Jag upptäcker till
min häpnad, förskräckelse och förtvivlan att det
har gått fyra år sedan jag gav ut min senaste studioinspelade
skiva ”En sång till modet”.
Hur har tiden kunnat gå så fort? Vart har åren tagit
vägen? Vad har jag egentligen gjort under tiden? Har jag varit
lat och oföretagsam? Förtvivlan växer! Frågorna
hopar sig!
Jag tittar i mina kalendrar och dagböcker för att få
ett svar. Så småningom klarnar bilden och livet ter sig
något ljusare.
Jag har under fyra år gjort drygt trehundra spelningar för
ungefär 250 000 personer i Skandinavien, inklusive Island och Färöarna.
(Dock ej Grönland. Men det kommer!) Jag har gett konserter på
teatrar och restauranger, i kyrkor och folkparker. Jag har uppträtt
på rockfestivaler i Hultsfred och Arvika och visfestivaler i Västervik
och Falkenberg. Jag har spelat i Globen och på Äpplefestivalen
i Kivik, på torgmöten och demonstrationer. Jag sjöng
när Ingrid Segerstedt-Wiberg fick Olof Palmes-priset i Rydöbruks
Folkets Hus och i kyrkan i Malexander ett år efter mordet på
poliserna Olle Borén och Robert Karlström. Jag har sjungit
till minne av Benjamin Hermansen, den femtonåring som mördades
av norska nazister i Oslo den 26 januari 2001. Jag gjorde fyra spelningar
under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 (där polisinsatserna
både mot Hvittfeldtska och Schillerska gymnasiet nu i efterhand
har visat sig ”sakna laglig grund”). Jag spelade i Stockholm
den 15 februari år 2003 när 50 000 människor demonstrerade
mot det kommande kriget i Irak. (Efter att kriget av president Bush
har förklarats avslutat dödas nu ungefär 150 irakiska
civila för varje amerikansk soldat.) Jag har spelat i min morfars
missionsförsamling (där nazister natten innan slog sönder
alla fönster i kyrkan och sprayade ”Död åt Wiehe”
och ”Krossa komusmen” på väggarna. Komusmen?!)
Jag har spelat i kyrkan i Sandviken med pistolbeväpnad polismästare
med fru på första bänk som skydd mot eventuella överfall.
Jag har uppträtt för - om inte prinsar så dock - prinsessor
och presidenter, narkomaner och hemlösa, partiledare och ärkebiskopar,
statsministrar och skolelever, irakier, latinamerikaner, palestinier
och svenskar, LO-ombud och ambassadörer, (Ulf Hjertonsson i Helsingfors
uppskattade inte mitt framträdande. Men det gjorde Bertil Jobeus
i Reykjavik.)
Jag har hållit föredrag för medlemmar i Svenska Arbetsgivareförening
(salig i åminnelse).
Jag har medverkat i ett tjugotal TV-program i Finland, Sverige, Norge
och Danmark, bl.a. Kobra, Bingolotto, Bokbussen, Go’kväll
och Bildjournalen. Jag har sjungit med Kjell Lönnå. Jag har
debatterat med Jan Björklund.
Jag har suttit i en av regeringen tillsatt arbetsgrupp under ledning
av Björn Fries. Arbetsgruppen delade ut 30 miljoner kronor ur allmänna
arvsfonden till olika projekt mot rasism och homofobi.
Jag tog tillsammans med Tomas Ledin initiativet till Hela Sverige –
artister mot nazister, en manifestation på Globen i januari 2001
som gav ett överskott på 12 miljoner kronor. Fonden delar
varje år ut ungefär en miljon kronor till människor
som aktivt gör en insats mot nazismen. (Hittills bl.a. till Antirasistiska
Filmdagar, journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson, Hälsinglands
Dansteater, LO-distriktet i Blekinge, Heléne Lööw,
Expo, Exit, Antikommittén i Salem, Ingrid Segerstedt-Wiberg,
Anna-Lena Lodenius och Björn Fries.)
Jag har varit med och bildat Stiftelsen Hoola Bandoola Band som varje
år delar ut pris till någon ”som verkar i Björn
Afzelius anda”. (År 2002 till Janne Josefsson och Hannes
Råstam "för deras granskning av polisens agerande under
EU-toppmötet i Göteborg". År 2003 till Andreas
Malm, författare till boken Bulldozers mot ett folk, "för
aktiv solidaritet med det palestinska folket". År 2004 till
Asylgruppen i Malmö "för värnande av medmänsklighet
och rättsäkerhet, också för de allra mest utsatta".)
Jag har tillsammans med Jan Hammarlund arrangerat stödkonsert för
de dömda efter EU-toppmötet i Göteborg och deras familjer.
