tillbaka
      Sjömansvisor - recension:
Hur känns det i dag, Mikael Wiehe,
som får lysande kritik för LP:n "Sjömansvisor
"
 
- Roligt, naturligtvis, men recensionerna har inte varit lysande överlag. Hittills har vi fått fyra positiva och två negativa, i Expressen och Arbetet.
 
Har du varit nervös?
- Ja. Det var ett stort steg att upplösa en så framgångsrik grupp som Hoola Bandoola Band och jag var osäker på om jag skulle kunna göra något på egen hand.
 
Tror du att skivan kommer att gå hem hos lyssnarna?
- Jag hoppas det, men jag är rädd att den är för lite äldre och mer avancerade lyssnare. Recensionerna tyder på det…
 
Varför heter LP:n "Sjömansvisor?
- För att den handlar om vatten och hav; havet som frihet, flykt och undergång. Något namn ska ju en skiva ha.
 
Låtarna på "Sjömansvisor" är mer personliga än dem du skrev i Hoola Bandoola. Vad beror det på?
- När man är ute och jobbar i en politiskt verksam grupp, så är det lätt att skriva mer agiterande låtar. Nu har jag varit hemma i Malmö i två år, och det har väl fört med sig att jag tänkt mer personliga tankar.
 
Men kärleksvisan "Magdalena" handlar om dig själv?
- Oh ja.
 
Varför gör du två Dylanlåtar på svenska?
- Jag gillar Dylan. Han har betytt så mycket för mig och många i min ålder. Men det är mest en slump att båda låtarna hamnade på den här plattan.
 
Kabaréorkestern låter annorlunda än Hoola Bandoola – mer jazz och folkmusik och mindre rock. Gillar du inte rockmusik längre?
- Jodå. Men jag försöker söka mig till musikstilar som är en produkt av en politisk situation som jag sympatiserar med. Folkmusik från Grekland och Latinamerika, till exempel. Sedan tycker jag också det är viktigt att blanda olika sorters musik, så som flera grupper gjorde i den svenska musikrörelsens barndom.
- Annars är huvudskälet till att Kabaréorkestern låter annorlunda än Hoola Bandoola Band naturligtvis att det är andra musiker med en annan musikalisk bakgrund i Kabaréorkestern.
 
Vad har du gjort sedan Hoola Bandoola Band la av i maj 1976?
- Första året, när jag hade pengar kvar, jobbade jag kulturpolitiskt i Malmö. Sedan spelade jag i Kabaréorkestern i radioprogrammet Öppen Kanal i ett halvår. Det var meningen att vi skulle vara med i Kabarén på Dramaten också, men vi tackade nej till sist för att jobba tillsammans i gruppen i stället.
 
Är det viktigt för dig att skivan går bra?
- Ja. Dels ekonomiskt. Dels personligt – att visa att man kan fortfarande.
 
Till sist – vad önskar du mest av allt just nu?
Att den svenska musikrörelsen växer sig ännu starkare!
Arne Norlin, Aftonbladet, 6 mars 1978