| | | | | |  
 
 
 
Håkan Lagher
Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall
 


Atlas
Beställ: (Bokus)
Vem kan man lita på?
Om Hoola Bandoola Band


Mikael Wiehe är ingen fet man. Han är en stor och kraftig kille. Mikael Wiehe är ingen dryg skåning. Han är en gemytlig halvdansk. Mikael Wiehe är ingen sträng politruck. Han är en snäll romantiker.

Det råder många missuppfattningar om Mikael Wiehe. På samma gång som han är musikrörelsens ansikte är han också dess röv, som många sparkat på genom åren. När killarna i Ebba Grön blev intervjuade i Dagens Nyheter i tidigt 80-tal sa de att "Wiehe är tråkigare än Palme". Sedan visade det sig att de suttit och lärt sig spela gitarr till Hoolas skivor, Thåströms kommande grupp lmperiet spelade in Mikael Wiehes "Fred", och dessutom har Mikael Wiehe och Thåström vid flera tillfällen uppträtt tillsammans på olika stödgalor för ANC och Nicaragua. Nu senast spelade de på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.
 
Jag besöker Mikael Wiehe sommaren 1998 i Malmö. Wiehe är precis på väg ut på turné med sitt band. Jag ser honom på turnépremiären i Hässleholm - någon sorts gatufest med en väldig scen uppbyggd på en gräsmatta. Wiehes största bekymmer inför spelningen är att han inte hunnit köpa några nya byxor. [...]

Jag ser och hör Wiehe en gång till samma sommar - på Tantogårdens utomhusscen i Stockholm gör han en laddad spelning inför en nygammal publik. Jag träffar bland annat på Imperiet-trummisen Fred Asp. Stig Vig från Dag Vag, skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, före detta Eldkvarn-sångerskan Wenche Arnessen som samtliga visar sig vara gamla Wiehe-fans.

När mannen där uppe på scenen ser alla gamla proggare i publiken spelar han spontant en akustisk avdelning: "Vem kan man lita på?", "Victor Jara ", den nya och ännu icke inspelade "Sång till modet" och någon låt till. Jag minns inte exakt, vad jag minns däremot är hur vi går genom sommarstockholm senare på natten och Wiehe berättar om när han besökte staden i början av 60-talet. Han spelade jazz på den tiden. Dubbla engagemang, Gazell i Gamla Stan och Gyllene Cirkeln på Sveavägen samma kväll. I Mikael Wiehes kropp finns hela 1900-talets musik samlad. Här går en man som har Louis Armstrongs, Duke Ellingtons, Elvis Presleys och Beatles musikaliska blod rinnande i sina ådror. Det började inte med pop. Det börjar aldrig med pop eller rock visar det sig. Det är något den moderne musikern hamnar i vare sig han vill eller ej. För
så ser tiden ut.

Tony Thompson

Popgruppen Moccers hade upphört att existera när Rune Hallberg på Sveriges Radio ringde och erbjöd dem en spelning i P3-programmet MIDNIGHT HOUR. Men om Sveriges Radio ringer och erbjuder jobb, då säger man inte att bandet är upplöst utan man säger "ja tack, vi kommer". Det var vad Mikael Wiehe gjorde.

Vad som fanns var embryot till Hoola Bandoola Band och det var det bandet Mikael Wiehe lurade på en intet ont anande Rune Hallberg, som haft med Moccers i något TV-program tidigare. I den nya konstellationen ingick förutom Mikael Wiehe även Björn Afzelius, Peter Clemmedson, Per-Ove "Muffe" Kellgren och Arne Franck, samtliga blivande medlemmar i Hoola. Dessutom fanns Håkan Ripa [...från Moccers] med den där kvällen i radiostudion.

Hur det lät? I Hoola Bandoolas samlingsbox INGENTING FÖRÄNDRAS AV SEJ SJÄLV finns en CD med outgivna låtar och där finns ett litet musikstycke kallat "Tony Thompson" som är hämtat från den där februarikvällen när radioprogrammet MIDNIGHT HOUR spelades in. Det skramlar och det rasslar och introt låter som om Wiehe har snott det rakt av från Pughs "Jag sitter och gungar". Inte är det så man kissar på sig av extas.

Men Stikkan Anderson satt hemma framför radion och lyssnade till Mikael Wiehes låtar och gick igång till de vackra stämsångsarrangemangen eller vad det nu var han hörde. Skivbolagsdirektör Anderson kontaktade omedelbart Wiehe och bjöd upp honom till Stockholm för kontraktsförhandlingar. Skåningen var smickrad men höll sig kall. Det lurade fler gäddor i vassen. Roger Wallis på MNW i Vaxholm hade uppvaktat Wiehe i samband med en Temperence Seven-spelning i Malmö. Den engelska jazzorkestern var stora favoriter hos Wiehe och på Swing Inn försökte han förmå dem att speIa in hans egen komposition "Heather". För övrigt namnet på en dotter till Paul McCartney, som är en av Wiehes stora idoler, men Wiehe säger att namnet inte är hämtat från det hållet.

