Håkan Engström läser om Mikael Wiehe
En stolt artist som blivit mer ödmjuk med åren. Mikael Wiehe kommer till tals i Stig Hanséns intervjubok och avslöjar att han störs av att enbart ses som en politisk låtskrivare. Håkan Engström har läst boken som främst speglar Wiehe av idag. Den retrospektiva cd-boxen dröjer till nästa höst, men boken är här: berättelsen om Mikael Wiehe. Det bidde en pocket, utan bilder. Ingen traditionell biografi, utan en intervjubok som emellanåt får reportagets form. Den är inte hälften så sentimental, uppblåst eller gaggig som baksidestexten ger sken av. Boken är på så vis rätt lik artisten själv. Den Wiehe som skvalkonsumenten av svensk populärkultur ofrånkomligen får del av är bra mycket mer plakatplatt, smäktande och förutsägbar än den Wiehe som i drygt tre decennier skrivit låtar och gett ut plattor som på väldigt olika vis förhållit sig till samtiden. Döm inte jycken efter mustaschen. Stig Hansén är en bra samtalspartner – påläst, inlyssnad, engagerad – vars närvaro i boken är som mest värdefull när han inte blir alltför självmedveten. Han är bäst när han tvingar den intervjuade att byta fokus, inte när han tvingar läsaren att fokusera på reportern. Formen tillåter Mikael Wiehe själv att komma till tals. Berättelsen har en, och i stort sett bara en, given utgångspunkt: Mikael Wiehe 2005/06. Den präglas av vem artisten är idag, inte av vem han var när han spelade en viktig roll i några andra intervjuades liv. Mikael Wiehe år 2006 kan verka efterklok, eftersom han är en reflekterande man, men bara vid ett tillfälle ber han om ursäkt. Han är stolt, men mer ödmjuk än för tio år sedan. Han är också mer osäker än för tio, tjugo, fyra eller två år sedan. Uppmärksamheten i samband med hans 60-årsfirande har säkert sporrat honom, men genom hela boken gör den aktuella skilsmässan – hans andra – sig påmind. Den får säkert ett större utrymme i boken än vad han om fem år kommer att minnas att han avsåg. Som varje musikerbiografi av värde väcker Stig Hanséns bok lusten att gå tillbaka och lyssna på plattorna. Som varje sanktionerad biografi erbjuder den också inblickar i artistens uppfattningar om sig själv. Mikael Wiehe stör sig, med rätta, på schablonbilden av honom själv som enbart en politisk låtskrivare. Han konstaterar, sorgset och bekymrat, att hans mer moderna experiment tycks dela befolkningen i två buttra läger: ett som vill konservera honom som han var, ett annat som intresserar sig för moderna experiment men inte från honom. Och han konstaterar, mer avslappnat, att en del uppfattningar grundar sig i att han ser ut som en folkskollärare – som det anstår en vispoet som alltid hållit Olle Adolphson högre än Cornelis. Sydsvenskan. Håkan Engström, 6 december 2006.	Lindelöws bokförlag, www.lindelows.se
Fylligt Wiehe-porträtt med viss bismak
Mikael Wiehe är en av de bästa svenska sångpoeterna. Visst har han på ett osmakligt sätt och med kladdigast tänkbara lyrismer romantiserat den våldsamma döden i ädelpekoralet "Victor Jara", och även i övrigt må både Gud och vi andra förlåta honom somliga rader, men han har skrivit så många bra sånger att han hör hemma bland de främsta på svenska språket. Genom hela sin karriär har han också rastlöst sökt nya uttryck. Mikael Wiehe har nästan aldrig slagit sig till ro med en given formel. Åtminstone inte musikaliskt, politiskt kan han stundom tyckas nog så förprogrammerad. Fast även på den fronten kan vi se hur hans slentrianvänsterism balanseras av stöd för Tibet och kritik av den kubanska diktaturen. I Stig Hanséns intervjubiografi, av outgrundlig anledning kallad "reportage", Mikael Wiehes sång till modet talar han även om sin personliga uppskattning av Carl Bildt. De träffades någon gång och kom riktigt bra överens. Han ger