Mikael Wiehe har inte vikt en tum från sin övertygelse.

Musik Artist: Mikael Wiehe
Plats: Tantogården, Stockholm den 24 augusti 2003
 
Mikael Wiehe tillhör de artister med jättelång karriär som inte har problem att spela sina urgamla hittar, tvärtom. Han ser bara mer nöjd än vanligt ut när han gör låtar som "Cheops pyramid" och "Vem kan man lita på". Han verkar i och för sig också ha ett stort behov av att visa att han inte lever i det förgångna: samlingsskivan häromåret hette "Sånger i tiden" och ju äldre låtar han introducerar, desto längre blir utläggningarna som ska koppla dem till nuet.
Här är mellansnacken längre än låtarna, trots att sångerna från de senaste åren är hans mest tydliga och pamflettartade - som den om Göteborgskravallerna, eller "Jag har vänner" om dagens världsordningskritiker eller "En sång till modet"- och inte direkt behöver förklaras.
Men Mikael Wiehe har en solid överenskommelse med sin publik: alla vet att han inom de närmaste två timmarna kommer att gå på EU:s onda flyktingpolitik, driva med Bo Lundgren och Percy Barnevik, hylla Neil Young, summera USA:s stöd till fruktansvärda regimer i Latinamerika, referera Sven Lindqvists "Nu dog du" och alla vet på vilka ställen de kommer applådera och att Mikael Wiehe varje gång kommmer säga "Tack, vänner".
Utom en gång, när han säger något medvetet korkat om att kvinnor inte förstår förnuftsargument, och folk buar. Det var nog precis lika repeterat: för att konsensus inte ska råda två timmar i sträck. Liksom, Oj, jag har kanske skrivit er på näsan lite mycket nu, sorry.
Det som gör att man respekterar Mikael Wiehe är nog samma sak som gör att man inte tycker att själva showen blir så rafflande: han har inte vikt en tum på typ 40 år från sin övertygelse. Men så är också föreläsningen helt överordnad själva föreställningen.

 
Wiehe, Kulturbolaget, Malmö. 1988

Basin Street är en bar symboliskt belägen någonstans mellan Greenwich Village i New York City och Triangeln i Malmö. På denna kulturellt tidlösa krog utspelar sig Mikael Wiehes "första krogshow".
Krogshow är kanske fel ord. "Modern rockkabaré" vore bättre med tanke på att det inte handlar om jubel i busken, imitationer och parodier, utan en svensk trubadur som varvar sina självbiografiska, mycket malmöitiska iakttagelser med rockmusik som pendlar mellan visor och jazz.

Sakta har också Mikael Wiehes roll på den svenska kulturscenen förändrats från politisk agitator, med ett socialistiskt engagemang, till en medelålders flanör som blivit personlig. Senaste LP:n, Basin Street Blues, såg på den stora världen från det lilla, privata perspektivet. Wiehe lät masken falla och visade upp sig i all sin mänskliga sårbarhet. Stora starka trubadurer som lärt sig att analysera det västerländska samhällets förfall med hjälp av Marx och Engels, kan också gråta över förlorad kärlek.

Nu har alltså Mikael Wiehe tillsammans med sitt fyramannaband (som också inkluderar en kvinna, Annie Bodelson, på olika tangenter) tagit sitt senaste projekt ut på krogen. En försöksverksamhet som till större delen slog väl ut (programmet var kanske med sina två och en halv timmar i längsta laget).

För ett par år sedan efterlyste jag en förnyelse av svensk krogunderhållning. Plötsligt fanns en generation uppvuxen på rockmusik som också ville gå på krogen utan att för den skull behöva få Lasse Berghagen, Östen Warnerbring eller Bosse Parnevik.
Publiken finns och lokaler finns. Det gäller bara att hitta artister redo att bryta med gamla fördomar och förnya denna form.
Wiehe är ett utmärkt exempel. Han har en lång historia, han är avslappnad på scenen och kan konsten att berätta små anekdoter som ofta har en dubbel mening.

