En af de priser som den danske venstrefløjen har betalt for nedgangen
i klassekampen i 80‚erne og 90‚ernes desorientering - er tabet
af den socialistiske kulturarv. En af dem som ikke står så
stærkt hos mange nye unge på venstrefløjen i Danmark
er Mikael Wiehe og det er ærgerligt! For d.21.april spille han
i Amager Bio for 200 fremmødte hvor jeg og min gode ven var blandt
de unge på 40+. Men som koncerten udviklede sig blev det ikke
til et EGV-træf, men et af de bedste politisk "møder"
jeg har været til i lang tid. Der var mere politik end på
SF og Enhedslistens årsmøder tilsammen. Her var socialistiske
visioner, arbejdersolidaritet, antiimperialisme og ikke mindst aktivisme
så det sparkede røv. På Mikael Wiehes formfulde og
meget smukke dansk, blev alt fra Bush til nazister og Göteborgs
politimester taget under kyndig behandling.
Mikael Wiehe er ubetinget den største
skandinaviske venstrefløjstroubadour gennem de sidste 34 år,
- siden han sammen med Björn Afzelius og Peter Clemmedson mødtes
i Malmö i 1970 og dannede det legendariske band Hoola Bandoola
Band. Mikael Wiehe har aldrig solgt ud med alderen som så mange
andre i hans generation. Tværtimod har Mikael Wiehe været
i konstant politisk udvikling gennem årene og han har ikke kun
skrevet, sunget og talt om kamp og international solidaritet. Han har
været med i foreste linie under topmødedemonstrationer
i Göteborg 2001 og d. 15. februar 2003 i verdens største
globale antikrigsmanifestation. Og det er netop denne politiske aktivisme,
som danner rammen om Mikael Wiehes nye CD: KÄRLEK & POLITIK,
som med sine sårbare og insisterende nødvendige sange holder
hele vejen. Der skrives sange lige fra hjertet som er lysår væk
fra tidens strømninger og modeluner, med der skrives tidløst.
Som på fortolkningen af John Lennons "Grow Old with Me"
ˆ Kärleken vet, som er nået af det mest inderlige og intense
jeg hørt længe. Sangen Gbg, Gbg er en sammenbidt og vred
reaktion på statsmagtens nederdrægtige og morderiske angreb
på alle os der demonstreret i Göteborg i 2001. At høre
sangen var som at være tilbage i det store aktivisttelt, hvor
Mikael Wiehe om aftenen efter at politiet havde skudt mod de lovlige
demonstrationer, holdt en flammende tale der gav mod og optimisme. Og
det er netop optimisme, som er den røde tråd i Mikael Wiehes
nye cd, om det handler om kærlighed eller kamp. Mikael Wiehe er
55 år og stadig stålsat. Han giver forsat inspiration til
en ung 40+ som undertegnede, og jeg håber at dem af jer, som er
yngre end mig, vil lade jer inspirere lige så meget, som jeg er
blevet gennem de sidste 25 år som socialist, - af Mikael Wiehe
og Hoola Bandoola Band. Så vi sammen kan holde den socialistiske
kulturarv i live og udvikle den. For vi skal ikke kun forandre verden,
vi skal også forskønne den! Det 10 minutter lange nummer;
Stockholm den 15 februari år 2003 slutter dette vidunderlige album
og viser, at Mikael Wiehe ved at 15 februar 2003 markerede et afgørende
vendepunkt: Främtiden är ett löfte och världen är
vär. Horisonten är närä och möjlig att nå.
Allt är förlorat och allting har kommit tillbaks!
Mikael Wiehe; Kärlek & politik, (Bonnier
Amigo)
se også Mikael Wiehe fede hjemmeside: www.mikaelwiehe.se
|
| |
Från
svartsjuka till Göteborgskravallerna
Kjell Martinsson, Folket i Bild/Kulturfront |
Att mäta makt är svårt. Den
delar sig i formell och reell makt. Till exempel statsministern har
en stor formell makt, medan städaren Samadzadehaghdam kan få
reell makt den dag han/hon slutar städa.
En som i aforismens form försökt definiera makt är Henrik
Bernhard Palmær.
Han skrev en gång: I sina ovänners ilska har man ett säkert
mått på sin egen makt. I tidningen Musikens Makt var det
många som satsade både pengar och mycket frivilligt arbete.
Tyvärr finns inte den tidningen kvar längre. Men det gör
FIB/K! Och även Mikael Wiehe, evighetsmaskinen, trubaduren, vissångaren,
proggaren, krogartisten och politikern.
