Recensioner  
Som Ribersborgsbadet en septemberdag. Vemodigt som fan.
Thomas Anderberg, Dagens Nyheter
 
4 av 6
Tyvärr nöjer sig Wiehe inte med den personliga tonen.
Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet
 
Det är i kärlekssångerna, och andra mer personligt hållna låtar, han firar sina största triumfer.
Johan Lindqvist, Göteborgs-Posten
 
3 av 6
Nya skivan faller sönder i fler bitar än två. Till höjdpunkterna hör de båda tangolåtarna.
Håkan Engström, Sydsvenska Dagbladet
 
*** (av sex)
Salle, Jyllands-Posten
 
Mikael Wiehe har skabt sit til dato mest helstøbte album.
Høeg, BT
 
Et smukt, afslappet – og ofte positivt – album.
Musikeren
 
4 av 6
Still going strong
Fredrik Wandrup, Dagbladet
 
5 av 6
En vakker viseplate med myke kanter
Aftenposten
 
4 av 6
På de mer nakne låtene er det fortsat verdt å låne øre til Wiehe
Olav Gorseth, Bergens Tidende
 
Ett pålitligt – i viss mån engagerande, i viss mån också gripande – paket.
Henrik Jansson, Hufvudstadsbladet

Ingenting förändras av sig själv!

Koncert i Amar' bio i København den 21 april og cd'en "Kärlek og Politik"
Jan Hoby, Socialistisk Arbejderavis, maj 2004
 
En af de priser som den danske venstrefløjen har betalt for nedgangen i klassekampen i 80‚erne og 90‚ernes desorientering - er tabet af den socialistiske kulturarv. En af dem som ikke står så stærkt hos mange nye unge på venstrefløjen i Danmark er Mikael Wiehe og det er ærgerligt! For d.21.april spille han i Amager Bio for 200 fremmødte hvor jeg og min gode ven var blandt de unge på 40+. Men som koncerten udviklede sig blev det ikke til et EGV-træf, men et af de bedste politisk "møder" jeg har været til i lang tid. Der var mere politik end på SF og Enhedslistens årsmøder tilsammen. Her var socialistiske visioner, arbejdersolidaritet, antiimperialisme og ikke mindst aktivisme så det sparkede røv. På Mikael Wiehes formfulde og meget smukke dansk, blev alt fra Bush til nazister og Göteborgs politimester taget under kyndig behandling.
 
Mikael Wiehe er ubetinget den største skandinaviske venstrefløjstroubadour gennem de sidste 34 år, - siden han sammen med Björn Afzelius og Peter Clemmedson mødtes i Malmö i 1970 og dannede det legendariske band Hoola Bandoola Band. Mikael Wiehe har aldrig solgt ud med alderen som så mange andre i hans generation. Tværtimod har Mikael Wiehe været i konstant politisk udvikling gennem årene og han har ikke kun skrevet, sunget og talt om kamp og international solidaritet. Han har været med i foreste linie under topmødedemonstrationer i Göteborg 2001 og d. 15. februar 2003 i verdens største globale antikrigsmanifestation. Og det er netop denne politiske aktivisme, som danner rammen om Mikael Wiehes nye CD: KÄRLEK & POLITIK, som med sine sårbare og insisterende nødvendige sange holder hele vejen. Der skrives sange lige fra hjertet som er lysår væk fra tidens strømninger og modeluner, med der skrives tidløst. Som på fortolkningen af John Lennons "Grow Old with Me" Kärleken vet, som er nået af det mest inderlige og intense jeg hørt længe. Sangen Gbg, Gbg er en sammenbidt og vred reaktion på statsmagtens nederdrægtige og morderiske angreb på alle os der demonstreret i Göteborg i 2001. At høre sangen var som at være tilbage i det store aktivisttelt, hvor Mikael Wiehe om aftenen efter at politiet havde skudt mod de lovlige demonstrationer, holdt en flammende tale der gav mod og optimisme. Og det er netop optimisme, som er den røde tråd i Mikael Wiehes nye cd, om det handler om kærlighed eller kamp. Mikael Wiehe er 55 år og stadig stålsat. Han giver forsat inspiration til en ung 40+ som undertegnede, og jeg håber at dem af jer, som er yngre end mig, vil lade jer inspirere lige så meget, som jeg er blevet gennem de sidste 25 år som socialist, - af Mikael Wiehe og Hoola Bandoola Band. Så vi sammen kan holde den socialistiske kulturarv i live og udvikle den. For vi skal ikke kun forandre verden, vi skal også forskønne den! Det 10 minutter lange nummer; Stockholm den 15 februari år 2003 slutter dette vidunderlige album og viser, at Mikael Wiehe ved at 15 februar 2003 markerede et afgørende vendepunkt: Främtiden är ett löfte och världen är vär. Horisonten är närä och möjlig att nå. Allt är förlorat och allting har kommit tillbaks!
 