I inledningsscenen sitter Wiehe och hans "look-alike" Mats Persson i var sin fåtölj och ser ut att ha det riktigt mysigt. Två fryntliga lundensare från den gamla goda tiden i en för kvällen sittriktig groggpose. Annie Bodelson sitter i baren, basisten Mats Englund spelar elgitarr och Bernt Andersson dragspel.
De öppnar med Mitt hjärtas fågel, Persson håller takten med hjälp av ett askfat innan han sätter sig bakom trummorna (och imponerar väldeliga denna kväll).

I vissa ögonblick, som när saxofonisten Inge Pettersson får sträcka ut, får den totala scenbilden mig att tänka på legendariska jazzklubbar i New York som Birdland och The Vanguard. Wiehes malmötillverkade mytbilder av 50-talets Amerika tar form med hjälp av överdramatiserade historier och musiken från Basin Street Blues.

Genom den knappt tonårige Mikael Wiehes upplevelser i 50-talets Malmö, från dixie till beat, från jazz till pop får vi lite lokala dofter. Ett stycke nutidshistoria i poetisk berättarform.
Det finns mycket självironi i de historier som berättas mellan låtarna. Den tjocke brillormen och plugghästen som så gärna ville ha Leons lugg när han gick i fjärde klass. Eller det funkiga negerspråk han använde för att visa hur han tänker inleda sin internationella karriär. "I Dragör…"
"Det är ju bara bondläppar som använder sitt eget språk." Fast varför inte använda ett annat världsspråk, hindu eller kinesiska? "Något för Roxette kanske", filosoferar Wiehe angående det här med "popkulturens internationalisering".

Det är underhållning för publik som orkar tänka mellan snapsarna. Ett axplock av Wiehes senaste repertoar med tonvikt på sångerna från Basin Street Blues. Skämt och allvar från en man som har täckning för vad som sägs där uppe på scenen.
För tio-femton år sedan skulle ingen koppla samman Mikael Wiehe med begreppet krogshow. Idag fungerar det och jag bara hoppas att fler svenska rockartister, som har något att säga, breddar detta begrepp. Oavsett om lokalen heter KB eller Kronprinsen.

 
– Låt oss ge arrangören en stor applåd för den här kvällen.
Med de orden inledde Mikael Wiehe stödkonserten för Afghanistan och Nicaragua i Huvudnässkolans aula på söndagen.
Det är första gången som ett sådant gemensamt arrangemang genomförs.

Huvudnässkolans aula var fylld till sista plats på söndagen.
Vänersborgs Afghanistankommitté och vänskapsförbundet Sverige-Nicaraguas lokalgrupp i Vänersborg har gjort vad ingen annan tidigare vågat. De har gemensamt gått ihop om en stödkonsert för Afghanistan och Nicaragua.
– Det är bra gjort, tycker Mikael Wiehe, kvällens dragplåster.
– Dessa föreningar visar att det är lika illa att förtrycka ett folk oberoende vilken stormakt som gör det. USA och Sovjetunionen har ingen rätt att handla som de gör i dessa länder, menar han.
Han har tidigare spelat på konserter för folket i Latinamerika. Söndagens konsert var dock första gången han stod på scenen även för Afghanistan.

Fred och frihet inledde
Konserten inleddes med kören Fred och Frihet från Trollhättan. En grupp ungdomar som med oerhörd kraft sjunger frihetssånger från hela världen. Fred och Frihet "värmde upp" publiken och när Mikael Wiehe äntrade scenen möttes han av många varma applåder.
Han bjöd på en mängd av sina bästa låtar. Ensam på scenen med en gitarr fängslade Mikael Wiehe publiken i nära två timmar. Mellan låtarna småpratade han om händelser i sitt liv.
– Här står en orolig småbarnspappa tyngd av dåligt samvete, sade han.
– Jag har just ringt hem till mina förkylda barn. De är alltid sjuka när jag måste åka iväg på turné, sade han.
Mikael Wiehe bjöd också på en del nya låtar. Bland annat har han skrivit om Bofors vapenaffärer och om flyktingmotståndet i Sjöbo. Texterna har dock inte kommit till av upprördhet eller ilska.
– Tyvärr arbetar jag inte så. Jag önskar ibland att det fungerade så spontant. Jag lagrar idéer och skriver när andan faller på, berättar han efter konserten.