På sin senaste platta Kärlek & Politik möter vi
en på de flesta spåren lågmäld sångare,
där inte bara mollackorden utan även visorna tycks gå
in i varandra – i varje fall innan man ”lyssnat färdigt”.
Rent musikaliskt backas Wiehe denna gång upp av en imponerande
mängd stråkar och blåsinstrument.
När en kompositör skall numrera sina melodier på en
platta sker det efter ett visst mönster. Många gånger
blir de förvånade över vilka melodier som blir populärast
bland folket. Jag blir inte det minsta överraskad om spår
nummer två, ”Livet”, tar priset denna gång. En
kanske banal text som ändå tål att lyssnas på
och låta sig erinras de bilder man har med sig. Och är man
fyrtiotalist börjar det ju bli rätt många vid det här
laget!
Personlig blir Wiehe i de passager som speglar svartsjukans sidor. Politisk
blir han när händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg
2001 skildras. Och kollektivets styrka ger han röst i avslutningen
Stockholm den 15 februari år 2003. Mikael Wiehe är en av
oss.
|
| |
Fin midtlivskrise
Høeg, B.T. |
(Fem stjernor af sex)
Sådan en midtlivskrise vil jeg også ha’!
Pludselig er det tilsyneladende gået op for svenske Mikael Wiehe,
at han er fyldt 58 år. Det må i den grad have sendt ham
på r…. og der har han så siddet med sin guitar i skødet
og tænkt grundigt over tilværelsen.
Det kunne der være kommet noget af det sædvanligt selvsmagende
»hvor kommer vi fra og hvor skal vi hen« ævl ud af.
Men sådan spiller hverken klaver eller guitar hjemme hos den politiske
og musikalsk mastodont fra Skåne.
Nej, i stedet har danskfødte Mikael Wiehe samlet al sin erfaring,
alt sit mod, klarsynet og al sin musikalske mangfoldighed og skabt sit
til dato måske mest helstøbte album. Og det vil ikke sige
så lidt, når man i fire årtier har været storleverandør
af det bedste, svensk rock har at byde på.
»Kärlek & Politik« handler netop om det. Musikalsk
er det tale om et afdæmpet album, hvor den akustike guitar, dovne
trommer, bas og et væld af riktige »menneskeinstrumenter«
som vibrafon, trompet og harmonika få lov til at tale deres eget
tyste, men alligevel klare sprog.
Både de kloge tekster og de mangefarvede melodier tyder på,
at Mikael Wiehe har taget tilløb til dette pragtfulde album i
hele sit liv.
Og jeg er sjældent blevet i så fornærmende godt humør
af at lytte til en lille blank digitalskive.
|
| |
En fryd
af en cd
Lene Kryger, Fyens Stiftstidende |
(Fem stjerner af sex)
”Fortsættelse følger”står der på
sidste side i bookletten til ”Kärlek & Politik” –
og det er et løfte som Mikael Wiehe bare har at holde. For den
58-årige sanger har begået en fryd af en plade.
At kærlighed og politik er polerne i den socialistiske sangers
liv, har han aldrig lagt skjul på, men denne gang er der overvægt
af kærlighedssange. Vemodige, stilfærdige kærligherdssange
– men også en fejende tango som hyldest til hans elskede.
Nogle af texterne er tydeligvis selvbiografiske, andre skildrer i armslængde
murrende midtvejskriser og den gnavende frygt for at blive forladt –
at vågne en morgen og opdage at ens værste mareridt er blevet
til virkelighed.
Men for begge typer sange gælder det, at Mikael Wiehe udtrykker
en grænseløs tro på kærligheden som mulighed
– og at han agter at udnytte sine kærlighedsmuligheder til
det yderste. Livsnyder er han – og livet nydes nu en gang bedst,
når man er to.
Musikalsk og indholdsmæssigt står cd’ens sidste numre
i voldsom kontrast til de afdæmpede kærlighedssange. Det
er stærke politiske indslag, hvor melodierne er nedtonet til fordel
for en kakofoni af lyde, der signalerer utryghed og rådvildhed.
Hvor de politiske tekster på forgængeren ”En sång
till modet”, beskrev et hensmuldrende svensk samfund – posedamer,
dårer, hjemløse, knivstikkere og voldsmænd –
så rækker Wiehes kritik denne gang ud over hela verden.
Han affotograferer menneskehedens forlis og blotlægger alles angst
for alle.
