilka grupper man engagerar och i vilka sammanhang, var man har arrangemang och hur de i så fall ska se ut o.s.v. En av de frågor, som ideligen har kommit upp i musikrörelsen, är hur man ska ställa sig till instrumentalmusiken: dixieland, modern jazz, klassisk musik, instrumental pop, folkmusik m.m. Jag tycker så här: varje typ av musik kan fylla en progressiv funktion, insatt i ett riktigt sammanhang. Dixieland kan vara rolig att dansa till. Modern jazz och instrumental pop kan verka musikaliskt utvecklande för musiker och lyssnare. Att tvinga ut den klassiska musiken från konsertsalarna och ut på gräsmattor och verkstadsgolv kan vara progressivt. Folkmusiken kan lära oss något om andra länders kulturer. Men när det gäller själva gruppen måste man också göra utommusikaliska bedömningar. Dixiegruppen, som spelar på Mallorca, gör reklam för Volkswagen och aldrig har visat det minsta intresse för att solidarisera sig med musikrörelsen, ska man naturligtvis inte engagera. Den klassiska musikgrupp, däremot, som jobbar i musikföreningen, är politiskt engagerad och har ambitionen att göra sin musik begriplig, ska man naturligtvis försöka ge arbete! Sedan till organisationen: Jag är alldeles övertygad om att det är nödvändigt att skapa en fast organisering av musikrörelsen. Det är också på det område, som den har kommit längst. Kontaktnätet, alternativfestivalen och folkfesterna i t.ex. Malmö är exempel på detta. Men organiseringen måste förbättras och byggas ut. På lokal nivå genom en indelning av medlemmarna i passiva stödmedlemmar och aktiva medlemmar med arbetsplikt och rösträtt, samt indelning av de aktiva medlemmarna i arbetsgrupper, där någon alltid utses till huvudansvarig för att gruppen fungerar. På regional nivå genom regelbundna träffar mellan lokalföreningarna – förslagsvis en gång i månaden – så att samarbetet förbättras. Kanske kan man t.o.m. tillsätta en eller två betalda deltidstjänster för att allt pappersarbete ska fungera ordentligt.(Personerna på de här tjänsterna kan ju byttas ut regelbundet för att undvika byråkratvälde.) På nationell nivå genom att Kontaktnätets styrelse mer aktivt går ut och förmedlar idéer och impulser mellan föreningarna. En fast organisation medför – främst i lokalföreningarna – vissa risker för att arbetet blir alltför byråkratiserat, effektiviserat och tråkigt för de som redan är med. Samtidigt kan tråkigheten stöta bort människor, som skulle vilja vara med. Jag tror att man kan motverka det här genom att dela in föreningen i arbetsgrupper. I de mindre grupperna kan man prata mer informellt – också de som har svårt att prata på stormötena kan komma till tals – och man kan få en bättre social kontakt. Dessutom kan en massa arbete förberedas i smågrupperna, så att stormötena blir effektiva i positiv mening och inte bara långa och pratiga och tråkiga. En fast organisering är inte bara nödvändig. Den gör föreningens arbete roligare för den enskilde medlemmen. Över till ekonomin: Hela den fria kulturrörelsen har problem med ekonomin: musikgrupperna, teatergrupperna, filmarna m.fl. De som hävdar att kulturrörelsen ska bygga på gratis arbete menar att tiden, och därmed pengarna, ska tas någonstans ifrån: föräldrar, studiemedel, den egna fickan eller socialbyrån. Men sådana understöd utifrån har en tendens at ta slut. Föräldrarna och socialbyrån tröttnar, studiemedlen upphör och pengarna i den egna fickan sinar. Då måste kulturrörelsen själv skaffa sig pengar. Det finns två vägar: bidrag och pengar från publiken. När det gäller bidragen är det klart, att vi ska söka och ta emot så många och så stora villkorslösa bidrag som möjligt. Det är vår självklara rätt att få del av kulturpengarna för den verksamhet vi bedriver. Men också bidragen kan dras in. Den löpande verksamheten får inte baseras på bidrag, den måste baseras på egen ekonomi, d.v.s. på en betalande publik. Hur får man nu pengar då? Jo, genom medlemskort, stödmärken, affischer, loppmarknader, mat- och kaffeservering t.ex. Men i första hand naturligtvis genom överskott från offentliga arrangemang. Hur då? Jo, så här tycker jag. Man utgår från den kulturpolitiska linje som musikföreningen har kommit fram till. Sedan gör man klar för sig vilka kända och mindre kända band, teatergrupper, filmer, poeter, trubadurer etc. som man skulle vilja presentera. Sedan sätter man ihop ett program, som man tycker är bra och som man tror kommer att dra mycket folk, så att man både kan betala de medverkande, lokalhyran, reklam m.m. och förhoppningsvis få pengar över. Tre exempel från Malmö: 1. Konsert med Södra Bergens Balalajkor våren 1975. Malmös och Lunds musikföreningar ordnade tillsammans två konserter med Balalajkorna, en i Malmö och en i Lund. Kostnad: 12 000 kr. Sammanlagd publik: 1 500 personer à 12 kr. Intäkter: 18 000 kr. Överskott: 6 000 kr. som fördelades i förhållande till publiksiffrorna; Lund 3 800 kr., Malmö 2 200 kr. Överskottet i Malmö användes till konserter med bl.a. Älgarnas trädgård och Archimedes Badkar. 