| | | | | |  
 
 

Min nya skiva – Kärlek & Politik

 
Jag upptäcker till min häpnad, förskräckelse och förtvivlan att det har gått fyra år sedan jag gav ut min senaste studioinspelade skiva ”En sång till modet”.
Hur har tiden kunnat gå så fort? Vart har åren tagit vägen? Vad har jag egentligen gjort under tiden? Har jag varit lat och oföretagsam? Förtvivlan växer! Frågorna hopar sig!
Jag tittar i mina kalendrar och dagböcker för att få ett svar. Så småningom klarnar bilden och livet ter sig något ljusare.
Jag har under fyra år gjort drygt trehundra spelningar för ungefär 250 000 personer i Skandinavien, inklusive Island och Färöarna. (Dock ej Grönland. Men det kommer!) Jag har gett konserter på teatrar och restauranger, i kyrkor och folkparker. Jag har uppträtt på rockfestivaler i Hultsfred och Arvika och visfestivaler i Västervik och Falkenberg. Jag har spelat i Globen och på Äpplefestivalen i Kivik, på torgmöten och demonstrationer. Jag sjöng när Ingrid Segerstedt-Wiberg fick Olof Palmes-priset i Rydöbruks Folkets Hus och i kyrkan i Malexander ett år efter mordet på poliserna Olle Borén och Robert Karlström. Jag har sjungit till minne av Benjamin Hermansen, den femtonåring som mördades av norska nazister i Oslo den 26 januari 2001. Jag gjorde fyra spelningar under EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001 (där polisinsatserna både mot Hvittfeldtska och Schillerska gymnasiet nu i efterhand har visat sig ”sakna laglig grund”). Jag spelade i Stockholm den 15 februari år 2003 när 50 000 människor demonstrerade mot det kommande kriget i Irak. (Efter att kriget av president Bush har förklarats avslutat dödas nu ungefär 150 irakiska civila för varje amerikansk soldat.) Jag har spelat i min morfars missionsförsamling (där nazister natten innan slog sönder alla fönster i kyrkan och sprayade ”Död åt Wiehe” och ”Krossa komusmen” på väggarna. Komusmen?!) Jag har spelat i kyrkan i Sandviken med pistolbeväpnad polismästare med fru på första bänk som skydd mot eventuella överfall.
Jag har uppträtt för - om inte prinsar så dock - prinsessor och presidenter, narkomaner och hemlösa, partiledare och ärkebiskopar, statsministrar och skolelever, irakier, latinamerikaner, palestinier och svenskar, LO-ombud och ambassadörer, (Ulf Hjertonsson i Helsingfors uppskattade inte mitt framträdande. Men det gjorde Bertil Jobeus i Reykjavik.)
Jag har hållit föredrag för medlemmar i Svenska Arbetsgivareförening (salig i åminnelse).
Jag har medverkat i ett tjugotal TV-program i Finland, Sverige, Norge och Danmark, bl.a. Kobra, Bingolotto, Bokbussen, Go’kväll och Bildjournalen. Jag har sjungit med Kjell Lönnå. Jag har debatterat med Jan Björklund.
Jag har suttit i en av regeringen tillsatt arbetsgrupp under ledning av Björn Fries. Arbetsgruppen delade ut 30 miljoner kronor ur allmänna arvsfonden till olika projekt mot rasism och homofobi.
Jag tog tillsammans med Tomas Ledin initiativet till Hela Sverige – artister mot nazister, en manifestation på Globen i januari 2001 som gav ett överskott på 12 miljoner kronor. Fonden delar varje år ut ungefär en miljon kronor till människor som aktivt gör en insats mot nazismen. (Hittills bl.a. till Antirasistiska Filmdagar, journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson, Hälsinglands Dansteater, LO-distriktet i Blekinge, Heléne Lööw, Expo, Exit, Antikommittén i Salem, Ingrid Segerstedt-Wiberg, Anna-Lena Lodenius och Björn Fries.)
Jag har varit med och bildat Stiftelsen Hoola Bandoola Band som varje år delar ut pris till någon ”som verkar i Björn Afzelius anda”. (År 2002 till Janne Josefsson och Hannes Råstam "för deras granskning av polisens agerande under EU-toppmötet i Göteborg". År 2003 till Andreas Malm, författare till boken Bulldozers mot ett folk, "för aktiv solidaritet med det palestinska folket". År 2004 till Asylgruppen i Malmö "för värnande av medmänsklighet och rättsäkerhet, också för de allra mest utsatta".)