också Svenska Dagbladet sitt erkännande. Vi tycks vara den enda tidning som betraktar Wiehe som "en svensk kulturpersonlighet". Ja, det är väl självklart. Boken är en så kallad storpocket. Den är lätthanterlig och med sina korta kapitel lämpar den sig väl för portionsläsning. Det är nog så den bör läsas, förresten. Hansén har slarvat med sin redigering. Det är påfallande många upprepningar, och Mikael Wiehes kommentarer är inte alltid så stringenta som de borde vara. I sitt utfall mot en litteratur och en litteraturkritik som numera är starkt marginaliserad talar han till exempel om "det här med det interkontextuella /... / att texten bara ska förhålla sig till sig själv, det tycker jag är rent skitsnack". Passagen är så snurrig och visar en så grotesk missuppfattning både av orden "kontext" och "intertextualitet" att Hansén gott kunde besparat både Wiehe och läsarna den. Jag undrar också över Mikael Wiehes idé att "man måste fan ta mig också kunna sätta saker i relation till varandra". Han fortsätter: "Man kan inte bara snacka om hur ruttet det är på Kuba utan att också tänka på hur USA bär sig åt i Irak." Det måste innebära att Wiehe inte heller kan kritisera USA:s agerande i Irak utan att också säga något om Castros diktatur? Så kan man sätta en del frågetecken i marginalen, men vi säger alla diverse dumheter. Doktor Wiehes problem är bara att hans Boswell förevigat dem. Läs i stället boken som ett personligt och temperamentsfullt vittnesbörd av en särpräglad och konstnärligt konsekvent sångpoet. Så får boken sitt värde, och vi glömmer även Mikael Wiehes bisarra utfall mot Dan Andersson. Svenska Dagbladet. Magnus Eriksson, 15 december 2006, litteratur@svd.se
Inproggad på Wiehe
Det ser ut som en bok. Det känns som en bok. Men är ett samtal, ett reportage. Egentligen drömsituationen för en journalist, att få följa sitt offer, på olika platser, vid olika tidpunkter. Vilket Stig Hansén har gjort, antagligen med en bandspelare. För när man läser utskriften av dessa samvaror så hör man ju Mikael Wiehes röst. Hans sätt att tala är så distinkt och särskilt att rösten kommer upp från sidorna. Boken börjar i nutid, 2005, med skilsmässa och intervjuer i samband med nya plattan Främmande land, kasten kommer tätt, ungefär som de samtal vi själva för, associativ hoppighet. Vilket fungerar. Vi får Mikael Wiehes historia och historier, Hoola Bandoola Band-eran, och skivorna, och människorna, och Malmö. Kapitlen är korta, oftast, och blir som post-it-lappar för hågkomster, dåtiden och nuet ramlar runt i samma torktumlare. Kan låta förvirrande, men är det inte. Wiehe kan prata sammanhängande och klart om det mesta, hans tal är som texterna till låtarna. Slitet med låtskrivandet skildras, en imponerande samling A4-block med alla låtar och ändringar inskrivna, 63 stycken block till bokens dags dato. Ibland kan det var både trist och deprimerande att läsa om musiker och deras inre och arbetsmetoder, ofta finns där inget innehåll som underhåller, ibland bara ett unket dålighetsliv. Så icke här. Wiehe är ingen underhållare, han vill berätta, informera, upplysa. Någonstans vara den "Gamle Folkbildaren" som finns som skulptur i Radiohuset. Musik kanske inte kan förändra världen, men den kan i alla fall i viss mån påverka. En och annan enskild individ. Mikael Wiehe har försökt påverka, och därmed retat upp många, och får tillmälen som "den där gamle proggaren, han är ju så tråkig". Det kan ju inte vara fel i vår tid att envisas med att vilja skriva texter som berör och handlar om vår yttre och inre realtid. Nu när musik mest är yta, text är någonting man sjunger och som ska rimma. Helst. Stig Hanséns bok om Mikael Wiehe heter Sång till modet, efter en skiva och låt tillägnad Björn Afzelius. Som slutade sina