Temperence Seven kom att spela in "Heather" och eftersom Roger Wallis var den som gav ut orkesterns skivor i Sverige uppstod kontakt och sympati mellan Wallis och Wiehe. Den danske skåningen åkte med den svenske engelsmannen till Lund efter Temperence Seven-konserten för att lyssna på Träd, Gräs och Stenar. Eller möjligtvis något annat "flummigt gäng". Mikael Wiehe har ett mycket gott minne, men herregud, det finns gränser.

Så när Stikkan Anderson ringer känner sig Mikael Wiehe som skönheten på debutantbalen , hon som alla vill bjuda upp. Han uppsöker stadens bästa skivaffär, som ironiskt nog heter Anderssons musik, och eftersom denna historia utspelar sig på den tid när man fortfarande kunde stå, och i vissa lyckliga fall till och med sitta, och lyssna på skivor i butikerna, är detta vad Mikael Wiehe gör.

"Alla plattor från Polar hade ett stort simmigt dansbandsljud och var jävligt ointressanta. Men på MNW fanns några plattor, VISOR FRÅN GUNGOR OCH SAND med Hawkey Franzén och Contact och lite annat som jag tyckte var lite häftigt. Så man ville ju helst va' där, på MNW. "

Radioprogrammet som triggade igång Stikkan Anderson sändes i februari 1971, och senare under våren åkte Mikael Wiehe upp till Stockholm. Grammofondirektör Anderson betalade tågbiljetten och på en pizzeria i city hölls ett inledande möte med skivbolaget Polars representanter Björn Ulvaeus och Agnetha Fältskog. Snacket skulle fortsätta på Polar-kontoret några dagar senare.

Under sitt Stockholmsbesök huserade Wiehe på ett golv hemma hos en kusin som hade en ateljé uppe på Mosebacke på Söder. Han kände inte en kotte och slog ihjäl tiden med långpromenader kors och tvärs genom den väldiga staden. Allt Mikael Wiehe kan om huvudstadens gator och torg lärde han sig under dessa underbart vackra vardagar. Men det var nervslitande vandringar. Till MNW hade han ställt som villkor att Hoola Bandoola skulle få göra två plattor; en på svenska och en på engelska. Han var en tuff förhandlare. Men beskedet från MNW dröjde och vankelmodet satte in. För när en musiker står inför utsikten att spela in sin första platta, då är faktiskt inte det viktigaste var den görs utan att den görs. Mikael Wiehe och hans band var inte unika därvidlag.
Efter fyra dagar satte skoskaven in och malmöpågen började få spader på Stockholm och den där hårda madrassen på golvet och att vara ensam i en stad som kryllade av människor. Han gick till Stortorgskällaren i Gamla Stan, beställde en flaska vin, drack upp den och åkte hem till Malmö.

Det första han gjorde när han kom hem var att gå till posten och skicka en postanvisning till Stikkan Anderson med pengarna för tågbiljetten. Det hade inte varit riktigt juste från början att låta Polar betala resan eftersom Wiehe hela tiden velat spela in på MNW. Kort därefter ringer Roger Wallis och undrade när Hoola skulle komma upp till Vaxholm och spela in debut-LPn. Wiehe blir för en gångs skull stum, aningen förvirrad, men mest lättad och glad. Det var alltså klart. "Jaså, hade inte du fått reda på det", säger Roger Wallis lugnt.
Dagen efter detta historiska telefonsamtal får Mikael Wiehe motta ytterligare ett, åtminstone i hans eget liv, lika berömt telefonsamtal. Det är en förbannad Stikkan Anderson som ringer för att tala om att han tänker stoppa Mikael Wiehes karriär. Stikkan Anderson skulle se till att det inte fanns ett radioprogram, inte ett TV-program, inte ett skivbolag, inte en klubb där Hoola Bandoola skulle få förekomma. "Och förresten ska jag ha tillbaks pengarna för tågbiljetten ", fräste skivbolagsmannen som final.

Stikkan Anderson kontaktade även MNW brev- och telefonledes där han hotade med diverse juridiska finter och menade att det var han som upptäckt gruppen.

"Han var jävligt sne' och uppförde sig som en riktig skit mot mig som var ung, okänd, okunnig; en nolla. Han var kung i branschen och ringde för att stampa ner mig med sin elefantfot. Vilket jag aldrig glömde och aldrig förlät. På hans ålders höst skulle det göras en TV-serie om honom och han hade som önskemål att Eva Dahlgren, jag och några till skulle sitta i en soffa och snacka musik med honom. I helvete, tänkte jag. Det är en av de få gånger i mitt liv som jag varit långsint."

