| | | | | |  
 


 
Några tidigare recensioner:
 
 
 
affisch: L. Hejll 2003

Chile i Sverige, när då blir nu.
Arbetaren nr 38 2003


Den 11 september uppmärksammade världen trettioårsdagen av militärkuppen som krossade Chiles gryende socialism, ledd av president Salvador Allende som mördades samma dag. Sverige tog emot många flyktingar och startade Chilekommittén som blev en stark röst i kampen mot diktaturen och våldet.
Kanske är det symptomatiskt att Svenska Dagbladet i sin ledarkommentar den 11 september 2003 ägnar en stor del av utrymmet åt att angripa Salvador Allende som sades ha varit "en politisk katastrof". New York Times ville i stället i sin ledare samma dag påminna om att det just 11 september är viktigt att minnas Chiles 11 september och påpekade att Nixon-administrationen efter att ha försökt hindra Allendes installation redan 72 timmar efter att den folkvalde presidenten tillträtt började konspirera för att störta Allende.

 
New York Times pekar på att mycket har förändrats i Chile, men att landet i likhet med Argentina och Peru behöver en verklig försoning, men att en sådan förutsätter fullständig information, gottgörelse till dem som har drabbats och rättvisa.
30 år har gått sedan Salvador Allende höll sitt sista dramatiska tal till nationen och flygplanen inledde sitt anfall mot La Moneda-palatset. 30 år har gått sedan Augusto Pinochet och hans kumpaner utfärdade en kommuniké om krigsmaktens "historiska mission för att befria fosterlandet från marxism och för ett återställande av ordning och konstitutionellt styre".
I Folkets Hus i Stockholm är det fullt till sista plats när ABF, Olof Palme-centret, Malmö-tidningen Liberación och chilenska organisationer arrangerar "30 år efter Chilekuppen", och nuet förenas med dåtiden. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin hyllar den mördade utrikesministern Anna Lindhs kamp för freden, friheten, demokratin och människors lika värde och lika rätt, och orden får en tårfylld tyngd när hon läser ur en artikel i Frihet från 1980. Anna Lindh, då 23 år och ledamot av SSU:s förbundsstyrelse berättar om sina möten med motståndskämparna i Chile, sju år in på den diktatur som skulle vara ända till 1990. Hon mötte människor, som trots det hopplösa mörkret vid denna tid inte låtit sig kuvas.
30 år har gått sedan Salvador Allende dog i det brinnande presidentpalatset i Santiago. En halv dag har gått sedan Anna Lindh avled på Karolinska sjukhuset. 11 september 2003 är vi många som gråter i Folkets Hus och det känns trotsigt, och helt korrekt, när ropen ljuder i salen:
"Compañero Salvador Allende - Presente - Ahora - y siempre".
"Compañera Anna Lindh - Presente - Ahora - y siempre".
Allende och Anna Lindh kommer att fortsätta att vara närvarande, långt efter att de dött den 11 september.
Det kan vara svårt att i dag förklara den chock kuppen i Chile innebar även i Sverige. Men Salvador Allendes valseger 1970 kom under en radikal tidsepok. Allendes koalition, Unidad Popular, UP, samlade både hans eget socialistparti, kommunistpartiet, det socialdemokratiska radikalpartiet och några mindre partier, IC och MAPU, med ursprung i den kristdemokratiska vänstern. De tog över ett land som hade varit en någorlunda stabil demokrati i årtionden; ett rikt land men med enorma klassklyftor. Här fanns en fri press, ett blomstrande kulturliv och en stark fackföreningsrörelse. Chile låg i tredje världen, men i politisk kultur påminde det mest om Sydeuropa.
I Vietnam lade Nixons B52-or ut bombmattor "för friheten och demokratin" och i den rika världen krävde den radikala 68-generationen rättvisa och solidaritet. Allendes löften om en fredlig väg mot socialismen var både ett alternativ till Fidel Castros Kuba och stod i bjärt kontrast till de militärdikataturer som fanns eller var på väg att etablera sig runt om i Latinamerika.
Den 4 september 1973 hade en miljon chilenare jublat och hälsat Salvador Allende när Unidad Popular hade firat treårsdagen av valsegern 1970. UP hade i kongressvalet i mars 1973 överraskande gått fram från 36 till nästan 44 procent, trots att ekonomin var katastrofal och att högern med stöd av CIA gjorde allt för att sabotera alla reformer.