Mikael Wiehe; Kärlek & politik, (Bonnier Amigo)
se også Mikael Wiehe fede hjemmeside: www.mikaelwiehe.se

 
 
 
 
Från svartsjuka till Göteborgskravallerna
Kjell Martinsson,
Folket i Bild/Kulturfront
 
Att mäta makt är svårt. Den delar sig i formell och reell makt. Till exempel statsministern har en stor formell makt, medan städaren Samadzadehaghdam kan få reell makt den dag han/hon slutar städa.
En som i aforismens form försökt definiera makt är Henrik Bernhard Palmær.
Han skrev en gång: I sina ovänners ilska har man ett säkert mått på sin egen makt. I tidningen Musikens Makt var det många som satsade både pengar och mycket frivilligt arbete. Tyvärr finns inte den tidningen kvar längre. Men det gör FIB/K! Och även Mikael Wiehe, evighetsmaskinen, trubaduren, vissångaren, proggaren, krogartisten och politikern.
På sin senaste platta Kärlek & Politik möter vi en på de flesta spåren lågmäld sångare, där inte bara mollackorden utan även visorna tycks gå in i varandra – i varje fall innan man ”lyssnat färdigt”. Rent musikaliskt backas Wiehe denna gång upp av en imponerande mängd stråkar och blåsinstrument.
När en kompositör skall numrera sina melodier på en platta sker det efter ett visst mönster. Många gånger blir de förvånade över vilka melodier som blir populärast bland folket. Jag blir inte det minsta överraskad om spår nummer två, ”Livet”, tar priset denna gång. En kanske banal text som ändå tål att lyssnas på och låta sig erinras de bilder man har med sig. Och är man fyrtiotalist börjar det ju bli rätt många vid det här laget!
Personlig blir Wiehe i de passager som speglar svartsjukans sidor. Politisk blir han när händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 skildras. Och kollektivets styrka ger han röst i avslutningen Stockholm den 15 februari år 2003. Mikael Wiehe är en av oss.
 
 
 
Fin midtlivskrise
Høeg
, B.T.
 
(Fem stjernor af sex)
 
Sådan en midtlivskrise vil jeg også ha’!
Pludselig er det tilsyneladende gået op for svenske Mikael Wiehe, at han er fyldt 58 år. Det må i den grad have sendt ham på r…. og der har han så siddet med sin guitar i skødet og tænkt grundigt over tilværelsen.
Det kunne der være kommet noget af det sædvanligt selvsmagende »hvor kommer vi fra og hvor skal vi hen« ævl ud af. Men sådan spiller hverken klaver eller guitar hjemme hos den politiske og musikalsk mastodont fra Skåne.
Nej, i stedet har danskfødte Mikael Wiehe samlet al sin erfaring, alt sit mod, klarsynet og al sin musikalske mangfoldighed og skabt sit til dato måske mest helstøbte album. Og det vil ikke sige så lidt, når man i fire årtier har været storleverandør af det bedste, svensk rock har at byde på.
»Kärlek & Politik« handler netop om det. Musikalsk er det tale om et afdæmpet album, hvor den akustike guitar, dovne trommer, bas og et væld af riktige »menneskeinstrumenter« som vibrafon, trompet og harmonika få lov til at tale deres eget tyste, men alligevel klare sprog.
Både de kloge tekster og de mangefarvede melodier tyder på, at Mikael Wiehe har taget tilløb til dette pragtfulde album i hele sit liv.
Og jeg er sjældent blevet i så fornærmende godt humør af at lytte til en lille blank digitalskive.
 
 
 
En fryd af en cd
Lene Kryger, Fyens Stiftstidende
 
(Fem stjerner af sex)
 