Jag har tillsammans med Jan Hammarlund arrangerat stödkonsert för de dömda efter EU-toppmötet i Göteborg och deras familjer.
Jag har i samarbete med ABF i Stockholm arrangerat högtidlighållandet på Folket Hus av den 11 september 2003, 30-årsdagen av den USA-stödda militärkuppen i Chile. (Jag var f.ö. inbjuden till Chile - tillsammans med bl.a. Pierre Schori och Peter Wallenberg - när Ricardo Lagos i mars 2000 installerades som den förste socialistiske presidenten i Chile efter Salvador Allende.)
Jag har övervarat premiären på min och Leif Janzons musikal Keisaren av Portugalia på Det Norske Teater i Oslo. (Föreställningen sågs sedan av 16 000 besökare.)
Jag har varit i birgittinerklostret i Farfa norr om Rom, inbjuden av Svenska kyrkan för att tillsammans med ett trettiotal andra - poeter, kompositörer och teologer från Sverige, Norge, Danmark och Finland - bidra till förnyelse av den svenska psalmboken.(Debatten blev häftig. Några har sett det som ett positivt initiativ från Svenska kyrkan. Hos andra har mitt deltagande väckt ont blod.)
Jag har skrivit inlägg och artiklar i bl.a. Aftonbladet, Huvudstadsbladet och Ordfront Magasin. Jag har medverkat i antologierna ”Poeter mot krig” och ”11/9 – 30 år efter statskuppen i Chile”.
Jag har tillsammans med Hans Söderberg ställt samman och skrivit ut ”Sångerna” som innehåller text, noter och ackord till 220 av mina egna sånger och de översättningar jag gjort av bl.a. Bob Dylan, Mikis Theodorakis, Leonard Cohen, Peggy Seeger, Ole Paus och Julio Numhauser.
Jag har tagit emot John Hron-stipendiet, Cornelis-priset, Gelsted Kirk Scherfig-prisen, Gunde-priset, Malmö stads stora kulturpris, Fastighetsanställdas Förbunds kulturpris och De danske jord og betongarbeidernes kulturpris for antinazistisk indsats.
Och jag har trots allt gett ut skivor: en samlingsskiva ”Mikael Wiehe i original” med gamla inspelningar, och en samlingsskiva ”Sånger i tiden” med till stor del nyinspelat material. Dessutom har jag på bl.a. Svenskt Jazzarkiv letat fram inspelningar med Blunck’s Lucky Seven - den jazzgrupp som jag spelade med 1964 – 66 och där jag skrev de flesta arrangemangen - för utgivning på CD.
Detsamma har jag gjort med inspelningar av Moccers, den grupp som jag hade tillsammans med Håkan Ripa och min bror Thomas och som föregick och så småningom utvecklade sig till Hoola Bandoola Band.
Och så har jag förberett utgivningen av en ny samlings-CD med Hoola Bandoola Band, där bl.a. originalinspelningen av ”Är det verkligen fred vi vill ha?” ges ut igen för första gången sen 1971.
Och USA har efter attackerna på World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 förklarat krig mot terrorismen; folkrätt, internationella och nationella lagar har satts ur spel och människor berövats sina tillgångar och sin frihet utan rättslig prövning.
Israels systematiska utbyggnad av bosättningarna på västbanken fortskrider planenligt: mord, hussprängningar och murbygge fortsätter med USA’s stöd trots världssamfundets protester. Självmordsbombarna blir flera.
EU-bygget reser sig allt högre mot skyn. Ingenting – miljöhänsyn, folkhälsa, rätt till politisk organisering, personlig trygghet, familjeband, våra barns rätt till utbildning, traditioner eller historia – tillåts stå i vägen för människans exploatering av människan.
Och protesterna växer: i Malmö, i Göteborg, i Barcelona, Genua, Berlin, Paris, London, Stockholm, Washington, San Francisco, Kabul, Bagdad, Cancún…
Och åren går och vänner och bekanta dör runtomkring en.
Och jag fortsätter att hysa kärlek till och beundran för gamla och nya idoler och förebilder: John Lennon, John Bauer, Bob Dylan, Lars Forsell, Almodóvar, Claude Lelouche, Stefan Jarl, Lukas Moodysson, Sköld Peter Mattis och Timbuktu…
Och så har min hustru börjat dansa tango…
Av de ungefär trettio sånger som jag har skrivit, inspirerad av allt detta, finns tolv med på denna skiva, ”Kärlek och Politik”.
Lat och oföretagsam? Nej, jag tycker nog inte det. Snarare överarbetad!
Välbekomme!
Mikael Wiehe Malmö i januari 2004

 
mikael wiehe | | | | | |