Intermezzot med Stikkan Anderson bleknade bort under den vackra sommarsolen i Vaxholm. Hoola var i stan for att spela in GARANTERAT INDIVIDUELL. Povel Randen hade tillkommit på piano och ett sex man starkt rockband var, om inte en sensation, så åtminstone en ovanlig företeelse. Det fanns något spännande, vitalt och samtidigt lite ogripbart över dessa skäggiga unga män i rutiga skjortor och jeansjackor.

Att detta var ett musikerkollektiv sprunget rakt ur den skånska myllan, killar som spelade, sov, levde och skapade tillsammans, var ställt utom allt tvivel. Åtminstone var det den bilden som Dagens Nyheters Eva af Geijerstam hade på näthinnan när hon åkte ut till MNW-studion i Vaxholm for att intervjua gruppen. Här skulle Sveriges motsvarighet till The Band presenteras för DN-läsarna. Mikael Wiehe försökte förklara att Hoola Bandoola tyvärr inte var något musikerkollektiv, de var inte ens gamla kompisar och framförallt skapades inte musiken ihop. Wiehe var den odiskutable kapellmästaren som inte bara skrev text och musik, han arrangerade dessutom varje ton som Hoola Bandoola Band släppte ifrån sig på sin debutskiva.

"När hon fick reda på hur det var blev hon så låg att hon bara stack därifrån. Det blev aldrig någon artikel." [...]
När inte DN:s reportrar var där och förstörde stämningen flöt arbetet på i rekordfart. Två skivor spelades in på en dryg vecka. Ljudteknikern Anders Larsson rattade det väldiga mixerbordet och fyrkanalsbandspelaren på ett sätt som imponerade stort på Malmöligan. Orkestern spelades in på två kanaler, sång och stämsång på en kanal och gitarrsolon lades på den återstående kanalen. Det lät bra och vitaliteten i den där inspelningen känns än i dag.

Det enda som känns daterat är Mikael Wiehes och de andras tillgjorda uppsvenska dialekter. Men att man på den tiden inte reagerade eller reflekterade över de ansträngda r-ljuden är inte så förvånande. Det var helt nytt att sjunga pop och rock på svenska, och skulle det dessutom ha spetsats till med en lokal dialekt, nej, det var snudd på otänkbart.
Efter att Wiehe och andra skånska sångare nu sjungit på sina egna dialekter de senaste tjugo åren låter diftongerna på Hoolas första tre plattor vid en lyssning i dag som mycket främmande fåglar i denna annars så naturliga och hemvävda musikmiljö. Både Thomas Wiehe och Peps var före Wiehe och Afzelius med att sjunga på skånska. För att inte tala om de hemliga skånska bröderna i Philemon Arthur and the Dung.

Det var en lycklig inspelning där kompisar dök upp i studion och hoppade in och tjoade i bakgrunden. Bosse Linné från Contact kom med sin fiol och drog några hartsstinna strofer på "Fred". Det var opretentiöst och resultatet blev bra.
"Vi drack en oändlig massa mellanöl medan vi spelade in. Kunde bli en sex-sju burkar om dagen. Vi stod där och sjöng och lirade och drack. Vilket är fullständigt otänkbart i dag. Stå och hinka bira medan man jobbar! Men det gick bra då."
Den engelska skivan kom aldrig ut. SAM, den nyskapade distributions- och försäljningsapparaten för musikrörelsens skivbolag, tyckte att skivans texter var för liberala och ville inte medverka till att sprida den. Den lilla fyraspårs EP:n var tryckt och paketerad i konvolut men musiken nådde aldrig offentligheten. Hoola gjorde ingen stor affär av att EP:n aldrig gavs ut.

Den svenska LP:n hade fått bra recensioner så det hade nåstans känts lite fel att ge ut en engelsk. lnte förrän 1996, när Hoola Bandoolas samlade verk gavs ut i en box, fick mänskligheten höra hur de "liberala" engelska låtarna lät.

Garanterat individuell

GARANTERAT INDIVIDUELL kom ut i november 1971 och skivans höjdpunkt var den över tretton minuter långa (det står felaktigt 12:43 på cd-konvolutet) "Fred (till Melanie) ". Här visade Mikael Wiehe att svensk musik fått en ny stor kompositör. "Fred" är ett närmast symfoniskt verk till sin uppbyggnad. Det startar försiktigt med akustisk gitarr, därefter ett piano som lägger tunga moll-ackord, en bastrumma kommer in och efter en dryg minut hörs en kör. Tempot stegras och basen sätter slutligen rytmen och tyngden i en hypnotiskt malande sekvens. Wiehe har lånat uttrycket huvudsakligen från Beatles "Hey Jude", men där Beatles avslutar "Hey Jude" med en liknande seans väljer Wiehe att istället inleda sin sång med detta stilgrepp.