”Fortsættelse følger”står der på sidste side i bookletten til ”Kärlek & Politik” – og det er et løfte som Mikael Wiehe bare har at holde. For den 58-årige sanger har begået en fryd af en plade.
At kærlighed og politik er polerne i den socialistiske sangers liv, har han aldrig lagt skjul på, men denne gang er der overvægt af kærlighedssange. Vemodige, stilfærdige kærligherdssange – men også en fejende tango som hyldest til hans elskede.
Nogle af texterne er tydeligvis selvbiografiske, andre skildrer i armslængde murrende midtvejskriser og den gnavende frygt for at blive forladt – at vågne en morgen og opdage at ens værste mareridt er blevet til virkelighed.
Men for begge typer sange gælder det, at Mikael Wiehe udtrykker en grænseløs tro på kærligheden som mulighed – og at han agter at udnytte sine kærlighedsmuligheder til det yderste. Livsnyder er han – og livet nydes nu en gang bedst, når man er to.
Musikalsk og indholdsmæssigt står cd’ens sidste numre i voldsom kontrast til de afdæmpede kærlighedssange. Det er stærke politiske indslag, hvor melodierne er nedtonet til fordel for en kakofoni af lyde, der signalerer utryghed og rådvildhed.
Hvor de politiske tekster på forgængeren ”En sång till modet”, beskrev et hensmuldrende svensk samfund – posedamer, dårer, hjemløse, knivstikkere og voldsmænd – så rækker Wiehes kritik denne gang ud over hela verden.
Han affotograferer menneskehedens forlis og blotlægger alles angst for alle.
Nok ridser han de sorte udsigter op, men i slutsangen ”Stockholm 15. februar 2003” insisterer han stædigt på næstekærligheden som våben mod krig, foragt og fanatisme.
Nok er det naive trylleformularer Mikael Wiehe benytter sig af – men tænk om de kunne give os en bedre verden.
 
 
Kærlig provokatør
Bent Stenbakken, Nordjyske Stiftstidende
 
(Fem stjerner af fem)
 
Bid øre i titlen. Ikke sex og magt – men netop kærlighed og politik. Den politiske stemme fra Skåne, Mikael Wiehe, er på banen igen med et album med 12 skarpskårne sange.
Sange, der som sædvanlig skånselsløst kritiserer vort moderne udbyttersamfund.
For den gamle røde frontfigur fra Hoola Bandoola Band har stadig sine meningers mod. Så den får med indigneret og retfærdig harme i rocknummeret ”Gbg Gbg”, om EU-topmødet i Göteborg, der endte i heftig og voldelig gadekamp mellem politi og demonstranter.
Wiehes holdninger er lige så klare og hårdt optrukne, som de alltid har været. Og det her er i hvert fald ikke en plade, som vores nuværende statsminister vil bryde sig om at lægge øre til på tekstsiden.
Dertil bider Wiehe for bidsk og skarpt. Ingenting – miljøhensyn, folkerettigheder, retten til politisk organisering, familien, traditioner eller lovgivning – får ifølge Wiehe lov til at stå i vajen for menneskets udbytning af medmennesket.
Lyt il den slentrende guitar understøttet af dæmpet jazztrompet i statussangen ”55” om alle de personlige kampe, nederlag og minder, som en gammel mand kan få ved at gå sig en nattetur rundt i byen.
Her er tonen ubøjelig og uforsonlig, for så at skifte til overgivenhed, når Wiehe hylder konen og kærligheden i et par elegante tangonumre, hvor han jalousiplaget iakttager sin kone bliver borte og væk for ham, når hun henført og lidenskabeligt giver sig hen i en fremmed mands arme.
Personlige betroelser veksler med socialistisk samfundskritik. Her bliver ikke lagt bånd på. Hverken når det er udleveringen af fremmedhad og racisme i ”Är det mej du är rädd för?” eller glæden over stadig at være til og om at få det maksimale ud af det – i den banale, men også triumferende ”Livet”.
Personlige og elegant instrumenterede sange fyldt med kloge overvejelser om, hvor vi dog er på vej hen fra en gammel socialistisk frontkæmper, der ikke har opgivet troen på, at det nytter at spille og synge magten midt imod.
 
 
Mikael Wiehe, Kärlek & Politik
Svenska Dagbladet mars 2004
 
På Kärlek & Politik visar Mikael Wiehe sin lågmälda sida, i alla fall så länge han sjunger om kärlek. ”Kärleken vet” är en hyllning till kärlekens helande kraft, där Wiehe känsligt balanserar mot det sockrade. I ”Livet” däremot blir han lätt salvelsefull, men den starka melodin och Esbjörn Öhrwalls snygga sliderlinje ger fint frikyrkligt lyft.
Den mest övertygande kärlekssången är annars ”Tango”, vars vemodsfyllda bitterhet andas samma nostalgiska stämning som ”Basin Street Blues”, fortfarande ett av Mikael Wiehes bästa album. Där antyds även en kabaretstämning vars uttrycks fördjupas i den meditativt skyddslösa ”Den blåa röken”.
Det mesta på skivan renodlar en personlig kärlekstematik, formad av vemod och svek. Tyvärr nöjer sig inte Wiehe med den personliga tonen. Intrycket solkas av den beslutsamma dumheten i ”Gbg, Gbg” där han frågar vem man ska ”ställa till svars” för upploppen.
 