dagar som folkkär och storsäljande artist. Wiehe har ju tidvis varit folkkär, särskilt i samband med "Titanic", som fortfarande är den mest efterfrågade låten på konserter. Ett allmänt tips är att sitta vid grammofonen/cd-spelaren med Hoola- och Wiehe-plattor, och göra sitt eget soundtrack till boken, det gör det hela ännu mer givande. Men Wiehe väljer att fortsätta framåt, han vill spela sina nya låtar och pröva nya vägar. Allt detta fångas upp i boken som mer och mer blir som ett ständigt pågående samtal. Man plockar upp den på bussen och då fortsätter resonerandet och berättandet om barndomen, barnen, baren, bombhot och bakgrunder. Utan att känna Mikael Wiehe närmare så kommer jag närmare, jaha, jaså, jag sitter och tjuvlyssnar helt utan att skämmas, detta är inget utvikningsreportage, det är nog så det kan vara. I detta då. En liten irritationsfaktor är förkortningen som används genomgående i boken, MW. Det är väl inget jävla teatermanus, eller? Boken kanske hade blivit lite längre om namnet hade skrivits ut, men än sen? Det skapar en distanskänsla som boken annars saknar. Hansén som fått möjligheten att traska med i låtskrivarens och artistens fotspår så pass länge kunde väl ha gjort som alla vi andra för länge sedan, slängt bort titlarna, blivit du med honom? Och bara kallat honom Wiehe? Stefan Wermelin, Expressen den 1 januari 2007.
Göteborgs-Posten: "Hanséns journalistiska blick, och strama prosa, även om den emellanåt blir en aning poserande, skalar bort pliktrefererandet – boken är ett många gånger lysande reportage."     Kvällsposten: "Man hör Mikael Wiehes röst. Hans sätt att tala är så distinkt, rösten kommer upp från sidorna. (…) Kapitlen är korta, oftast, och blir som post-it-lappar för hågkomster, dåtiden och nuet ramlar omkring i samma torktumlare. Kan låta förvirrande, men är det inte. Wiehe talar sammanhängande och klart om det mesta. (…) Ibland kan det vara trist och deprimerande att läsa om musiker och deras inre och arbetsmetoder. Så icke här."   Östersundsposten: "Hansén är ömsom lojal mot sitt intervjuobjekt, ömsom knuffar han in honom i hörnet eller lägger honom på divanen för att dyrka upp denne proggens nu 60-årige omslagspojke. Den prydligt agitatoriske mannen från Malmö. En av dem som inte släppte idealen från 60-talet, men kanske omformulerade en del av plakatens paroller. Mikael Wiehe medger utan omsvep att han stora delar av livet haft problem att visa känslor - "närhet känns obehagligt" - att pappas och farfars manlighetsideal varit både ryggsäck och sköld. Så heter också en av skivorna Hemingwayland. Men han har gått i terapi länge och Hansén dissekerar tålmodigt den villrådige progghjälten, knådar hans hjärta för inspektion och analys. Hur var det med familjen, egentligen? Med kärleken? Döttrarna? Politiken? Jämlikheten i Hoola och de andra banden? Nedvärderade han Affe? Visserligen är grundtonen lojal, men avsikten är inte så mycket att avslöja som att hitta personen bakom en sångare som kan tyckas gjuten i ett stycke, som det heter. Och Mikael Wiehe redovisar sprickor, ser tillbaka på livet, karriären, kvinnorna, kompisarna och ovännerna. Stöddig? Njae, men kanske medveten om sin position, att han har en publik. Men också tacksam för att han numera får agera förband till Lars Winnerbäck - på dennes initiativ. Och ilsken över att inte ens existera i DN. De som finner hans sånger odrägligt självtillräckliga, fånigt vänstertrams eller olidligt präktiga får kanske vatten på sin kvarn. Eller så ser de ändå en person som förmår reflektera kring sig själv och politiken. Och som alltid återkommer till Dylan. För oss andra är det spännande att se honom knäppa upp ovanligt många knappar och visa fram sig, diskutera såväl livet som politiken och kärleken."