Sensommaren 1973 var frågan i Chile inte om kuppen skulle komma - utan när. Allende försökte blidka militären, men de generaler som likt Pinochet svor honom sin trohet skulle snart svika sina löften. Kristdemokraterna hade 1970 hjälpt Allende till presidentposten, nu manade de liksom högern militären att ta makten.
När kuppen kom blev den chockerande brutal. Ingen kunde ana att militärstyret skulle bestå till 1990 och att mellan 150 000 och 200 000 personer någon gång skulle hamna i juntans fängelser. Då hade kristdemokraterna för länge sedan bytt sida och när Pinochet till sist besegrades i valet 1989 var det en allians av socialister, radikaler och kristdemokrater som tog över.
Jag minns den första demonstrationen i Stockholm dagen efter kuppen. Det var kallt den kvällen; ett tusental personer gick till ambassaden. Ambassadören, Luis Enrique Delano, stod gråtande på gatan och tackade för stödet. Dagen efter, 13 september 1973, hölls möte i Folkets Hus. Delano talade, liksom Pierre Schori från UD, författaren Lars Forsell och riksdagsledamoten John Takman (vpk).
30 år senare spelar vänsterpartiets blåsorkester och det är återigen "Venceremos" och "El pueblo unido jamas será vencido", fast Chiles folk 1973 i alla fall temporärt besegrades och en av de lärdomar som drogs av till exempel det italienska kommunistpartiet var att breda majoriteter måste byggas.
Jan Hammarlund har tagit på sig Chilekommitténs gamla rockmärke och påminner om en tid då landet fylldes av Chilekommittér, fackföreningar från svenska hamnstäder till Australien bojkottade chilenska varor och tennismatchen i Båstad 1975 skulle stoppas.
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) är ett vittne om att de 43 000 chilenarna numera återfinns i hela det svenska samhället, och Allendes utbildningsminister Anibal Palma, som tillbringade åtta månader på fängelseön Dawson, påminner om Pablo Nerudas ord: "Det går att mörda alla rosor, men det är omöjligt att förinta våren."
När America Vera-Zavala, född i Rumänien 1976 då latinamerikanska flyktingar hamnade där, säger att hon för första gången hörde denna sång när hon var tio år och Olof Palme skulle begravas står det klart hur Chile och Sverige numera förenas med så många band. Arja Saijonmaa sjunger "Jag vill tacka livet", en av Violeta Parras mest kända sånger. Jan Hammarlund, som introducerade Parra i Sverige, framför Victor Jaras "Jag minns dig Amanda". Mikael Wiehe sjunger sin egen "Victor Jara".
Det är märkligt att höra de profetiska raderna från 1974 om hur Jaras sånger åter ska leva, nu när hans sånger återigen är populära i Chile och Chiles president Ricardo Lagos dagen därpå ska uppkalla Estadio Chile efter Victor Jara.
Så berättar Isabel Parra, om konserten Drömmen består som 4-5 september hölls på Nationalstadion i Santiago. 45 000 personer kom för att hylla minnet av Salvador Allende och lyssna till det bästa av latinamerikansk musik, däribland Quliapayúns första återförening sedan 1988, och jag undrar hur det lät när Brasiliens nuvarande kulturminister Gilberto Gil, politisk fånge 1969-70 när Brasilien var militärdiktatur, fick publiken på fötter genom att sjunga Bob Marleys "No woman no cry".
1973 fanns det svenska företag som välkomnade Pinochets kupp. Då liksom nu gav Svenska Dagbladet Allende skulden för kuppen. Man kan bara hoppas att Svenska Dagbladets ledarsida kan uppmärksamma den nyutkomna The Pinochet File där Peter Kornbluh beskriver vad som finns i 50 000 sidor dokument om USA:s politik mot Chile som släppts ur arkiven de senaste fem åren.

Fotnot: Victor Jaras änka, den brittiskfödda Joan Jara, turnerade många år världen över för att berätta om juntan i Chile. Hennes bok Victor. An Unfinished Song gavs 1984 ut av Legenda under titeln Victor. En sång för livet (översättning Maria Ekman).
En av de många personer som försvann i Chile 1973 var Charles Horman, frilansjournalist från USA. Thomas Hauser skrev boken Missing och Constantin Costa-Gavras gjorde 1982 filmen Försvunnen.

Ulf B Andersson var medlem i Chilekommittén från 1974 fram till dess upplösning efter Pinochets avgång 1990.
 

Välrepeterat

 
Mikael Wiehe har inte vikt en tum från sin övertygelse.

