|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
Hoolas sommarturné 2011 |
Bilder: Hoolas turné |
|
|
 |
|||||||||||||||||||||
| Mikael, Håkan (stående), Peter, Arne och Per-Ove. |
|
|||||||||
| Mikael Wiehe tar tjuren vid hornen direkt och konstaterar redan i inledningen att det har tagit fyrtio år för Hoola Bandoola Band att nå ända in på självaste Gröna Lunds stora scen. Från Gärdesfesten -71 via fylleslag på Konstfack och spelningar på Mariahissen. Han förklarar sig mycket nöjd med att de nu äntligen har kommit dit. Och att vi står här, så klart. Nog visar detta ovanligt tydligt hur tiderna har förändrats. Att spela på ett kommersiellt nöjesfält fyllt av berg och dal-banor och tingeltangel hade knappast varit ens tänkbart för Den Progressiva Musikrörelsens största band på det röda 70-talet. Ändå vill jag minnas att åkattraktionerna brukade stängas av när det var konsert förr om åren, nu rullade de konstant. Å andra sidan fyller Wiehe sina mellansnack med muntert dagspolitiska kopplingar till bandets gamla 70-talslåtar. Och redan inför tredje numret - den pedagogiskt undervisande "Keops pyramid" - säger han att "vad vi hoppas på är kapitalismens undergång." Den sortens fraser hör man sällan i dag. Några ströspelningar oräknade är detta blott andra gången Hoola Bandoola Band återförenas. Vid förra turnén hade det gått tjugo år sen splittringen 1976. Nu har det gått femton till. Det är med andra ord ganska lite aktiv tid gruppen har hunnit med under sina fyrtio år. |
|||||||||
|
|||||||||
|
|||||||||
| Mest snackas det om finalkväll och The Arks avskedsspelning. Förstås. Men Ola Salo och hans glamgäng är inte ensamma om att ta farväl. Hoola Bandoola Band har gjort slut och kommit tillbaka ungefär lika många gånger som Ulf Lundell, men i sommar ska spiken drämmas i kistan rejält. På Stortorget slår nestor Wiehe och kompani in fyra decennier i en nostalgidränkt åttiominutare som börjar synnerligen rappt men såsar ihop något mot slutet. Det börjar med "Hemmet", förstaspåret från förstaplattan "Garanterat individuell", där Håkan Skytte hormonskuttar från scenkant till scenkant och låter tamburinen smattra mot handleden. Frontfigur Wiehe brinner fortfarande för sitt samhälle, och i mellansnacket smashas det pamflett efter pamflett. I "Vem kan man lita på?", som det är beskedligt gung i, riktas en pik mot Sven Otto Littorin. När 65-årige Wiehe vrålar "kapitalismen är på väg mot sin undergång" applåderas det friskt. Efter en kanoninledning och ett bra mittenparti, där bandet trollar fram en episk version av "Keops pyramid", blir det tjugo avslutningsminuter som går lite trögt framåt och känns en aning, ja, trötta. Hade proggubbarna hållit sig under timmen hade avskedet bränt till ännu mer och blivit bättre än bra.
|
|
|||||||||
| "Se inte tillbaka på det som försvann, det är redan förbi och förlegat", sjunger Mikael Wiehe i sista extranumret när Hoola Bandoola Band gör sina första Malmöspelning på tolv år. Och jag som trott att det var 60-talisterna som var den ironiska generationen. Bara tio minuter tidigare hade han sjungit om hur "det är vi som är legenderna för dom som kommer sen" — ett lån från Jerry Rubin, och ett trosvisst utlåtande som är rätt typiskt för det band som i början 1970-talet etablerade Mikael Wiehe som en orädd och begåvad sångförfattare. Live under sommarens avskedsturné ger Hoola en i huvudsak gammal- och godmodig föreställning som liksom så mycket Wiehe ägnat sig åt på senare tid innebär ett slags bokslut. Konserten inleds med debutskivans "Hemmet", som idag framstår som en socialrealistisk och milt humoristisk motsvarighet till "When I'm 64". Gitarristen Peter Clemmedsson imponerar med granna countrylicks, och bandet omhuldar den rena enkelheten. Riktigt bra sånggrupper — från The Band till Hoola, Queen och till och med Smokie — har ett omisskännligt eget vokalsound. Utan Povel Randén och framför allt Björn Afzelius blir det något annat; Mats Bengtsson och Mats Persson gör oklanderliga stand in-insatser, men de låter enbart som Wiehes tillbakadragna körsångare. Pastor Bengtsson är i gengäld den som på sin orgelpall skänker must åt den nyskrivna "Strö all min kärlek". Men finaste ögonblicket är nog den vemodiga "Jakten på Dalai Lama". Starkast blir jublet ändå när Wiehe inför "Keops pyramid" kommenterar sommarens världshändelser med att "kapitalismen är på väg mot sin undergång" — han har alltså läst skriften på väggen — och klärvoajant tillägger att "horisonten blir allt ljusare". Vi får anta att det inte är den framrusande ekonomin i det auktoritärt statskapitalistiska Kina han blickar mot.
