Recensioner:       "Protestsånger"   En svensk tolkning av Waits fina vals "In the neighbourhood" kan tyckas malplacerad på en skiva med protestsånger. Men det blir mer rätt än man skulle kunna tro. Med elegant penna flyttar Wiehe sången till ett mångkulturellt svenskt kvarter (Möllevången?). Utan skönmålning låter han mellan raderna bilden av ett nytt svenskt folkhem skymta. "Protestsånger" är annorlunda mot "Ta det tillbaka!" som kom förra valåret, men inte mindre politisk. Här samsas en Karin Boye-tonsättning med sånger om "En tärande elit". Musikaliskt är den ambitiösare men också mer splittrad. Cirkusmusik möter americana, rock och visa. Vad jag kan sakna är en musikalisk helhetssyn. Ralph Bretzer, Arbetarbladet, 16 mars 2014 Wiehe är bäst när han ryter   Att vara förbannad och ilsk, oftast på orättvisor i samhället, social utsatthet, politiska snedfördelningar och miljöförstöring. Ibland, men mer sällan beklagar han sig också över det där jobbiga med att bli gammal och diverse relationsbryderier. Detta sistnämnda ryms dock inte nämnvärt på albumet Protestsånger. En produktion inspirerad av ett politiskt oroligt Sverige i en omskakad värld, och där Wiehe ryter ifrån med mer frustration i rösten än på många år, passande nog i samband med att valet så sakteliga närmar sig. Vad viktigare är, att denna gången lyckas han dessutom formulera och förmedla ilskan så att den känns relevant. Tyngst väger spåren när han gör nedslag i de större sammanhangen. Miljömisslyckandet (Den brända jorden), mänsklighetens tillkortakommanden i allmänhet (Lögnen och sanningen), Krisen i Grekland (Tittar på tv) och vikten av kampanda (I rörelse). Wiehe har en alltså en uppenbar förmåga att rama in och figursätta även det abstrakta. Samtidigt som han ironiskt nog får ordentlig draghjälp av allt som händer och som han aktivt gör motstånd mot. Alla dessa skeenden bidrar ju till att aktualisera materialet och hjälper samtidigt lyssnaren att visualisera låtarna. Kort sagt finns det just nu ett givet behov för en protestsångare. Tyvärr. Denna sista del av Wiehes triologi är tveklöst den som berör mest. Men även om han fortfarande kan komponera intressanta låtar och skriva välfungerande texter fastnar han ibland också i gamla, dammiga mönster. Framförallt visar sig detta när han försöker skildra specifika fall av utsatthet. Här i form av titlar som Varför ska det hända mig, Jag går som tiggare och Bara en hemlös. Slutresultatet blir, i dessa fall, inte särskilt övertygande. Inte heller arrangemangen bränner till på samma sätt i dessa spår, till skillnad från tidigare nämnda delar av repertoaren där det rockigare uttrycket bidrar till att förstärka budskapen. Wiehe gör alltså rätt i att vara förbannad. Han berör som mest när han ryter ifrån och tar plats, även musikaliskt. Karin Grönroos, Borås Tidning , 12 mars 2014 Mikael Wiehe : Protestsånger   Mikael Wiehes lättillgängliga album innehåller låtar som lite retro kallas protestsånger. Agitatorn gisslar den tärande eliten men når långt utanför vänstern. Musiken är förankrad i traditioner från förr (inklusive vinylknaster). Den instrumentala bredden är stor. Han omger sig med folk som kan sina saker. Producenten David Nyström behärskar de olika genrerna. Arrangemangen ger liv och rörelse åt raka texter om tidens frågor. Inspiratörer är Tom Waits ("Vårt kvarter"), Karin Boye ("I rörelse"), liksom dansk folkvisa ("Jag går som en tiggare") och tidig Bob Dylan ("Bara en hemlös"). Ändå låter det genuint Wiehe. Intagande balladen "Vem om inte vi?" ger hopp om något bättre, bortom alliansen. Göran Holmquist, Helsingborgs Dagblad, 12 mars 2014 Mest för de redan frälsta   Det är så kallat Supervalår i år. Och Mikael Wiehe tänker göra vad han kan för att få till stånd ett regimskifte i Sverige och ett led i den saken är hans nya album "Protestsånger". Frågan är dock om han når några andra än de redan frälsta.   "Protestsånger" är tredje delen av den trilogi som startade med "En gammal man" för ungefär ett och ett halvt år sedan. För ett halvår sedan kom "Isolde". Närmast på agendan står en box med alla tre plus en extra skiva, "Hemlösa sånger", med det som blev över, han säger själv "att den som väljer att investera i boxen kommer att bli förbluffad över vilken nivå som även detta material håller".   Man kan ju lite grann vara tveksam till den självgodheten, för jag tycker snarast att kvaliteten albumen, kallad Decibel-trilogin efter den studio där de spelats in, sjunkit en aning vart efter. "En gammal man" hade både en vital energi och humor som tilltalade. "Isolde" innehöll ett antal mörka sånger med en vemodig skönhet och vackra melodier samtidigt som det lade till en extra dimension hos artisten Wiehe ungefär som hans album "Sånger från en inställd skilsmässa" gjorde några år tidigare.   