Musik Artist: Mikael Wiehe
Plats: Tantogården, Stockholm den 24 augusti 2003

 
Mikael Wiehe tillhör de artister med jättelång karriär som inte har problem att spela sina urgamla hittar, tvärtom. Han ser bara mer nöjd än vanligt ut när han gör låtar som "Cheops pyramid" och "Vem kan man lita på". Han verkar i och för sig också ha ett stort behov av att visa att han inte lever i det förgångna: samlingsskivan häromåret hette "Sånger i tiden" och ju äldre låtar han introducerar, desto längre blir utläggningarna som ska koppla dem till nuet.
Här är mellansnacken längre än låtarna, trots att sångerna från de senaste åren är hans mest tydliga och pamflettartade - som den om Göteborgskravallerna, eller "Jag har vänner" om dagens världsordningskritiker eller "En sång till modet"- och inte direkt behöver förklaras.
Men Mikael Wiehe har en solid överenskommelse med sin publik: alla vet att han inom de närmaste två timmarna kommer att gå på EU:s onda flyktingpolitik, driva med Bo Lundgren och Percy Barnevik, hylla Neil Young, summera USA:s stöd till fruktansvärda regimer i Latinamerika, referera Sven Lindqvists "Nu dog du" och alla vet på vilka ställen de kommer applådera och att Mikael Wiehe varje gång kommmer säga "Tack, vänner".
Utom en gång, när han säger något medvetet korkat om att kvinnor inte förstår förnuftsargument, och folk buar. Det var nog precis lika repeterat: för att konsensus inte ska råda två timmar i sträck. Liksom, Oj, jag har kanske skrivit er på näsan lite mycket nu, sorry.
Det som gör att man respekterar Mikael Wiehe är nog samma sak som gör att man inte tycker att själva showen blir så rafflande: han har inte vikt en tum på typ 40 år från sin övertygelse. Men så är också föreläsningen helt överordnad själva föreställningen.

Malena Rydell  Dagens Nyheter den 24 augusti 2003
 

Arvikafestivalen den 12 juli 2003.

"Wiehes framträdande på Arvikafestivalen visade att det finns ett klart sug efter en ensam, politisk man med gitarr.
Fyra fyrar
MIKAEL WIEHE
Apollo, lördag

Mikael Wiehe skulle kunna kännas malplacerad bland de tunga syntbanden på Arvikafestivalen. Men den enorma folkmassa som samlats för att lyssna tyder på att det finns ett klart sug efter en ensam, politisk man med gitarr. Och Wiehe är snabb med att återgälda förtroendet. Till spontana applåder och handklappningar river han av hitlåt efter hitlåt - bland andra Valet, Titanic och Victor Jara - med en kristallklar sångröst och en tyngd i framförandet som många yngre förmågor med maskiner saknar. Även mellansnacket - där Göteborg som alltid spelar en roll - är mindre självgott och mer genuint än vanligt. Det är en konst att få Flickan och kråkan att kännas relevant. En Wiehe i högform lyckas med både detta och allt annat."
Kalle Malmstedt, Göteborgsposten
 
Vem hade väntat sig Wiehe på en krogscen?

 
Wiehe, Kulturbolaget, Malmö. 1988

Basin Street är en bar symboliskt belägen någonstans mellan Greenwich Village i New York City och Triangeln i Malmö. På denna kulturellt tidlösa krog utspelar sig Mikael Wiehes "första krogshow".
Krogshow är kanske fel ord. "Modern rockkabaré" vore bättre med tanke på att det inte handlar om jubel i busken, imitationer och parodier, utan en svensk trubadur som varvar sina självbiografiska, mycket malmöitiska iakttagelser med rockmusik som pendlar mellan visor och jazz.

Sakta har också Mikael Wiehes roll på den svenska kulturscenen förändrats från politisk agitator, med ett socialistiskt engagemang, till en medelålders flanör som blivit personlig. Senaste LP:n, Basin Street Blues, såg på den stora världen från det lilla, privata perspektivet. Wiehe lät masken falla och visade upp sig i all sin mänskliga sårbarhet. Stora starka trubadurer som lärt sig att analysera det västerländska samhällets förfall med hjälp av Marx och Engels, kan också gråta över förlorad kärlek.

Nu har alltså Mikael Wiehe tillsammans med sitt fyramannaband (som också inkluderar en kvinna, Annie Bodelson, på olika tangenter) tagit sitt senaste projekt ut på krogen. En försöksverksamhet som till större delen slog väl ut (programmet var kanske med sina två och en halv timmar i längsta laget).