|
|
Håkan Skytte (Foto: Einar Ingebrigtsen) |
| Sista Malmögiget för HoolaBandoola |
|
| Malmölegendarerna i Hoola Bandoola Band spelar på hemmaplan för sista gången. I dag går de upp på Stortorgets scen på Malmöfestivalen. Det är nästsista spelningen på det tillfälligt återförenade bandets sommarturné. Det är naturligtvis speciellt att spela på Malmöfestivalen. Vi är ett av de Malmöband som varit framgångsrika och spelat i hela landet, säger Mikael Wiehe. Bandet släppte CD:n Hoola Bandoola Band 1971-2011 i början av sommaren och inledde sin nio spelningar långa sommarturné med Peace and Love i Borlänge i juli. Konserten på Stortorget i Malmö blir den nästsista innan finalen på Gröna Lund i Stockholm. - Vi har repat hela våren och det har gått väldigt bra. Turnén har varit helt över förväntan. På Liseberg kom det mellan åtta och tiotusen, och det var betalande publik, säger Mikael Wiehe. Förväntar du dig att ni slår det på Malmöfestivalen? - Ja det gör jag, om Gud vill och vädret tillåter. Utekonserter hänger ju mycket på vädret men som det ser ut nu ska det inte regna på lördag. Spelningen på Stortorget blir förmodligen sista chansen att se Hoola Bandoola Band spela i födelsestaden. Bandet har återförenats tre gånger sedan det upplöstes 1976 men årets sommarturné blir med största sannolikhet den sista. Att Hoola Bandoola återuppstod just i år beror inte på tillfälligheter. - Vi har delat ut Björn Afzelius-priset i många år och nu är pengarna slut. Sedan tänkte vi att det skulle vara så himla kul att få spela igen. Och det är 40 år sedan första plattan kom, säger Mikael Wiehe. Viktig plats i dagens Sverige Han anser att bandets låtar har en viktig plats i dagens Sverige och att exempelvis Keops Pyramid beskriver samhällsutvecklingen i stort. - Det är motstånd inte bara i Nordafrika utan också i Grekland och London. Det finns många sätt att visa sitt missnöje och jag tycker att Keops Pyramid sammanfattar det ganska bra. Sedan kan man ju alltid spela Vem kan man lita på?. |
|
||||||||||
| Efter fyra decennier sliter slavarna fortfarande vid Keops pyramid, och Halta Lotta frågar sig vem i hela världen man kan lita på. När Hoola Bandoola Band ger sig ut på en sista sommarturné är det politiska engagemanget lika brännande som när det begav sig på 1970-talet. Den 20 augusti spelar de på Malmöfestivalen. – Det är fruktansvärt roligt att spela tillsammans igen. Vi har repeterat hela våren, så nu är apparaten inkörd och välsmord, säger Mikael Wiehe. Hoola Bandoola Band splittrades för 35 år sedan, men genom åren har meritlistan utökats med några samlingsalbum och återföreningsturnéer. – Vi frågade oss själva om det skulle vara kul att åka på turné igen och om det skulle finnas något intresse hos publik och arrangörer. Svaret blev tveklöst ja, och resultatet blev nio konserter runt om i landet. – Eftersom vi är ett gäng äldre herrar, som dessutom förlorat några på vägen, kändes det som att det var sista chansen. Nu går sista planet. Texterna aktuella Att Malmöfestivalen skulle bli ett av stoppen på turnén var en självklarhet: – Det hade varit väldigt märkligt om ett av Malmös mest framgångsrika band inte skulle spela på festivalen när de återförenas efter 15 år. Hoola Bandoola Bands texter från 1970-talet genomsyrades av en förhoppning om att den socialdemokratiska folkhemspolitiken skulle radikaliseras. Även om åren passerat revy så har bandets politiska patos varit intakt, och Mikael Wiehe menar att texterna fortfarande är giltiga: – Vi är djupt eniga om hur man ska förbättra världen. Solidaritet och att makten ska komma underifrån har alltid varit viktigt för oss. – Upproren i Nordafrika visar att texten till ”Keops pyramid” tyvärr är lika angelägen än i dag. Och ”Vem kan man lita på?” är ständigt aktuell, det är bara att tillägna den Sven-Otto Littorin. Meriterad festivalgeneral Mikael Wiehe ser fram emot spelningen med Hoola Bandoola Band på Malmöfestivalen, men hade gärna engagerat sig mer än så: – Det hade varit en spännande utmaning att vara festivalgeneral. Det är malmöiternas egen fest med ett program som ska angå så många som möjligt. – Dessutom är jag meriterad efter 30 år med Folkfesten i Malmö. Nappar inte ledningen på mitt erbjudande så väntar nog ett stilla liv som rosodlare för mig, säger Mikael Wiehe med ett skratt. Hoola Bandoola Band spelar på Malmöfestivalens Stora scen vid Stortorget, lördagen den 20 augusti klockan 18. Proggpionjärer Hoola Bandoola Band bildades i Malmö 1970 med Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Peter Clemmedson som bas. Bandet upplöstes officiellt den 30 april 1976, efter att ha spelat in fyra album. 1996 återförenades bandet för en sommarturné, och 1999 gjorde man en minneskonsert efter Björn Afzelius bortgång. Sommaren 2011 gör Hoola Bandoola Band ännu en återföreningsturné med nio spelningar.
