|
Nu kommer hans nya album, ”Sevilla”.
Det är hans tjugoandra.
Han har dessutom skrivit teatermusik, balettmusik, film- och TV-musik,
jinglar och musikaler – och hundratals sånger. En del av
dem har spelats in av bl a Rickard Wolff, Imperiet, Monica Zetterlund,
Arja Saijonmaa och Åge Aleksandersen. Och Magnus Uggla.
Han har spelat med Mr. Acker Bilk, Quincy Jones, Silvio Rodrigues,
Mikis Theodorakis, Sting, Little Steven och Lisa Ekdahl.
Han har citerats i riksdagen och spelats i Svenska Akademin.
Han har gjort över 3.000 konserter från Kirkenes till Åbenrå,
från Ålesund till Helsingfors – och i Chile, Kuba,
Tyskland, Nicaragua och Costa Rica. Och på Färöarna.
Han sålde flest skivor i Sverige redan 1972. Han spelades i
England före ABBA. Han har sålt över en miljon album
enbart i Sverige.
Han har själv och tillsammans med andra, spelat in miljontals
kronor till stöd för humanitära projekt i Sverige och
utomlands.
Olof Palme gick på hans konserter. Tillsammans med Fidel Castro,
Yassir Arafat och Hillary Clinton och några till var han inbjuden
till Nelson Mandelas presidentinstallation.
Han har kallats ”en fara för demokratin”.
Bob Dylan tycker att han är bra.
Han startade Hoola Bandoola Band.
Han har skrivit sången om Titanic.
Han är förstås MIKAEL WIEHE och nu kommer hans nya
skiva. Den heter ”SEVILLA” och den kommer att överraska
och glädja många. Den knyter an till Mikaels rötter
i amerikansk musik och de personliga , ofta associativa texterna vilar
i en suggestiv stämning som känns både tidlös
och modern.
På ”Sevilla” finns många nya Wiehe-klassiker:
”Vad bryr sig kärleken om gränser” är en
sprittande duett med Thomas Di Leva och blev till i det mångkulturella
vimlet på den årliga Malmöfestivalen. Det är
en hoppfull låt om kärlekens makt och rasismens orimlighet.
Mikael kallar den ett agiterande inlägg i en av de viktigaste
frågorna i Sverige: ”Thomas Di Leva ger låten en
väldig fantasifullhet och atmosfär”.
”När jag levde på floden” är en låt
som arbetar sig in i medvetandet, atmosfären är både
drömsk och påträngande. Det är morgon vid den
stora floden, Huckleberry Finn tittar ut över det glittrande
vattnet och från andra sidan stiger en rökpelare och hörs
avlägsna ljud, kanske trummor, kanske en indian flöjt. Sången
börjar med en poetisk fras och växer till en bild av den
oskuldsfulla barndomen. ”För mig”, säger Mikael,
”är det en låt om tiden före syndafallet, d v
s när mina föräldrar skilde sig. Den storögda
tillit barnet kan ha till världen spricker när far och mor
inte kan hålla sams.”
”När ormen ömsar skinn” är en mångtydig
historia om glidningarna i tillvaron. Med gitarr i hand och förankrad
i amerikansk folksångartradition sjunger berättaren Mikael
Wiehe om förändringen som du inte längre kontrollerar
och kanske inte ens förstår. Svettig vaknar du om morgonen
och ser att villkoren förändrats; korten har blandats bort,
nya lekar delas ut och om framtiden kan vi bara gissa.
”Hon kommer över ängarna” är närmast
filmisk; skir och vibrerande, en sång om inspirationen eller
hoppet eller modet eller glädjen. Hon bär inget namn, men
låten lovar att hon finns om man öppnar sig. ”Ibland
så är hon nära mig, ibland så är hon borta”,
sjunger Mikael. ”Numera tillåter jag mig att göra
låtar som bygger på associationer och stämningar.”
”Sevilla” är självklart inspirerad av en av Mikaels
många resor till Spanien. Han åkte till Sevilla för
att lyssna på flamenco och kom hem med en låtidé,
som gitarristen Pelle Jernryd har skänkt en touch av Ry Cooder.
Marken som dammar, de ljumma kvällarna som håller kvar
sommarens hetta; ”Jag tror jag stannar i Sevilla/där kvinnorna
är vackra/och alltid utom räckhåll/liksom svalorna
i skyn.”
”Utan dej” har gospelkänsla med pianot i förgrunden
och sångaren på upptäcktsresa i nya trakter. En rakare
låt utan de gitarrkulisser som präglar många av albumets
övriga sånger. ”Lite skämtsamt kan man beskriva
den som en blandning av Bob Dylans 'If not for you' och församlingprästens
tjat om att jag borde skriva en psalm. Jag tror inte på Gud,
jag kan inte skriva någon psalm, sa jag. Klart du gör,
klart du kan, sa han.”
Det nya albumet ”Sevilla” är i hög grad frukten
av ett samarbete mellan Mikael Wiehe och producenten Stellan Colt.
Colt fick fria händer att leka med ett par nya Wiehemelodier
och snart var han klar med ”Hon kommer över ängarna”.
”Jag tyckte mycket om det här stämningsmålandet
och efter den första låten bestämde vi oss för
att satsa på ett gemensamt projekt”, berättar Mikael.
”'När jag levde på floden' innehåller essensen
av vårt samarbete och jag hoppas att det ska kunna fortsätta
och utvecklas vidare.”
Uttrycken i Mikael Wiehes låtar har skiftat genom åren,
de har spänt från svensk trubadurvals till elektriskt kaos.
Det som alltid känns igen är rösten, melodikänslan
och förhållningssättet, det ständiga sökandet
kring en kärna av personligt tilltal och solidaritet med de svaga
och förtrampade.
På förra albumet, ”Trollkarlen”, blev Mikael
Wiehes svenska musikrötter tydliga. På ”Sevilla”
vänder han åter öronen västerut. Men knappast
bakåt; det här är en skiva som är både
nyfiken och samtida.
”'Sevilla' skiljer sig från alla andra skivor som jag gjort
genom att jag överlåtit så mycket av det kreativa
musikskapandet till en annan person. Den är inte heller lika
tungsint som en del av mina tidigare skivor. Jag gör sånger
med en något ljusare färgskala. Man behöver inte bara
skriva sånger om dem som går ifrån en, för
det finns ju faktiskt de som stannar kvar.”
United Stage Siljemark Artist , mars 1998 |
|