För ett par år sedan efterlyste jag en förnyelse av svensk krogunderhållning. Plötsligt fanns en generation uppvuxen på rockmusik som också ville gå på krogen utan att för den skull behöva få Lasse Berghagen, Östen Warnerbring eller Bosse Parnevik.
Publiken finns och lokaler finns. Det gäller bara att hitta artister redo att bryta med gamla fördomar och förnya denna form.
Wiehe är ett utmärkt exempel. Han har en lång historia, han är avslappnad på scenen och kan konsten att berätta små anekdoter som ofta har en dubbel mening.

I inledningsscenen sitter Wiehe och hans "look-alike" Mats Persson i var sin fåtölj och ser ut att ha det riktigt mysigt. Två fryntliga lundensare från den gamla goda tiden i en för kvällen sittriktig groggpose. Annie Bodelson sitter i baren, basisten Mats Englund spelar elgitarr och Bernt Andersson dragspel.
De öppnar med Mitt hjärtas fågel, Persson håller takten med hjälp av ett askfat innan han sätter sig bakom trummorna (och imponerar väldeliga denna kväll).

I vissa ögonblick, som när saxofonisten Inge Pettersson får sträcka ut, får den totala scenbilden mig att tänka på legendariska jazzklubbar i New York som Birdland och The Vanguard. Wiehes malmötillverkade mytbilder av 50-talets Amerika tar form med hjälp av överdramatiserade historier och musiken från Basin Street Blues.

Genom den knappt tonårige Mikael Wiehes upplevelser i 50-talets Malmö, från dixie till beat, från jazz till pop får vi lite lokala dofter. Ett stycke nutidshistoria i poetisk berättarform.
Det finns mycket självironi i de historier som berättas mellan låtarna. Den tjocke brillormen och plugghästen som så gärna ville ha Leons lugg när han gick i fjärde klass. Eller det funkiga negerspråk han använde för att visa hur han tänker inleda sin internationella karriär. "I Dragör…"
"Det är ju bara bondläppar som använder sitt eget språk." Fast varför inte använda ett annat världsspråk, hindu eller kinesiska? "Något för Roxette kanske", filosoferar Wiehe angående det här med "popkulturens internationalisering".

Det är underhållning för publik som orkar tänka mellan snapsarna. Ett axplock av Wiehes senaste repertoar med tonvikt på sångerna från Basin Street Blues. Skämt och allvar från en man som har täckning för vad som sägs där uppe på scenen.
För tio-femton år sedan skulle ingen koppla samman Mikael Wiehe med begreppet krogshow. Idag fungerar det och jag bara hoppas att fler svenska rockartister, som har något att säga, breddar detta begrepp. Oavsett om lokalen heter KB eller Kronprinsen.

Olle Berggren, Kvällsposten, 15 november 1988
 
 

Mikael Wiehe i konsert för de förtryckta folken

 
– Låt oss ge arrangören en stor applåd för den här kvällen.
Med de orden inledde Mikael Wiehe stödkonserten för Afghanistan och Nicaragua i Huvudnässkolans aula på söndagen.
Det är första gången som ett sådant gemensamt arrangemang genomförs.


Huvudnässkolans aula var fylld till sista plats på söndagen.
Vänersborgs Afghanistankommitté och vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas lokalgrupp i Vänersborg har gjort vad ingen annan tidigare vågat. De har gemensamt gått ihop om en stödkonsert för Afghanistan och Nicaragua.
– Det är bra gjort, tycker Mikael Wiehe, kvällens dragplåster.
– Dessa föreningar visar att det är lika illa att förtrycka ett folk oberoende vilken stormakt som gör det. USA och Sovjetunionen har ingen rätt att handla som de gör i dessa länder, menar han.
Han har tidigare spelat på konserter för folket i Latinamerika. Söndagens konsert var dock första gången han stod på scenen även för Afghanistan.