I texten hittar man flera av de teman som skulle bli förknippade med Mikael Wiehe och Hoola. Att det tillsammans går lättare att bära den börda som den ensamme dukar under inför är en återkommande och central bild i Wiehes lyrik. Förtryckaren eller torteraren kontra upprorsmannen och revoltören är ett annat. "När ben och armar bundits ihop med övermaktens knut" lyder exempelvis en rad ur "Fred".

"Fred" är ett mästerverk, det första i en lång rad av sånger som folk kom att lära sig utantill och sjunga tillsammans vid imaginära lägereldar. Hoola Bandoola var en mogen orkester utan tekniska brister. Det lät kompetent och övertygande på ett sätt som var väldigt ovanligt bland debutanter på den här tiden. Wiehe var dock inte främmande för att låta sig inspireras av andra i sitt komponerande och arrangerande. Han lånade friskt från sina husgudar, Beatles hörs tydligt i "Fred" och Crosby, Stills and Nash bistår med introt till "Burrhuve't".

Året efter kom VEM KAN MAN LITA PÅ? och där exploderade Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band med en samling text och musik som bildar kulmen på gruppens karriär. VEM KAN MAN LITA PÅ? är möjligen det mest kompletta album som gjordes under musikrörelsens dagar. En liten kuriositetet att två dagar efter att hela bandet suttit och hängt över tekniker Anders Larssons mixerbord och i sann laganda mixat ner musiken till två kanaler, så ringer kapellmästaren och ber Larsson att själv mixa om hela skivan. "Vi har lyssnat - det fungerar inte", säger Wiehe.

Anders Larsson mixar om albumet under en kvälI och en natt på Decibel-studion inne i Stockholm. Det gick inte att göra mixningen i Vaxholm för vid det laget hade en ljudtekniker vid namn Torbjörn Falk tagit kommandot över MNW-studions tekniska utvecklingsprogram och det var med Anders Larssons ord "inte att leka med."

VEM KAN MAN LITA PÅ? börjar med en dylansk blinkning. Istället för att Wiehe säger "Is it rolling, Bob?", som Dylan sa till sin producent Bob Johnston på NASHVILLE SKYLINE-låten "To be alone with you", frågar Mikael Wiehe "Kan vi köra?". Ljudtekniker Anders Larssons replik "Bandet går" får i jämställdhetens anda också komma med och så inleds plattan med denna Iilla dialog innan "Herkules" rullar igång : "Kom och sätt dig här intill mig, Iilla vän, sa ska jag berätta hur det är och hur det känns. Och om du lovar mig att fråga, hur jag har det, ja, då lovar jag att fråga samma sak".
"Herkules" följs av titellåten, därefter kommer Thomas Wiehes "Dansmelodi" och skivsidan avslutas med "Keops pyramid". Ett makalöst knippe melodier och texter som fortsätter med "Man måste veta vad man önskar sig", en av de allra största men också kanske en av de mest bortglömda Hoola-låtarna.

Men naturligtvis är det titellåten "Vem kan man lita på?" som är huvudnumret på plattan. Låten har spelats in av så väsenskilda artister som Jan Hammarlund och Magnus Uggla, och båda har ändrat i sångtexten. Hammarlund bytte ut Marilyn Monroe mot Janis Joplin utan att upphovsmannen reagerade. Men när Uggla sjöng " ... Björn Afzelius har flytt landet med miljonerna" istället for textens ursprunglige Robert Zimmermann protesterade Wiehe. Ugglas album med progglåtar, ALLT NI KAN GÖRA KAN JAG GÖRA BÄTTRE, drogs in, fick göras om och ges ut på nytt.

"Vissa låtar minns jag precis när och hur jag skrev. Det här är en sådan ", säger Mikael Wiehe om sångens tillkomst. "Jag minns på vilken dyscha och framför vilket soffbard jag satt. Det var den första låt jag skrev efter att Hoolas första LP var inspelad. Jag hade olika bilder i huvudet, bland andra en som jag kläckte på en uteservering i Barcelona. Raderna om prästen som sticker upp fingret i luften för att känna vartåt vinden blåser. Jag tänkte på min konfirmationspräst, som fördömde Arrabals pjäs DOM SATTE HANDKLOVAR PÅ BLOMMORNA, för att skådespelarna var nakna. Andra bilder är McCartneys Mother Mary från "Let it be", som här heter Mor Maria. Lille Gerhard är Little Gerhard som kapade t:na och blev svensktoppsartist. Men alla dessa bilder kom spontant, de 'betydde' inget. Jag gillar låtarna från den här tiden. Jag gjorde dem snabbt, kanske på en vecka, högst en månad. [...]

VEM KAN MAN LITA PÅ? placerade Hoola Bandola Band inte bara i musikrörelseeliten utan i toppen av svenska rockband överhuvudtaget. Turnéer, radio- och TV-framträdanden blev vardagsmat. Hoola var flaggskeppet som den växande musikrörelsen kunde stiga ombord på, lägga sig och gassa i solen och känna hur den förliga vinden drev farkosten framåt i väldig
fart.