Det nya albumet visar mer upp en Wiehe som går på rutin. Nu är ju hans lägsta- och medelnivå hög så det har blivit ett antal sånger som skulle göra många andar avundsjuka. Men ändå.   De riktigt uttalade plakattexterna som till exempel "En tärande elit", Hut går hem", "Tittar på TV" och "Varför ska det hända mej?" känns mest som upprepningar får hans tidiga karriär. De engagerar aldrig riktigt tyvärr, hur man än ställer sig till hans politiska budskap. Där har han gjort bättre förr, och trots mot vad han kanske själv vill och tror så är han som bäst när han inte blir så plakatpolitisk i sina sånger.   Här är han dessutom som bäst när han tolkar andra. Bob Dylans "Only a hobo" har blivit "Bara en hemlös" i en eminent tolkning. Tom Waits "In the neigborhood" har blivit en bra skildring av upplopp i förorten, "Vårt kvarter". Liksom på förra albumet vänder han sig till Karin Boye för hjälp, denna gång en tonsättning av hennes näst mest kända rader" I rörelse". Han gör det bra.   Även musikaliskt är det mer stramt och mindre färgrikt än tidigare. Det är samma musiker som följt honom genom trilogin men deras insatser är nedtonade, även om de gör det nog så bra. Särskilt förgyller Dan Gisen Malmquist och Lars Holm, blås respektive dragspel. Signaturen "El Roto" har gjort roliga illustrationer till låtarna i häftet.   Beröringspunkterna mellan Mikael Wiehe och Fredrik Reinfeldt är inte så många, men arbetslinjen tycks vara en. Denne 69-åring fortsätter oförtrutet. Björn G Stenberg, Uppsala Nya Tidning, UNT, 12 mars 2014 Äkta och stark roséprogg   Betyg: 4 av 6 "Idén är att man ska kunna spela dem från ett lastbilsflak med en akustisk gitarr om man vill." Det är inget fel på ambitionerna hos den gamle proggaren. Mikael Wiehe har redan häcklats i sociala medier för att det har låtit som om hans nya platta är det som ska stjälpa regeringen i höst. Det är roligt eftersom han inte längre framstår som särskilt radikal. Han påpekar själv i pressmaterialet att hans publik är full av moderater. Oavsett Wiehes egna övertygelser har proggen blivit livsstilsradikalism. Det är en ödets ironi att han har tonsatt samma poet – Karin Boye – som just nu också används i en bilreklam. Allt som är fast förflyktigas. Men hur som helst är det musik, och den är riktigt bra trots att Wiehe aldrig har varit den där rootsmusikern som Woody Guthrie var, och inte är omvänd som Bob Dylan. Tankarna går till Tomas Ledins folkplatta förra året med soundet som en fernissa – men okej, det här är bättre. Hans framspottade skånska poesi är äkta och stark, låtarna är raka och mestadels egna, men också översättningar av Lennon, Dylan, Waits. Studiomusikerna är alldeles lagom störiga med sina banjor och honky tonk-dragspel, mixen är fin. Så häckla proggaren, men betänk detta: låtar som "Bara en hemlös" och "En tärande elit" kommer att spelas en del på P4 i sommar. Svensken tar en klunk rosé. Budskapet sjunker in. Rätt var det är skriver vi den 15 september. Om det då sveper in en varm vind som minner om sommaren – det kan funka. Sofia Lilly Jönsson, Svenska Dagbladet, 11 mars 2014 "Protestsånger"   Det funkade -74 när han var 27 och attackerade med Hoola Bandoola Band. Då ung & arg. Nu är han en (grinig) gammal man. Visst kan man beundra honom för glöden i "Den brända jorden" (plattans bästa stund tillsammans medWaits-covern "In the neighborhood"). Och "Vet om inte vi" är hyllningen till Utöyaoffren som kunde ha skrällt i norska Melodifestivalen. Men "Med rumpan bar" låter som nåt som borde stannat kvar i baren på stamhaket Bullen i Malmö city. Per Hägred, Expressen, 7 mars 2014   Så han börjar med en cover. Hinner jag tänka innan jag inser att plattans akustiska öppning må ha en välbekant ackordsföljd men är en ny låt av Mikael Wiehe. Och riktigt skön dessutom, den fräna texten till trots. Det är tydligt att Wiehe inte tappat sitt engagemang, han brinner fortfarande för sina idéer, står upp för sin vision av ett rättvisare samhälle. Om musiken känns lite jämntjock och stelbent emellanåt, så är texterna fyllda av kraft. Wiehe spottar och fräser, han sjunger om kravallerna i Aten, drömmer om att skicka "spekulanter och bankirer" till Guantánamo – och knyter sedan ihop allting med en solidarisk, hoppfylld och vacker ballad. Det kan bli bättre. Allt är inte försent. Jan Andersson, GP, 7 mars 2014