Fred och frihet inledde
Konserten inleddes med kören Fred och Frihet från Trollhättan. En grupp ungdomar som med oerhörd kraft sjunger frihetssånger från hela världen. Fred och Frihet "värmde upp" publiken och när Mikael Wiehe äntrade scenen möttes han av många varma applåder.
Han bjöd på en mängd av sina bästa låtar. Ensam på scenen med en gitarr fängslade Mikael Wiehe publiken i nära två timmar. Mellan låtarna småpratade han om händelser i sitt liv.
– Här står en orolig småbarnspappa tyngd av dåligt samvete, sade han.
– Jag har just ringt hem till mina förkylda barn. De är alltid sjuka när jag måste åka iväg på turné, sade han.
Mikael Wiehe bjöd också på en del nya låtar. Bland annat har han skrivit om Bofors vapenaffärer och om flyktingmotståndet i Sjöbo. Texterna har dock inte kommit till av upprördhet eller ilska.
– Tyvärr arbetar jag inte så. Jag önskar ibland att det fungerade så spontant. Jag lagrar idéer och skriver när andan faller på, berättar han efter konserten.

Otroligt populär
Han är otroligt populär. Autografjägare i alla åldrar stod i kö utanför Mikael Wiehes loge. Alla gratulerade honom till den lyckade konserten.
– Det gick verkligen bra. Jag känner mig mycket nöjd, sade han.
Applåderna efter konserten varade länge och i sitt extranummer sjöng han sången om Titanic.
– Det är en av de låtar som jag oftast får förfrågan om att spela. När jag är ute så här, utan band med bara gitarr, sjunger jag låtar typ Titanic. Det är de som går hem. När jag åker med ett band blir det kanske rivigare musik, sade han.
Efter turnén skall Mikael Wiehe leta medlemmar till ett nytt band.
– Helt nya människor och ny musik. Jag måste alltid pröva något nytt. Det är det som är spännande, sade han och log.

Susanne Carlmalm den 19 oktober 1987
 
 

Musikfest i Söderbärke den 7 juli 1986

 

Björn Afzelius och Mikael Wiehe har sjungit tillsammans i många år. Men den här sommaren har varit annorlunda. Paret drog mer folk än någonsin.

Grabbarna besökte Folkets Park i Söderbärke och satte nytt publikrekord. 3.223 personer såg uppträdandet och det var 400 personer fler än det 10 år gamla rekordet som Flamingokvintetten hade. Spelningen i Söderbärke var den sjätte på sommarens turné, och vid fem av dessa sex framträdanden hade nytt publikrekord satts.

Vad beror det på att det kommer så mycket folk och tittar? Jo, det måste bero på att de bägge artisterna fungerar bra tillsammans. Deras röster kompletterar varandra bra och de spelar mycket fin musik.

Kommunister?

Jamen, säger någon. Björn Afzelius och Mikael Wiehe, är inte det dom där kommunisterna som spelar protestsånger?

Ja, en sak är i alla fall klar och det är att det politiska engagemanget ligger till grund för deras texter.
Björn säger själv:
– Den borgerliga kulturen säger bara ofarliga sanningar, typ "Det är skönt att vara kär", eller säljande sanningar, typ "Jag vet vad som putar under blusen".
Den socialistiska kulturen, som jag arbetar med, säger alla sanningar och hela sanningen. "Det är skönt att vara kär, men det är också ett helvetes jobb att ro det iland". Eller "Världen är underbar, men inte för alla".

Vill uppröra

Jag vill med min musik och mina texter uppröra folk.
Jag vill inte söva ner nån.
Jag vill inte vara ett nervlugnande medel.
Jag vill peka på orättvisor, förklara hur de uppstått och visa vem som tjänar på dem.

Hoola Bandoola

Björn och Mikael spelade i början av 70-talet i Hoola Bandoola Band, men gick sen skilda vägar. I och med sommarens turné är det första gången på 10 år som dom spelar tillsammans i form av en organiserad riksturné.
Sedan tidigt 70-tal har Björn och Mikael sålt otroliga 1,2 miljoner skivor. Detta om något, plus publiksuccéerna i sommar visar väl att folk vill bli upprörda, vill se orättvisorna, få dem förklarade och få veta vem som tjänar på dom.

Vilka låtar

Många exempel på sådana låtar finns, jag ska bara ge några exempel:

"Victor Jara", som är en hyllning till kämpen med samma namn som mördades av juntan i Chile 1973.
"Martinez Mondragóns bekännelse" vilken handlar om en man, som vill ansluta sig till sandinistgerillan efter att ha förstått vilka fruktansvärda saker han har begått som medlem av de amerikanskstödda contras.

Men även mer vardagsnära saker har gett upphov till sånger, som Wiehes "Flickan och kråkan" vilken har inspirerats av en teckning och Afzelius "Isabelle" som är en hyllningssång till hans dotter.

