Efter att ha lyssnat
på en del Malmöjazz på Gazell börjar jag förnimma
något av en speciell jazzatmosfär som är gemensam för
det jag hört oberoende av stilinriktning och utvecklingsstadium
hos musikerna. Den atmosfären skapas av en påtaglig instrumentkultur,
särskilt hos blåsarna, och av en annan slags rytmkänsla
hos kompmusikerna än den man är van att möta i Stockholmsbanden
i motsvarande stilar. Det intressantaste bandet har varit Blunck’s
Lucky Seven vars musik utgår från 20-talets storbandsjazz
och alltså arbetar med arrangemang, skrivna av Mikael Wiehe, som
spelar altsax och klarinett i orkestern och Povel Randén, som
spelar trombon. Problemen med det slagets musik är ju uppenbara
då det på 20-talet krävdes den tidens toppmusiker,
både instrumentmässigt och solistiskt, för att göra
den arrangerade jazzen intressant. Dessutom möter det nu på
60-talet självfallet svårigheter att inleda på ett
sätt som gör arrangemang á la 20-talet rättvisa
utan att det låter struttigt och jönsigt. Enligt min mening
hade Bluncks grupp lyckats med detta. Man har kommit fram till ett utförande
som bygger på ett lätt spelsätt (till skillnad från
de färgade 20-talsorkestrarnas ofta mycket tunga) och så
länge man höll sig inom inte allt för snabba och långsamma
tempo gungade rytmen bra och jämnt. […]
[…] Grupp 2 innanför parkens entré var Blunck’s
Lucky Seven, sedan gammalt ett av våra absoluta favoritband. Blunck
spelade ett av de bästa trumpetsolon vi hört från honom;
varma, sirliga tonslingor, som drog med sig de andra solisterna. Vad
som gladde oss mest var det fina ensemblespelet, vars make inom tradjazz
vi inte hört i detta land, även om det börjar dyka upp
ett och annat Stockholmsband med flera saxar och skrivna arr. Orkesterns
arrangör altsaxofonisten Mikael Wiehe och den Higginbotham-inspirerade
trombonisten Povel Randén var flitiga solister.
|