|
|
|||||||||
| 40-årsfirande Hoola Bandoola Band avslutar på topp Mikael Wiehe har sagt att detta är den sista turnén med 40-årsfirande Hoola Bandoola. Det ständigt aktuella, men inte alltid så aktiva proggbandet. Med sista turné innebär krasst Liseberg gruppens definitiva final. Men det är knappast en spelning som är sorgkantad. Med emfas visar gruppen på vitalitet och på att själva kärnan i musiken var ett slags svenskt The Band. Det låter bitvis utmärkt och texterna är många gånger skrämmande aktuella. Något som Mikael Wiehe inte tvekar att understryka, kanske lite väl ofta. Kanske skulle han, som är dess självklare talesman, ha satt just texterna i sin samtida kontext. Nu i en tid där svenska musiker mer än lovligt duckar för allvaret hade den markeringen behövs. Nu blir det istället en hitkavalkad där ett förtjust band med självförtroende spelar inför en lika förtjust publik. Gruppen bjuder på ”Vem kan man lita på?” redan som tredje nummer. In sprängs också känslosamma hyllningen till Björn Afzelius, ”Den jag kunde va”, som Mikael Wiehe skrev kort före sin väns död. Även Afzelius ”Sång till friheten” bjuds och nyskrivna ”Strö all min kärlek”. Det blir en timme och 20 minuter när publiken kramar det sista ur Hoola Bandoola. En stund på scen som visar på bandets slitstarka kvalitet – fortfarande efter 40 år.
|
|
||||||||
| Kristianstadsdagarna. Inramningen är värdig en stor festival. Röken från hazern dansar i den gröna LED-belysningen som kontrast mot en svart backdrop. Råddare springer med gitarrer stämda i olika tonarter och högtalarna är gigantiska. Mikael Wiehes introduktion av tredje låten tillkännager den politiska agendan. Det är ju faktiskt nationalproggbandet Hoola Bandoola som spelar. "Vem kan man lita på" tillägnas Sven-Otto Littorin. Och så fortsätter det, som det gjorde i början på 70-talet. Den grånade publiken lyssnar, hälsar med en uppsträckt knuten näve och sjunger med i alla de gamla låtarna. En ny låt av Mikael Wiehe, "Strö all min kärlek", med fin text och ett eminent solo som doftar hammondorgel av Mats Bengtsson på klaviatur sticker ut. Håkan Skytte i stor linnekavaj ser ut som om han säljer Aluma där han dansar runt med congas och tamburin och är den som har roligast på scen. Efter fler än ett extranummer råddas scenen om och ny publik strömmar till. [...]
|
|
|
|||
| Nu har de sparkart i gång sin tio konserter långa sommarturné med första låten från första skivan, som släpptes för 40 år sedan. - När det gäller texterna är de skrämmande aktuella, säger Mikael Wiehe om Hoola Bandoola band. Hoola Bandoola Band anno 2011 är sig likt och trots att bandet upplöstes 1976 föll de gamla bandmedlemmarna direkt in i gamla invanda roller i replokalen, konstaterar Mikael Wiehe. - Vi har ju haft mycket att göra med varandra sedan vi spelade ihop senast. När Björn (Afzelius) dog gjorde vi två spelningar, vi har spelat i samband med Ship to Bosnia och delat ut pris till minne av Björn varje år, så vi har ju setts. De förändringar som trots allt har skett genom åren ser han främst som positiva. Tanken på att göra en turné fick Hoola förra året, efter att de vid ett par tillfällen samlades och spelade ett par låtar. Att det skulle bli ytterligare en fortsättning håller Mikael Wiehe för osannolikt. Hur står sig då Hoola Bandoola Band så här 40 år efter genombrottet? Texterna tycker han däremot fortfarande är nästan för aktuella. Mikael Wiehe konstaterar att Hoola återförenats främst för att bandmedlemmarna tycker det är roligt att spela ihop igen, men han vill inte sticka under stol med att de fortfarande är antikapitalister.
|
|
|||||||||
| BORLÄNGE. Den svenska 70-talsproggens största band brukar säga att de återförenas när de känner att de behövs och i år firar de dessutom 40-årsjubileum. Mikael Wiehe har onekligen en poäng när han säger att texterna till ”Keops pyramid” eller ”Vem kan man lita på” känns mer relevanta än på länge. Åldersblandningen i publiken stryker under det. Dessutom håller låtarna fortfarande fint, och spelas av ett band som vägrat stelna till. Så se gärna Hoola Bandoola i sommar. Enligt dem själva är det sista chansen. Hoola Bandoola Band Eldorado, Peace and Love. Bäst: ”Den jag kunde va”. Sämst: Ett lite väl väntat set, kanske.
|
|||||||||
| Bilder: Hoolas turné |
|
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