Jag har i samarbete med ABF i Stockholm arrangerat högtidlighållandet
på Folket Hus av den 11 september 2003, 30-årsdagen av den
USA-stödda militärkuppen i Chile. (Jag var f.ö. inbjuden
till Chile - tillsammans med bl.a. Pierre Schori och Peter Wallenberg
- när Ricardo Lagos i mars 2000 installerades som den förste
socialistiske presidenten i Chile efter Salvador Allende.)
Jag har övervarat premiären på min och Leif Janzons
musikal Keisaren av Portugalia på Det Norske Teater i Oslo. (Föreställningen
sågs sedan av 16 000 besökare.)
Jag har varit i birgittinerklostret i Farfa norr om Rom, inbjuden av
Svenska kyrkan för att tillsammans med ett trettiotal andra - poeter,
kompositörer och teologer från Sverige, Norge, Danmark och
Finland - bidra till förnyelse av den svenska psalmboken.(Debatten
blev häftig. Några har sett det som ett positivt initiativ
från Svenska kyrkan. Hos andra har mitt deltagande väckt
ont blod.)
Jag har skrivit inlägg och artiklar i bl.a. Aftonbladet, Huvudstadsbladet
och Ordfront Magasin. Jag har medverkat i antologierna ”Poeter
mot krig” och ”11/9 – 30 år efter statskuppen i
Chile”.
Jag har tillsammans med Hans Söderberg ställt samman och skrivit
ut ”Sångerna” som innehåller text, noter och ackord
till 220 av mina egna sånger och de översättningar jag
gjort av bl.a. Bob Dylan, Mikis Theodorakis, Leonard Cohen, Peggy Seeger,
Ole Paus och Julio Numhauser.
Jag har tagit emot John Hron-stipendiet, Cornelis-priset, Gelsted Kirk
Scherfig-prisen, Gunde-priset, Malmö stads stora kulturpris, Fastighetsanställdas
Förbunds kulturpris och De danske jord og betongarbeidernes kulturpris
for antinazistisk indsats.
Och jag har trots allt gett ut skivor: en samlingsskiva ”Mikael
Wiehe i original” med gamla inspelningar, och en samlingsskiva
”Sånger i tiden” med till stor del nyinspelat material.
Dessutom har jag på bl.a. Svenskt Jazzarkiv letat fram inspelningar
med Blunck’s Lucky Seven - den jazzgrupp som jag spelade med 1964
– 66 och där jag skrev de flesta arrangemangen - för
utgivning på CD.
Detsamma har jag gjort med inspelningar av Moccers, den grupp som jag
hade tillsammans med Håkan Ripa och min bror Thomas och som föregick
och så småningom utvecklade sig till Hoola Bandoola Band.
Och så har jag förberett utgivningen av en ny samlings-CD
med Hoola Bandoola Band, där bl.a. originalinspelningen av ”Är
det verkligen fred vi vill ha?” ges ut igen för första
gången sen 1971.
Och USA har efter attackerna på World Trade Center och Pentagon
den 11 september 2001 förklarat krig mot terrorismen; folkrätt,
internationella och nationella lagar har satts ur spel och människor
berövats sina tillgångar och sin frihet utan rättslig
prövning.
Israels systematiska utbyggnad av bosättningarna på västbanken
fortskrider planenligt: mord, hussprängningar och murbygge fortsätter
med USA’s stöd trots världssamfundets protester. Självmordsbombarna
blir flera.
EU-bygget reser sig allt högre mot skyn. Ingenting – miljöhänsyn,
folkhälsa, rätt till politisk organisering, personlig trygghet,
familjeband, våra barns rätt till utbildning, traditioner
eller historia – tillåts stå i vägen för
människans exploatering av människan.
Och protesterna växer: i Malmö, i Göteborg, i Barcelona,
Genua, Berlin, Paris, London, Stockholm, Washington, San Francisco,
Kabul, Bagdad, Cancún…
Och åren går och vänner och bekanta dör runtomkring
en.
Och jag fortsätter att hysa kärlek till och beundran för
gamla och nya idoler och förebilder: John Lennon, John Bauer, Bob
Dylan, Lars Forsell, Almodóvar, Claude Lelouche, Stefan Jarl,
Lukas Moodysson, Sköld Peter Mattis och Timbuktu…
Och så har min hustru börjat dansa tango…
Av de ungefär trettio sånger som jag har skrivit, inspirerad
av allt detta, finns tolv med på denna skiva, ”Kärlek
och Politik”.
Lat och oföretagsam? Nej, jag tycker nog inte det. Snarare överarbetad!
Välbekomme!
Mikael Wiehe Malmö i januari 2004
|
|