Musikrörelsen var vacker och Hoola Bandoola var goda människor som levde som de lärde. Ville alla gärna tro. Till och med medlemmarna i orkestern hade svart att tackla praktiken. Det var lättare att hålla sig till teorin.

"Hoola startades som en väldigt konventionell orkester med mig som orkesterledare men i takt med att vi kom in i musikrörelsen kom rörelsen in i oss. Det blev ett ömsesidigt utbyte av idéer och en väldig massa demokratiska tankar påverkade orkestern starkt. Att 'Affe' började skriva låtar var en effekt av den demokratiseringsprocess som ständigt pågick i bandet. En annan effekt var att bandet fick en tredjedel av STIM-pengarna. Men fy fan vad svårt det var för mig att släppa ifrån mig den där tredjedelen för arrangemangen av låtarna. Jag minns att vi satt på ett hotell i Småland och bråkade om detta. "

Bekänner Mikael Wiehe, och Anders Larsson såg samma sak från sin utkiksplats bakom mixerbordet:

"Det var Mikael som styrde, det var en låtsasgrej att alla skulle vara med. De flesta hade inte de kunskaper som krävdes för att vara med på alla plan."

Hoola Bandoola var skivbolaget MNW:s mjölkko och de fyra utgivna LP-skivorna sålde sammanlagt 300 000 exemplar. Men bandet behandlades inte som några rockstjärnor av skivbolaget. Snarare tvärtom. När Hoola kom till studion i Vaxholm fick de börja med att dammsuga och städa den. Plocka upp det föregående bandets skit. Studion var däremot aldrig så välstädad som när Hoola Bandoola Band lämnade den. Men det fanns det som var värre än att ta reda på andras sopor.

"När jag för tio-femton år sedan kom på att det aldrig varit en enda jävel på MNW som nångång, någonsin på något sätt sagt 'ni är bra' blev jag ledsen. Men det tillhörde tiden. 'Ok, ni säljer plattor men ni ska inte tro att ni är bättre än någon annan.' Den här inställningen omfattades ju även av oss och jag har haft ofantlig nytta
av den i mitt liv. Jag tror att det var nyttigt att bli popstjärna på de premisserna. " [...]


Det fanns en väldig snålhet med beröm inom vänstern. Mikael Wiehe var som han själv påpekar inte heller den som sprang omkring och berättade för folk hur bra de var. Kulturarbetarna inom musikrörelsen stod i sakens tjänst. Vi gjorde vår plikt och tyckte kanske det var småborgerligt med ryggdunkningar och hejarop.

Ljudteknikern Anders Larsson, som spelade in Hoolas tre första plattor, håller med Mikael Wiehe om den snåla inställningen på MNW till gruppen.

"Det blev en liten konflikt med Hoola men ingen ville ta i den. Hoola var lite för 'bra'. Jag tyckte verkligen de var skitbra utan citattecken men jag vet att i det andra lägret, vi kan kalla det BlåTåget-lägret, även om det inte nödvändigtvis behövde bestå av medlemmar ur den orkestern, tyckte man inte att Hoola alltid var så imponerande. Kärnan i det här tror jag ligger i att Hoola snoddes från Stikkan Anderson. Just detta att Stikkan hade velat ha Hoola, det låg dem i fatet på MNW. Där sprack det lite. Blå Tåget skulle Stikkan aldrig velat ha. Men i och med att Stikkan spanat på Hoola var de inte riktigt rumsrena. Men de sålde ju skivor. " [...]

1973 års Hoola-album, PÅ VÄG, skulle egentligen inte blivit Hoolas tredje album. [...] Cornelis Vreeswijk, som bodde i Skåne vid den här tiden, ringde till Mikael Wiehe och bad honom tonsätta ett antal av hans texter [...]. Av olika skäl blev det aldrig någon [...]skiva med Wiehes musik, istället hamnade "Jakten på Dalai lama", "Danslåt för yttrandefriheten ", "Ingenting förändras av sig själv", "När man jämför" och de andra sångerna på Hoolas "vita" album.

PÅ VÄG är ett kompetent Hoola-album, möjligen kan man skönja att vissa stilgrepp redan efter tre album börjar kännas slitna. Detta trots att gruppen experimenterar med att använda balalajkor, delar av Södra Bergens Balalajkor medverkar och Karin Biribakken är vokalist på "Karins sång". Dessutom framförs en låt helt instrumentalt, men den irländskt influerade "Bogside" känns mest som utfyllnad.

Det som huvudsakligen bidrar till att albumet känns aningen platt och ofokuserat är att Mikael Wiehe är vokalist endast i "Jakten på Dalai lama". Mannen som dittills skrivit all text, musik och gjort alla arrangemang sätter sig nu i ett hörn, spelar, körar och reser sig bara bakom solistmikrofonen i en enda sång, för övrigt den i särklass bästa på albumet och den enda riktigt minnesvärda från PÅ VÄG.