2. Victoriaveckan hösten 1976. Under Victoriaveckan ordnades bl.a. två ungdomskonserter. Första kvällen: Mamba (jazz), Tongröda (visor) och Hoola Bandoola Band (pop). Andra kvällen: Röda bönor (sånggrupp), Lasse Aldman (trubadur) och Nynningen (rock). Kostnad: 10 000 kr. Sammanlagd publik: 1 600 personer à 15 kr. Intäkter: 24 000 kr. Överskott: 14 000, som användes för att betala ett ”paket” med musikgruppen Solen Skinner och teatergruppen Småfolket, som spelade på fem fritidsgårdar under veckan. Victoriakommittén visade också Musikfilmen (”Vi har vår egen sång”) fem eftermiddagar för fulla hus. Överskottet, 4 000 kr, användes för att bekostade gatumusik, som var gratis för publiken. 3. Turné med Nationalteatern våren 1975. Fem musikföreningar i Kontaktnätets södra region ordnade en spelning var med Nationalteaterns pjäs ”Speedy Gonzales II”. Kostnad: 12 000 kr. Uppgörelsen mellan föreningarna såg ut så här: om turnén sammanlagt spelar in 12 000 är allt OK; om den går med underskott betalar föreningarna i proportion till sina publiksiffror. (De som har haft en mindre publik betalar alltså mindre del av underskottet.) Om turnén ger ett överskott fördelas också det i proportion till publiksiffrorna. (Ställen med mindre publik får en mindre del av överskottet, även om föreställningarna just där gått med förlust). På det här sättet menade vi att de större föreningarna kunde stödja de mindre. (Turnén gav ett överskott och alla var glada.) Frågan om en fast ekonomi är ju också en fråga om ifall kulturrörelsen ska fortsätta att vara en ungdomsorganisation, där bara de som bor och äter hos sina föräldrar ska kunna vara med eller om man också vill ha med andra människor i arbetet; både som aktivister och som kulturarbetare. Kulturrörelsen kan i det nuvarande läget inte försörja alla, som arbetar med den – det är helt klart. Därför bör kulturrörelsen i första hand inrikta sig på att ge möjlighet åt de heltidsarbetande att försörja sig och sina familjer. De musikföreningar, som vill skära ner kulturarbetarnas gager i stället för att jobba på att göra arrangemang som går ihop, bör bekämpas av kulturarbetarna och den övriga kulturrörelsen. Så småningom bör kulturrörelsen naturligtvis också sträva efter att betala aktivisterna, som arrangerar, affischerar, klipper biljetter, städar och gör allt det andra basjobbet. Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang kommer vi att nå en bred publik, som är vilig att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör der möjligt för den fria kulturen att blomstra. På samma sätt som det är skapande verksamhet att göra en pjäs, film eller sång, är det skapande verksamhet att sätta ihop ett konstnärligt och ekonomiskt fungerande arrangemang. Till sist den sociala funktionen: Jag förespråkar alltså en fast organisation. Men en fast organisation får inte bli en förlamande organisation. Människor går in i kulturrörelsen för att de vill göra någonting och lära sig någonting och få utlopp för sin fantasi. Jag menar att studiecirklar, mindre arbetsgrupper och temakvällar är några sätt att bejaka de här behoven. Men det finns flera! I Malmö har vi t.ex. kommit överens om, att musik- och teatergrupper ska bjuda in aktivisterna i Föreningen Huset och berätta om hur de jobbar, visa hur de repeterar, spela upp låtar och pjäser för att få kommentarer och samtidigt höra hur aktivisterna jobbar och vad de har för problem. Överhuvudtaget måste musikrörelsen knyta närmare kontakter med fria teater-, musik- och filmarbetare, dansare, bildkonstnärer och författare. Musikrörelsen måste också knyta kontakter med progressiva människor på bibliotek, muséer, konst-, musik- och arkitekthögskolor, i miljörörelsen och i social- och fritidsförvaltningarna. Genom att på det här viset utarbeta en ideologi, förbättra vår organisation och ekonomi, genom att göra arbetet i rörelsen mer stimulerande och bredda kontakterna utåt och genom att hela tiden arbeta aktivt och målmedvetet för att nå den publik vi vill ha, kan vi i Sverige skapa en progressiv kulturrörelse! Sätter vi inte i gång med det arbetet nu, är det stor risk att vi om tio år sitter i våra förorter och pratar nostalgiskt om den radikala inledningen på 70-talet.
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