Motstrøms musiker med modige meninger
Få bestrider at den svenske trubaduren og politiske visesangeren Mikael Wiehe allerede er musikkhistorie. For fem år siden kom det ut en reportasjebok om ham, skrevet av den produktive faglitterære forfatteren og journalisten Stig Hansén, som blant annet har flere bøker om journalistikk på det radikale forlaget Ordfront på samvittigheten. Det er en ærlig bok Hansén har skrevet. Ikke minst takket være Wiehe som byr på seg sjøl i en mengde intervjuer fra ulike steder. Forfatteren har fulgt musikeren over en relativt kort periode vinteren 2006. For Wiehe-fans er boka en gullgruve. Wiehe er kanskje mest kjent som frontfiguren i den svenske 1970-tallsgruppa Hoola Bandoola Band (HBB), det progressive rockebandet som også rommet Bjørn Afzelius. Han døde av kreft i 1999, men Wiehe er med han overalt hvor han går. Boka er, akkurat som sangen “Den jag kunde va”, en hyllest til vennen Affe som han spilte sammen med i 29 år. Respekten Wiehe viser sin avdøde venn er rørende. Aldri servil, alltid med en kritisk snert som er ett av Wiehes mange varemerker. For det er ved siden av musikeren samfunnskritikeren Wiehe mange av oss gjerne vil ha. Og får i denne boka. Kampen mot urettferdighet, mot undertrykkelse og ufrihet – uansett hvor enn den foregår – er Wiehes budskap. Akkurat som i det er i de over 300 sangene han har skapt. Noe av bakgrunnen for sangene får vi også presentert i boka. Samt favorittsanger og favorittakkorder. Wiehe er født i København, men flyttet som seksåring til Malmø da hans danske far ble skilt fra hans svenske mor. I Malmø fikk han en arbeiderklasseoppvekst, men ble likevel i voksen alder en intellektuell klassereisende. Mange har gjennom årene ment at Wiehe kanskje er litt for intellektuell. Han prøver å forsvare seg mot disse innvendingene i boka. Men en leder- og farsfigur i HBB er det liten tvil om at han ble. Også Afzelius hadde en nesegrus beundring for Wiehe og kunne nok til tider se på ham som noe i nærheten av en halvgud. I boka framgår det at Wiehe har opprettholdt sitt politiske engasjement. Han er fortsatt rasende på borgerskapets verdier og avslører at han alltid har stemt på Vänsterpartiet, sjøl om han mener å stå politisk enda lenger til venstre enn dette partiet. Skjønt, maoist var han aldri. I boka snakker han også mye om sitt forhold til de amerikanske musikerne Bob Dylan og Woody Guthrie, og den store respekten han viser for andre musikere, ikke minst svenske kolleger. Det kanskje mest overraskende er hans nære og varme forhold til familien. Hans fem barn står sjølsagt i sentrum, men han er også svært åpenhjertig i forhold til separasjonen fra sin andre kone (som var brennaktuell da intervjuboka ble skrevet). Også her viser han seg både modig og moden. Det er et artig poeng at bokas undertittel bærer samme navn som en av hans fineste sanger: Här är en sång till modet till glädje, hopp och skratt till dom som tror på kärleken fast hatet är så starkt till alla som slår sig samman till alla som ställer krav till dom som vet hur svårt det är och ändå säger ja. Samfunnet, den politiske venstresida og hele arbeiderbevegelsen trenger – ikke minst i disse dager – en kunstner av Mikael Wiehes kaliber, en mann med Wiehes verdier. Takke faen for at han fins, som Cornelis Vreeswijk, en annen stor svensk visepoet, kanskje vill ha sagt det. Måtte Wiehe få mange flere musikalske år. Jan-Erik Østlie, Aktuell den 3 augusti 2011.