Mikael Wiehe, Nyberg, Franck & Fjellis:
De ensligas allé (Amalthea):
"Sen spelar dom på bambuflöjt
Och man kan höra minsta fel
ifall man lutar sig tillräckligt ut
mot De ensligas allé".
Går det att gjuta liv i en gammal profet som slutat kommunicera med massorna?
Ja, om man klär av honom alla tidigare manér, flyttar myten från hans tidigare sammanhang till en tidstypisk miljö. Översätter och tolkar budskapet, och ger orden en förnyad symbolik.
Så kan jag tänka mig att Mikael Wiehe resonerat när han, efter flera år med Bob Dylan i sin musikaliska barlast, plötsligt släpper ett helt album med personliga Dylan-tolkningar under samlingsnamnet De enligas allé.
Respekt för profeten
Wiehe har all respekt för profeten. Det krävs om den "nya Dylan" skall landa med båda fötterna på jorden. På den svenska jorden.
Man sliter förvisso upp Dylan med tillhörande 60-talproduktion ur sitt tidigare så trygga sammanhang. Rötterna åker med. Man klipper några skott och så planterar man om honom i den skånska myllan.
Personlig bild
Det som växt upp är en mycket personlig och en mycket tydlig bild av den tidiga Dylan. Kläderna är förvisso nya. Man bygger nya kulisser som den gamle clownen och gycklaren kan agera mot. Men det är bara halva sanningen.
"Jag har grubblat, Jag har grunnat,
Jag har funderat natt och dag.
Som en galning i ett regn av pengar står jag.
Det är nå't jag vill men jag vet inte vad.
Tattardrottning (episod i juninatt)
Vår tids musik
En del har sagt att Mikael Wiehe gör syntmusik i och med De ensligas allé. Så är inte fallet. Syntarna dominerar definitiv inte ljudbilden. Han har skapat musiken snarare utifrån en ny rockmedvetenhet. Idéer om harmoni, ljud och arrangemang har Wiehe filtrerat att passa vår tid.
Dylan har nu hamnat i Skåne, men också i Europa, eller dagens New York. Det är Bob Dylan som jag skulle kunna tänka mig att Robert Fripp, David Byrne eller Brian Eno skulle vilja ha honom. Innebörden, själen är densamma men de yttre omständigheterna har förändrats. 60-talets romantiska folksångare med akustisk gitarr har fått ge vika i tider av en andra industriell revolution.
Efter Wiehes scendebut med dessa Dylantolkningar skrev jag att detta är det viktigaste stilbrottet i svensk musik. Det står jag fast vid efter att ha lyssnat på studieprodukten.
Wiehe har, med hjälp av Dylan, sökt och funnit en ny svensk rockestetik som blivit möjlig endast mot bakgrund av Wiehes egen historia. Uppvuxen och fostrad i 60-talet med Dylan och Beatles som tidstecken. Fortsatt att söka nya former efter Hoola Bandoolas uppbrott i Kabaréorkesterns namn.
Här tog man den akustiska musiken ut på nya äventyr.
En vågad expedition
På de ensligas allé ger sig kvartetten Mikael Wiehe, Nyberg, Franck och Fjellis, utökad med Greg Fitzpatrick på trummaskin och syntar, ut på en vågad musikalisk expedition. Man utmanar faran, och alla ortodoxa Dylanfans som ej tillåter att någon rör vid profeten, och kommer ut på andra sidan med äran i behåll. Inget är som förut – bara bättre.
Den genomgående tonen på De ensligas allé är nervös, i vissa partier på gränsen till neurotisk. Givna melodislingor hackas sönder, dramatiseras för att förstärka innehållet, lyriken.
En del melodier är lätta att känna igen. Maggies Farm som blivit Maggans Bar och Vi låter oss inte besegras (The Times They Are A-Changin').
All I Really Wanna Do blir Allt det handlar om. En given singel där Fjellis lägger ett poppigt arrangemang som upprepas. Suggestivt och medryckande (något för P3?). Min älskade stod inför rätta i dag, har inte spelats in av Bob Dylan. Men vi kan hitta låten i Fairport Conventions produktion under namnet Percy's Song. I Wiehes tolkning förses låten med ödesmättade, svartvita bilder till en kärlekshistoria som skulle kunna vara så vacker i färg. Det är en av de finaste tolkningarna i det att gruppen verkligen hittat arrangemang och ljud som svarar mot denna sorgsna lilla berättelse.
Gitarren oumbärlig
Det sorgliga sändebudet är ännu en höjdpunkt där Fjellis ger elektrisk kraft åt melodin, fjärran från de manér som genomsyrar flertalet svenska rockgitarrister. Med en öppen ton visar Fjellis att gitarrens roll är oumbärlig, hur många syntar man än plockar in.
Titellåten, De ensligas allé, är nästan ordagrant översatt. Men sällan har väl historien, Dylans tankar, kommit från så tydligt som nu.
"För Askungen är allting så enkelt;
Hon säger, en efter en blir vi två
Sen putar hon med läpparna,
för att se ut som Brigitte Bardot.
In kommer Romeo och stönar,
du är väl min såvitt jag förstår.
Men nån säger, du är i fel pjäs, grabben.
De ensligas allé
På sin topp
Allén är symbolen för dem som står utanför rådande etablissemang. Här finns samhällets laglösa, fribytare och oliktänkande. Här kan man också köpa Mikael Wiehes LP "De ensligas allé". Ett album som ger oss Mikael Wiehe på sin konstnärliga topp. Ett album som kommer att betyda mycket för den framtida utvecklingen. För såväl Wiehe själv som för massorna utanför De ensligas allé. |