Avstår hälften

Ett av målen med sommarens turné är att samla in 800.000 kronor till Nicaragua genom att avstå från hälften av överskottet från spelningarna. Summan är inte tagen ur luften. Det är en promille av de 800 miljoner som Amerikas president Ronald Reagen anslagit till contras. (Resultatet blev 1,2 miljoner kronor.) Framträdandet i Söderbärke gav drygt 100.000 kronor.

Tidigare under året har Björn och Mikael vid skilda tillfällen samlat in närmare 1 miljon kronor.

ANC-galan

Grabbarna var också bland de drivande krafterna bakom ANC-galan i höstas. Tillsammans med de bidrag som kom från regeringen och intäkterna från skivorna har ANC fått ett bidrag på 13 miljoner kronor!!!

Imponerande

Även om man inte sympatiserar med det politiska budskap som grabbarna framför så måste det vara svårt att inte imponeras av deras musik. Till en politisk text har man lyckats med att få fina melodier som ibland är nästan lite för "trallvänliga".

Naturligtvis bidrog den avspända och lekfulla atmosfären mellan grabbarna till att göra framträdandet lyckat.

Till er som inte tidigare "upptäckt" dessa fantastiska musiker vill jag rekommendera några skivor.

Björn Afzelius: "Globetrotter", "Exil" och "Grande Finale".

Mikael Wiehe: "Sjömansvisor", "Kråksånger" och "Hemingwayland".
Nu till jul har det kommit en ny skiva med Björn och Mikael tillsammans.
Det allra bästa är naturligtvis att se dom i verkligheten. Om ni har möjlighet, gör det. Jag garanterar en fin kväll.

Varje tanke, varje ord

Till slut några ord som tål att tänka på, hämtade från Björn Afzelius sista skiva tillsammans med gruppen Globetrotters. Han tillägnar skivan:

"Varje tanke, varje ord
varje handling, varje insats
som för oss en sekund eller en millimeter
närmare visionen om en solidarisk världsordning
där varje människa kan leva ett meningsfyllt liv
och där varje barn kan växa upp i en fredlig värld.
En sekund eller en millimeter är oändligt mycket mer än noll".



Gert Ove Sandberg, Dalavis Nr. 3, 1986

 
Oj, vad det svängde om Los Suecos

 

Los Suecos, Skanstulls gymnasium.
Stockholm. 1978


Fyra kompgitarrister, låtskrivare och förgrundsfigurer i diverse band - kan det vara något att höra dem spela tillsammans?
Ja, det var det.
I en bastuvarm och sprängfylld aula gav de en överlycklig publik en historia över den svenska musikrörelsens största hits. Det var från Nynningens, Nationalteaterns, Hoola Bandoolas och Björn Afzelius Bands skivor.
Det var inte konstigt, i Los Suecos ingår Ulf Dageby från Nationalteatern, Bertil Goldberg från Nynningen, Mikael Wiehe från Hoola Bandoola och Kabaréorkestern och Björn Afzelius från Hoola.
Och vad det svängde. Bristen på trummor kompenserades genom ibland tamburin och ibland genom Ulf Dagebys snirklande gitarrspel, som var oerhört stärkande för gruppen. Hela tiden gav också Bertil Goldbergs bas en tyngd och stadga till musiken.
Dessutom var Suecos glada när de spelade; det syntes och hördes att de tyckte det var kul att spela , nästan lika kul som publiken tyckte.
Det enda tråkiga är bara att vi inte kommer att få så många chanser att höra Suecos igen. Kanske ställer de upp på någon till solidaritetsgala, men alla fyra är så upptagna av andra engagemang att det praktiskt är svårt att arrangera.
Fest, fart och glädje – och mycket bra låtar. Första tanken efter Suecos konsert var för mig: tänk att det skrivits så många bra låtar i musikrörelsen. Mer sånt tack.

 
Cantalucha   Ulf Dageby, Mikael Wiehe, Björn Afzelius
och Bertil Goldberg

Fotnot: Låtarna Suecos spelade var: Jack the Ripper, Hanna från Arlöv, Rocksamba, Bläckfisken, Victor Jara; Feberdansen, Speedy Gonzales, Folkens kamp är folkens hopp, en nyskriven låt om borgerliga regeringar i Sverige [Teatelåten (Vara som man inte är)] och en Dansvisa för yttrandefriheten.
Gunnar Wesslén, Aftonbladet, 9 oktober 1978
 
 
 
| | | | | |