Otroligt populär
Han är otroligt populär. Autografjägare i alla åldrar stod i kö utanför Mikael Wiehes loge. Alla gratulerade honom till den lyckade konserten.
– Det gick verkligen bra. Jag känner mig mycket nöjd, sade han.
Applåderna efter konserten varade länge och i sitt extranummer sjöng han sången om Titanic.
– Det är en av de låtar som jag oftast får förfrågan om att spela. När jag är ute så här, utan band med bara gitarr, sjunger jag låtar typ Titanic. Det är de som går hem. När jag åker med ett band blir det kanske rivigare musik, sade han.
Efter turnén skall Mikael Wiehe leta medlemmar till ett nytt band.
– Helt nya människor och ny musik. Jag måste alltid pröva något nytt. Det är det som är spännande, sade han och log.

 

Björn Afzelius och Mikael Wiehe har sjungit tillsammans i många år. Men den här sommaren har varit annorlunda. Paret drog mer folk än någonsin.

Grabbarna besökte Folkets Park i Söderbärke och satte nytt publikrekord. 3.223 personer såg uppträdandet och det var 400 personer fler än det 10 år gamla rekordet som Flamingokvintetten hade. Spelningen i Söderbärke var den sjätte på sommarens turné, och vid fem av dessa sex framträdanden hade nytt publikrekord satts.

Vad beror det på att det kommer så mycket folk och tittar? Jo, det måste bero på att de bägge artisterna fungerar bra tillsammans. Deras röster kompletterar varandra bra och de spelar mycket fin musik.

Kommunister?

Jamen, säger någon. Björn Afzelius och Mikael Wiehe, är inte det dom där kommunisterna som spelar protestsånger?

Ja, en sak är i alla fall klar och det är att det politiska engagemanget ligger till grund för deras texter.
Björn säger själv:
– Den borgerliga kulturen säger bara ofarliga sanningar, typ "Det är skönt att vara kär", eller säljande sanningar, typ "Jag vet vad som putar under blusen".
Den socialistiska kulturen, som jag arbetar med, säger alla sanningar och hela sanningen. "Det är skönt att vara kär, men det är också ett helvetes jobb att ro det iland". Eller "Världen är underbar, men inte för alla".

Vill uppröra

Jag vill med min musik och mina texter uppröra folk.
Jag vill inte söva ner nån.
Jag vill inte vara ett nervlugnande medel.
Jag vill peka på orättvisor, förklara hur de uppstått och visa vem som tjänar på dem.

Hoola Bandoola

Björn och Mikael spelade i början av 70-talet i Hoola Bandoola Band, men gick sen skilda vägar. I och med sommarens turné är det första gången på 10 år som dom spelar tillsammans i form av en organiserad riksturné.
Sedan tidigt 70-tal har Björn och Mikael sålt otroliga 1,2 miljoner skivor. Detta om något, plus publiksuccéerna i sommar visar väl att folk vill bli upprörda, vill se orättvisorna, få dem förklarade och få veta vem som tjänar på dom.

Vilka låtar

Många exempel på sådana låtar finns, jag ska bara ge några exempel:

"Victor Jara", som är en hyllning till kämpen med samma namn som mördades av juntan i Chile 1973.
"Martinez Mondragóns bekännelse" vilken handlar om en man, som vill ansluta sig till sandinistgerillan efter att ha förstått vilka fruktansvärda saker han har begått som medlem av de amerikanskstödda contras.