Nok ridser han de sorte udsigter op, men i slutsangen ”Stockholm
15. februar 2003” insisterer han stædigt på næstekærligheden
som våben mod krig, foragt og fanatisme.
Nok er det naive trylleformularer Mikael Wiehe benytter sig af –
men tænk om de kunne give os en bedre verden.
|
| |
Kærlig provokatør
Bent Stenbakken, Nordjyske Stiftstidende |
(Fem stjerner af fem)
Bid øre i titlen. Ikke sex og magt – men netop kærlighed
og politik. Den politiske stemme fra Skåne, Mikael Wiehe, er på
banen igen med et album med 12 skarpskårne sange.
Sange, der som sædvanlig skånselsløst kritiserer
vort moderne udbyttersamfund.
For den gamle røde frontfigur fra Hoola Bandoola Band har stadig
sine meningers mod. Så den får med indigneret og retfærdig
harme i rocknummeret ”Gbg Gbg”, om EU-topmødet i Göteborg,
der endte i heftig og voldelig gadekamp mellem politi og demonstranter.
Wiehes holdninger er lige så klare og hårdt optrukne, som
de alltid har været. Og det her er i hvert fald ikke en plade,
som vores nuværende statsminister vil bryde sig om at lægge
øre til på tekstsiden.
Dertil bider Wiehe for bidsk og skarpt. Ingenting – miljøhensyn,
folkerettigheder, retten til politisk organisering, familien, traditioner
eller lovgivning – får ifølge Wiehe lov til at stå
i vajen for menneskets udbytning af medmennesket.
Lyt il den slentrende guitar understøttet af dæmpet jazztrompet
i statussangen ”55” om alle de personlige kampe, nederlag
og minder, som en gammel mand kan få ved at gå sig en nattetur
rundt i byen.
Her er tonen ubøjelig og uforsonlig, for så at skifte til
overgivenhed, når Wiehe hylder konen og kærligheden i et
par elegante tangonumre, hvor han jalousiplaget iakttager sin kone bliver
borte og væk for ham, når hun henført og lidenskabeligt
giver sig hen i en fremmed mands arme.
Personlige betroelser veksler med socialistisk samfundskritik. Her bliver
ikke lagt bånd på. Hverken når det er udleveringen
af fremmedhad og racisme i ”Är det mej du är rädd
för?” eller glæden over stadig at være til og
om at få det maksimale ud af det – i den banale, men også
triumferende ”Livet”.
Personlige og elegant instrumenterede sange fyldt med kloge overvejelser
om, hvor vi dog er på vej hen fra en gammel socialistisk frontkæmper,
der ikke har opgivet troen på, at det nytter at spille og synge
magten midt imod.
|
| |
Mikael
Wiehe, Kärlek & Politik
Svenska Dagbladet mars 2004 |
På Kärlek & Politik visar Mikael Wiehe sin lågmälda
sida, i alla fall så länge han sjunger om kärlek. ”Kärleken
vet” är en hyllning till kärlekens helande kraft, där
Wiehe känsligt balanserar mot det sockrade. I ”Livet”
däremot blir han lätt salvelsefull, men den starka melodin
och Esbjörn Öhrwalls snygga sliderlinje ger fint frikyrkligt
lyft.
Den mest övertygande kärlekssången är annars ”Tango”,
vars vemodsfyllda bitterhet andas samma nostalgiska stämning som
”Basin Street Blues”, fortfarande ett av Mikael Wiehes bästa
album. Där antyds även en kabaretstämning vars uttrycks
fördjupas i den meditativt skyddslösa ”Den blåa
röken”.
Det mesta på skivan renodlar en personlig kärlekstematik,
formad av vemod och svek. Tyvärr nöjer sig inte Wiehe med
den personliga tonen. Intrycket solkas av den beslutsamma dumheten i
”Gbg, Gbg” där han frågar vem man ska ”ställa
till svars” för upploppen. |
| |
Ångesten klibbar fast rösten är stark
Thomas Anderberg, Dagens Nyheter den 19 februari
2004 |
När fanan ställts i hörnet kan tomheten plötsligt
infinna sig. Med gommen torr av slagord kikar man över axeln och
ser att leden glesnat. Det privata var en gång politiskt. Nu är
det politiska privat. Hemmavid sitter hustrun framför datorn och
har knappt märkt att man varit borta.
Man vänder på tröskeln och går ut i natten. Fasaderna
är färglagda med minnen men tömda på förhoppningar.
Kanske något att skriva om? Ränseln borde ju varit full men
de senare låtarna har skingrats som rök och de tidigare har
nött sig igenom tyget. Det finns plats för några till.