Fri information

I samband med det fjärde albumet FRI INFORMATION, som kommer ut 1975, får Hoola Bandoola Band ta emot officiell kritik for första gången från de egna leden. Lars Aldmans mycket uppskattande recension i Musikens Makt, där han jämför Hoola med Rolling Stones och The Band, kontrades direkt i nästa nummer av Makten med två motrecensioner. Peter Mosskin och Krister Eleholm skriver att de är besvikna på FRI INFORMATION. Mosskin vänder sig mot både text och musik och skriver att "Kvinnoförakt", ett av Afzelius bidrag, "i bästa fall är en samling paroller med rim. Jag vet inte vem som kan känna igen sig i den sången?". Musiken tycker Mosskin låter svensktoppspräglad och "Svensktoppen gör Björn Ulvaeus och Benny Andersson bättre".

FRI INFORMATION känns vid en lyssning tjugofyra år efter att den gjorts ojämn men att den skulle vara så mycket sämre än tidigare album och därför krävde en nedsabling döljer något annat. Wiehes "Victor Jara" och "Huddinge, Huddinge" är fortfarande lysande och Afzelius-numren "Juanita" och "Birmingham", som jag upplevde aningen konstruerade när de skrevs, har åren förlänat ett försoningens skimmer. Däremot kan man tydligt se att den demokratiseringsprocess som Hoola Bandoola Band genomgick, innebärande att de andra orkestermedlemmarna tog allt större plats på de två sista skivorna, ledde till en märkbart lägre och ojämnare kvalitet på dessa album. Mikael Wiehe tar ett kraftigt kliv tillbaka på FRI INFORMATION och PÅ VÄG och ingen av de andra i bandet, Björn Afzelius undantagen, tar ett steg framåt.

Så Peter Mosskins ilska i Musikens Makt är förmodligen lite upplagrad. Hoola hölls heliga länge och när det äntligen blev legitimt att gläfsa på dem passade kritikerna på att ta rejäla tuggor. Det Mosskin möjligen också är inne och nafsar på är att hela musikrörelsen höll på att stagnera och eftersom Hoola var den yttersta och mest påtagliga spjutspetsen fick de ta emot de fetaste smällarna. Kritiken mot den pjäs de gjorde
året därpå tillsammans med Tidningsteatem, KANINERNA PÅ NAVARONE, var skoningslös.

En annan och mer påtaglig anledning till att vissa tyckte FRI INFORMATION var den minst lyckade Hoola-plattan var ljudet. Anders Larsson fanns inte längre kvar som ljudtekniker på MNW. [...]

"Jag tycker ljudet på första plattan är klart, tydligt och med en väldig spänst. Vi hade Anders (Larsson) på de första tre och han var bra, sedan kom en kille från radion som satt och läste Kalle Anka hela tiden. Då lät vi helt annorlunda. Korrekta men tråkigare, det kanske berodde på oss också. Men man visste att ljudet var sämre på MNW:s plattor än på de amerikanska. Det var en ideologisk diskussion. Det var priset vi fick betala för att få göra musik på det sättet vi ville göra den. Men det var aldrig något stort problem." [...]

Men som sagt, demokratiseringsprocessen nötte ner kapellmästarens makt. Enligt Marx läror är makt inget man ger ifrån sig - makten måste erövras.
"Det blev lite tröttsamt både för mig och bandet, så på sista Hoola-skivan är inte 'Huddinge, Huddinge' arrangerad på det gamla vanliga sättet utan på det sätt som King Oliver arrangerade sin orkester 1923, där Louis Armstrong spelade andratrumpet. Det går ut på att man ska hålla sig runt tersen eller runt kvinten. Du tar de höga tonerna, jag tar de låga. Du spelar långsamt, jag spelar fort. Det var ett sätt att försöka förnya bandet. Många låtar var helt genomarrangerade, som 'Keops pyramid', och spelades exakt likadant kväll efter kväll. Och det var inte alltid så kul att göra det så exakt.
Vi försökte hitta ett nytt sätt att göra det på, men det lyckades vi inte riktigt med och så upplöste vi bandet."


Den jag kunde va'

Efter Hoola gjorde Mikael Wiehe albumet SJÖMANSVISOR, bildade Kabaréorkestern och åkte ut på turné med dem och mötte en publik som skrek sig hesa efter att få höra "Titanic". Kollegan Björn Afzelius gjorde FÖR KUNG OCH FOSTERLAND på göteborgska skivmärket Nacksving. Mikael Wiehe började experimentera med nya klanger och samarbeta med musiker med rötter i jazz och folkmusik. Afzelius gick åt ett helt annat håll, han bjöd sina skivköpare rock'n 'roll för nästan hela slanten. [...]