Men även mer vardagsnära saker har gett upphov till sånger, som Wiehes "Flickan och kråkan" vilken har inspirerats av en teckning och Afzelius "Isabelle" som är en hyllningssång till hans dotter.

Avstår hälften

Ett av målen med sommarens turné är att samla in 800.000 kronor till Nicaragua genom att avstå från hälften av överskottet från spelningarna. Summan är inte tagen ur luften. Det är en promille av de 800 miljoner som Amerikas president Ronald Reagen anslagit till contras. (Resultatet blev 1,2 miljoner kronor.) Framträdandet i Söderbärke gav drygt 100.000 kronor.

Tidigare under året har Björn och Mikael vid skilda tillfällen samlat in närmare 1 miljon kronor.

ANC-galan

Grabbarna var också bland de drivande krafterna bakom ANC-galan i höstas. Tillsammans med de bidrag som kom från regeringen och intäkterna från skivorna har ANC fått ett bidrag på 13 miljoner kronor!!!

Imponerande

Även om man inte sympatiserar med det politiska budskap som grabbarna framför så måste det vara svårt att inte imponeras av deras musik. Till en politisk text har man lyckats med att få fina melodier som ibland är nästan lite för "trallvänliga".

Naturligtvis bidrog den avspända och lekfulla atmosfären mellan grabbarna till att göra framträdandet lyckat.

Till er som inte tidigare "upptäckt" dessa fantastiska musiker vill jag rekommendera några skivor.

Björn Afzelius: "Globetrotter", "Exil" och "Grande Finale".

Mikael Wiehe: "Sjömansvisor", "Kråksånger" och "Hemingwayland".
Nu till jul har det kommit en ny skiva med Björn och Mikael tillsammans.
Det allra bästa är naturligtvis att se dom i verkligheten. Om ni har möjlighet, gör det. Jag garanterar en fin kväll.

Varje tanke, varje ord

Till slut några ord som tål att tänka på, hämtade från Björn Afzelius sista skiva tillsammans med gruppen Globetrotters. Han tillägnar skivan:

"Varje tanke, varje ord
varje handling, varje insats
som för oss en sekund eller en millimeter
närmare visionen om en solidarisk världsordning
där varje människa kan leva ett meningsfyllt liv
och där varje barn kan växa upp i en fredlig värld.
En sekund eller en millimeter är oändligt mycket mer än noll".

 

Los Suecos, Skanstulls gymnasium.
Stockholm. 1978

Fyra kompgitarrister, låtskrivare och förgrundsfigurer i diverse band - kan det vara något att höra dem spela tillsammans?
Ja, det var det.
I en bastuvarm och sprängfylld aula gav de en överlycklig publik en historia över den svenska musikrörelsens största hits. Det var från Nynningens, Nationalteaterns, Hoola Bandoolas och Björn Afzelius Bands skivor.
Det var inte konstigt, i Los Suecos ingår Ulf Dageby från Nationalteatern, Bertil Goldberg från Nynningen, Mikael Wiehe från Hoola Bandoola och Kabaréorkestern och Björn Afzelius från Hoola.
Och vad det svängde. Bristen på trummor kompenserades genom ibland tamburin och ibland genom Ulf Dagebys snirklande gitarrspel, som var oerhört stärkande för gruppen. Hela tiden gav också Bertil Goldbergs bas en tyngd och stadga till musiken.
Dessutom var Suecos glada när de spelade; det syntes och hördes att de tyckte det var kul att spela , nästan lika kul som publiken tyckte.
Det enda tråkiga är bara att vi inte kommer att få så många chanser att höra Suecos igen. Kanske ställer de upp på någon till solidaritetsgala, men alla fyra är så upptagna av andra engagemang att det praktiskt är svårt att arrangera.
Fest, fart och glädje – och mycket bra låtar. Första tanken efter Suecos konsert var för mig: tänk att det skrivits så många bra låtar i musikrörelsen. Mer sånt tack.

Cantalucha		Ulf Dageby, Mikael Wiehe, Björn Afzelius och Bertil Goldberg