Så man börjar på nytt. Generationskamraternas försök
i genren gör man sig döv för. Det går ganska bra,
glömskan är en trogen vän. Ångesten klibbar i pannan
men rösten är ännu stark. Svartsjukan tar plats i en
tango, uppgivenheten i en Dylansång. Och när vargtimmen dragit
förbi låter man sig föras i väg i nästa demonstrationståg,
mot Göteborg eller Stockholm.
Visserligen kan kampen inte ge skönhet och kärlek åt
alla, men den kan skänka tröst åt den trötte och
badda sångarens gom.
Och atmosfären? Tja, som Ribersborgsbadet en septemberdag. Vemodigt
som fan. |
| |
Mikael
Wiehe vinner
Håkan Engström, Sydsvenska
Dagbladet den 17 februari 2004 |
Kärlek & politik, se där en korthuggen sammanfattning
av Mikael Wiehes hela karriär. Förutsägbart? Ändå
inte. Kärleken som skildras på dessa nya låtar är
oväntat olycklig; politiken är faktiskt rätt trevande,
inte sådär obegripligt tvärsäker. "Gbg Gbg",
om kravallerna, är mer en ögonvittnesskildring och försynt
analys än ett enkelt ställningstagande.
Men nya plattan faller sönder i fler bitar än två. Wiehes
bästa album tenderar att vara dessa som genomsyras av en enda idé,
må den vara musikalisk eller tematisk. Detta däremot känns
lite splittrat.
Här finns tango, västkustrock, tolkningar av Dylan och Lennon,
en episk ballad och en gnutta stiliserad trasrock. Allt det där
är förstås Wiehe, men han hade gärna fått
välja en lina åt taget och löpa den ut.
Till höjdpunkterna hör de båda tangolåtarna, särskilt
den som heter "Tango": ett naket arrangerat svartsjukedrama
med ett effektivt kontrasterande durtema. Lyckad är också
åldershöstiga "55", en surrealistisk men ändå,
tja, superrealistisk promenad under grubblerier genom centrala Malmö.
Wiehe pratsjunger med en sordinerad trumpet vid sin sida, fraserar rytmiskt
raffinerat och säkert. Här tycks han ha inspirerats av estradpoeten
Bob Hansson - mer beat än beatles den här gången alltså,
och det är bra så.
Andra låtar är tunnare, som "Livet" - Wiehe i Lauren
Canyon, LA. Och tolkningarna av förebilderna fungerar dessvärre
inte alls. Lennons drömskt skimrande "Grow old with me"
sjunger han stabbigt, lätt mässande och torrt. Detta är
en Wiehe med psalmkompositörsnoja, inte min favorit. Låten
räddas av det tjusigt arrangerade blåset. Men inget räddar
Dylans "Mama you been on my mind" som hos Wiehe bara låter
viljelös och klumpig.
|
| |
Mikael Wiehe: "Kärlek & politik"
Per Hägred, Expressen den 12 februari
2004 |
"Nu står jag ensam", "Du går din väg
och jag står kvar på mina bara knän", "Du
finns kvar som smärta och som sår", "Mej har du
inte kvar."
Jag vet inte hur Wiehe är funtad men jag tycker att det här
doftar skilsmässoopus lång väg.
Nej, jag är fortfarande gift. Hälsar Wiehe själv. De
här signalerna har en annan bäring? Det handlar om en slags
inbillad ensamhet och saknad som ett sätt att bearbeta den egna
svartsjukan. Den mollmättade musiken och de stråkfläskiga
arren understryker känslan av förtvivlan.
I en nyckellåt, den rent Plura-aktiga "55", lämnar
han plötsligt lägenheten där hustrun sitter fastnaglad
vid datorn. Ända saknas inte dimensionerna, allt är inte svart.
Hoppet finns i fonden och han tackar livet i sången mad samma
namn.
Låten som är daterad Stockholm för ett år sedan
har ett slags lennonskt ljus. Ja, Lennons ande svävar över
den här plattan inklusive försvenskningen av "Grow old
with me". En pendang till den lika starka skilsmässoplattan
"Basin Street Blues".
|
| |
| |
När han stoppar
undan pekpinnen är han strålande
Per Bjurman, Aftonbladet den 15 februari
2004 |
Synd att Mikael Wiehe smutsat ner sitt nya album med pamfletter
som "Gbg, Gbg" och "Är det mej du är rädd
för". De skymmer de i sanning fantastiska kärlekssångerna.
|
| |