Björn Afzelius var en klassisk rockmusiker som inte hade några problem med att göra samma sak om och om igen. Wiehe vill experimentera och gå vidare med musiken åt oväntade håll.

Björn Afzelius och Mikael Wiehe gjorde i slutet av 80-talet ett antal stödkonserter för Sandinisterna i Nicaragua. Tjugo spelningar som bevistades av etthundratusen människor. Wiehe och Afzelius spelade i runda tal in en miljon till Sandinisterna och en miljon till sig själva. Det kom niotusen till Skeppsholmen för att lyssna till två medelålders män med gitarrer på magen som spelade i tre timmar. Två röster och två gitarrer, det var allt.

"Kanske ANC-galan (Den tvärpolitiska manifestationen till förmån för Nelson Mandelas ANC som hölls i Scandinavium 1985. Proggare som Wiehe och Afzelius, punkare som Thåström och 'opolitiska artister' som Eva Dahlgren, Mikael Rickfors och Tomas Ledin uppträdde sida vid sida för första och sista (?) gången och drog in fem miljoner kronor till ANC. Palme kom också till Scandinavium och höll tal och sköt till ytterligare fem miljoner) var slutpunkten på den solidariska musiken, den sista stora manifestationen. För när sedan 'Affe' och jag gjorde spelningarna för Sandinisterna och när vi gjort en grej för Nicaragua på 'Hovet' med Little Steven, Jackson Browne och Imperiet slog det mig plötsligt att vi, 'Affe' och jag, förvandlats till trygghetssymboler. 'Mikael och Affe kan man lita på '. Men essensen i upproret var borta. Nu satt folk på filtar och nickade åt oss när vi sjöng om Palestina eller Sydafrika men det var ingen som blev förbannad och sa att detta måste vi göra något åt. Jag trodde vi fyllde en politisk funktion men jag fick mig en tankeställare. Om vi verkligen fyllde en funktion så var det i så fall i så ofantligt mycket mindre utsträckning än vi trodde och än vi hade gjort förr."

Alla rörelser måste fungera i takt med sin tid.

Musikrörelsen hade sin tid och de olika musikerna som verkade i den sin utmätta tid. Hoola Bandoola Band spelade tillsammans med Contact på Studentkåren i Göteborg 1972 och då lämnades stafettpinnen över första gången. Från Contact till Hoola. När Mikael Wiehe några år senare hör "Jack the Ripper" på radion påminns han om sin dödlighet. Nationalteatern och deras LIVET AR EN FEST tar över budkavlen från Hoola. Och i slutet av 70-talet snor Thåström, Fjodor och Gurra i Ebba Grön stafetten från Nationalteatern. Tältprojektet var kulmen på hela denna kulturrörelse och där fick Hoola inte vara med. De hade visserligen lagt av men de blev inte ens tillfrågade. Mikael Wiehe blev lite stött men han var givetvis där och bar gradänger "så in i helvete."

"(Vi har inget annat än vår) Solidaritet", är en av Roffe Wikströms mest pregnanta kompositioner men just den där raden är i allra högsta grad applicerbar på Mikael Wiehe. Få artister i den här rörelsen har i samma utsträckning som han levt som han lärt.

"Mikael Wiehe är nog den sämsta skottavlan för dem som menar att vissa bara pratade på möten och var ideologer medan andra fick sköta det praktiska grovjobbet", säger Lars Åberg, journalist och initiativtagare till Folkfesten i Malmö. "Mikael är den musiker som sopat flest golv och den som fortsatt att plocka papper på folkfesterna på 90-talet. Det är svårt att gå på Mikael i det här avseendet. Del är lättare med vissa andra. [...] Det var för övrigt rätt många i Hoola som hjälpte till med basjobb, resa staket och bära prylar. De har verkligen framstått som ett schysst gäng i det avseendet."

När Kontaktnätet var bildat och Musikforum ploppade upp i varje liten by fanns det under några år i mitten och slutet av 70-talet anmärkningsvärt många spelställen för en framgångsrik orkester av Hoola Bandoolas sort. Bandet kunde spela på alltifrån små amatörmässigt drivna föreningar på landsbygden till professionella spelstallen i storstäderna som Sprängkullen i Göteborg, Uppsala Musikforum och kanske ytterligare något. Men idyllen började krackelera innan fasaden ens var klar. Motsättningarna mellan de av idealister drivna musikforumen och de professionella bandens - Hoola, Kebnekajse, Norrbottens järn med flera - krav på markservice kolliderade ofta.

Hoola var ett av de få band som så småningom krävde av arrangörerna att få bo på hotell och som även fick igenom detta krav. Men skräp fortsatte Mikael Wiehe att plocka. Leif Nyléns starkaste minne från Malmö folkfest i början av 90-talet, när festerna togs upp på nytt, är hur Mikael Wiehe går omkring och plockar papper ute på gräsmattan.
"Det var flyg, hotellrum, backstageområde och även om man fortfarande spelade utan gage var det en helt ny typ av fest. Men när jag fick se Mikael stå där och plocka skräp var det ändå något som fanns kvar av det gamla."