Ångesten klibbar fast rösten är stark
Thomas Anderberg, Dagens Nyheter den 19 februari 2004
 
När fanan ställts i hörnet kan tomheten plötsligt infinna sig. Med gommen torr av slagord kikar man över axeln och ser att leden glesnat. Det privata var en gång politiskt. Nu är det politiska privat. Hemmavid sitter hustrun framför datorn och har knappt märkt att man varit borta.
Man vänder på tröskeln och går ut i natten. Fasaderna är färglagda med minnen men tömda på förhoppningar. Kanske något att skriva om? Ränseln borde ju varit full men de senare låtarna har skingrats som rök och de tidigare har nött sig igenom tyget. Det finns plats för några till.
Så man börjar på nytt. Generationskamraternas försök i genren gör man sig döv för. Det går ganska bra, glömskan är en trogen vän. Ångesten klibbar i pannan men rösten är ännu stark. Svartsjukan tar plats i en tango, uppgivenheten i en Dylansång. Och när vargtimmen dragit förbi låter man sig föras i väg i nästa demonstrationståg, mot Göteborg eller Stockholm.
Visserligen kan kampen inte ge skönhet och kärlek åt alla, men den kan skänka tröst åt den trötte och badda sångarens gom.
Och atmosfären? Tja, som Ribersborgsbadet en septemberdag. Vemodigt som fan.
 
Mikael Wiehe vinner
Håkan Engström, Sydsvenska Dagbladet den 17 februari 2004
 
Kärlek & politik, se där en korthuggen sammanfattning av Mikael Wiehes hela karriär. Förutsägbart? Ändå inte. Kärleken som skildras på dessa nya låtar är oväntat olycklig; politiken är faktiskt rätt trevande, inte sådär obegripligt tvärsäker. "Gbg Gbg", om kravallerna, är mer en ögonvittnesskildring och försynt analys än ett enkelt ställningstagande.
Men nya plattan faller sönder i fler bitar än två. Wiehes bästa album tenderar att vara dessa som genomsyras av en enda idé, må den vara musikalisk eller tematisk. Detta däremot känns lite splittrat.
Här finns tango, västkustrock, tolkningar av Dylan och Lennon, en episk ballad och en gnutta stiliserad trasrock. Allt det där är förstås Wiehe, men han hade gärna fått välja en lina åt taget och löpa den ut.
Till höjdpunkterna hör de båda tangolåtarna, särskilt den som heter "Tango": ett naket arrangerat svartsjukedrama med ett effektivt kontrasterande durtema. Lyckad är också åldershöstiga "55", en surrealistisk men ändå, tja, superrealistisk promenad under grubblerier genom centrala Malmö. Wiehe pratsjunger med en sordinerad trumpet vid sin sida, fraserar rytmiskt raffinerat och säkert. Här tycks han ha inspirerats av estradpoeten Bob Hansson - mer beat än beatles den här gången alltså, och det är bra så.
Andra låtar är tunnare, som "Livet" - Wiehe i Lauren Canyon, LA. Och tolkningarna av förebilderna fungerar dessvärre inte alls. Lennons drömskt skimrande "Grow old with me" sjunger han stabbigt, lätt mässande och torrt. Detta är en Wiehe med psalmkompositörsnoja, inte min favorit. Låten räddas av det tjusigt arrangerade blåset. Men inget räddar Dylans "Mama you been on my mind" som hos Wiehe bara låter viljelös och klumpig.
 
 
 
Mikael Wiehe: "Kärlek & politik"
Per Hägred, Expressen den 12 februari 2004
 
"Nu står jag ensam", "Du går din väg och jag står kvar på mina bara knän", "Du finns kvar som smärta och som sår", "Mej har du inte kvar."
Jag vet inte hur Wiehe är funtad men jag tycker att det här doftar skilsmässoopus lång väg.
Nej, jag är fortfarande gift. Hälsar Wiehe själv. De här signalerna har en annan bäring? Det handlar om en slags inbillad ensamhet och saknad som ett sätt att bearbeta den egna svartsjukan. Den mollmättade musiken och de stråkfläskiga arren understryker känslan av förtvivlan.
I en nyckellåt, den rent Plura-aktiga "55", lämnar han plötsligt lägenheten där hustrun sitter fastnaglad vid datorn. Ända saknas inte dimensionerna, allt är inte svart. Hoppet finns i fonden och han tackar livet i sången mad samma namn.
Låten som är daterad Stockholm för ett år sedan har ett slags lennonskt ljus. Ja, Lennons ande svävar över den här plattan inklusive försvenskningen av "Grow old with me". En pendang till den lika starka skilsmässoplattan "Basin Street Blues".
 
 
 
 
När han stoppar undan pekpinnen är han strålande
Per Bjurman, Aftonbladet den 15 februari 2004
 
 Synd att Mikael Wiehe smutsat ner sitt nya album med pamfletter som "Gbg, Gbg" och "Är det mej du är rädd för". De skymmer de i sanning fantastiska kärlekssångerna.