Flickan och kråkan

Mikael Wiehe verkar så fruktansvärt genomtänkt, trygg och perfekt. Det kanske är därför han har fått en tråkighetsstämpel på sig av belackarna. Denne man kommer aldrig att ta ett snedsteg eller göra något oanständigt i hela sitt liv. Det är känslan man har inför Wiehe. Han säger själv att kommentarerna som görs kring hans person kan delas in i tre kategorier:

"Ett: Mikael Wiehe står fast vid sina ideal, det är bra. De som tycker så är inte så jättemånga, förmodligen folk i min egen ålder som kanske jobbar inom media. Kategori två säger att den där tråkige gamle proggaren Mikael Wiehe kör alltid samma grej. Kategori tre säger att den där tråkige gamle proggaren Mikael Wiehe har svikit sina ideal."

Det har han inte. Men i början av 80-talet var han i närheten av något som av vissa människor skulle kunna klassas som ett svek. Och av andra åtminstone räknas som ett litet snedsteg.

Historien är följande. Frida ville spela in Wiehes "Flickan och kråkan" på sin solodebut efter ABBA-tiden. Hon skulle göra den på engelska, sången behövde alltså översättas, och därför måste upphovsmannen kontaktas. Skulle hon gjort den på svenska hade det bara varit att sjunga in den utan att tillfråga kompositören.

Wiehe kände sig trängd för å ena sidan visste han att Fridas skiva skulle sälja en massa exemplar över hela världen. Å andra sidan var ABBA symbolen för den kommersiella skivindustrin medan Hoola stod för motsatsen. Att skriva en sång till Frida (även om det nu var Fred Lane som skulle svara för översättningen) skulle vara att förneka att den motsättningen existerade. Minns också den gamla historien med Stikkan Anderson, Fridas skiva skulle naturligtvis ges ut av det av Andersonägda Polar.

Dramat utspelar sig 1982, ABBA har nyss splittrats och i Sverige ser vi början på en intensiv yuppievåg. Frida medverkar i en av Svenska Arbetsgivareföreningen finansierad reklamkampanj, riktad mot ungdomar, där annonspelare landet runt säljer budskapet "Satsa på dig själv". Instinktivt vill Mikael Wiehe inte att Frida ska sjunga hans sång. Men det var frestande. Inte ekonomiskt i första hand utan på grund av Paul McCartney, som är en av Mikael Wiehes musikaliska förebilder.

"Jag tänkte så här: Paul McCartney kommer att lyssna på Annifrid Lyngstads skiva och han kommer att höra en låt som jag har gjort. Det var det stora dragplåstret för min del, i mitt inre. Pengama hade jag gjort upp med mig själv om. Jag har aldrig sålt mig för pengar och det problemet kunde jag lösa genom att skänka bort dem till Röda halvmånen, Amnesty, you name it."

Inspelningarna av Fridas skiva är i gång och det började närma sig sanningens minut for Wiehe. En kväll är han på middag hemma hos Mikael Segerström, skådespelaren som Wiehe arbetade med på 70-talet när Tidningsteatern och Hoola Bandoola gjorde några pjäser tillsammans. Efter sex flaskor vin frågar han sin vän om råd. Vännens råd är glasklart trots den sena timmen: "Inte ska du väl låta Frida ta din bästa låt", säger Segerström.

Morgonen efter ringer Wiehe till Thomas Johansson på EMA Telstar, som sköter Fridas affärer, och meddelar honom att det blir inget. Johansson bemöter Wiehe korrekt, "no hard feelings", trots att kompositörens nej är i sista minuten.
"Vad jag vill säga är att min roll inte var särdeles heroisk. Jag var i valet och kvalet och jag var med att ta fram översättningen så mitt beslut var ingen självklarhet. Jag våndades mycket."

"När vi skulle hitta på ett bandnamn så var det en fjantig och oppositionell handling i sig där vi tvingade
till exempel radiopresentatörer att säga det där namnet.
När vi intervjuades satte vi en ära i att hitta på olika förklaringar till namnet. Del kunde vara en giftört, det fanns en indisk elefant som hette Bandoola och det skrevs en bok om honom för hundra år sedan. Vilket faktiskt är sant. Vi samlade på sanna och osanna historier. Men det var Eddie Bruhner som spelade trumpet i Sveriges Jazzband som i ett TV-program knäckte att namnet kom från myrorna i Kalle Anka på julafton i TV "

MIKAEL WIEHE om varför Hoola Bandoola Band heter Hoola Bandoola Band.



Håkan Lagher: Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall, Atlas 1999




 
mikael wiehe | | | | | |