Det är precis vad vi behöver: mod. Och bättre än
så här har han nog aldrig sjungit.
På många sätt är detta en klassisk Wiehe-skiva,
både melodiös och utmanande. Dessutom finns här många
blivande Wiehe-klassiker, några av dem ilskna och giftiga och
präglade av de växande samhällsklyftorna.
Mikael Wiehes förra soloalbum, den kritikerrosade ”Sevilla”,
handlade framför allt om honom själv. På ”En sång
till modet” gäller det sådant som vi alla kan se omkring
oss, det vi berörs och upprörs av och som vi nu måste
förhålla oss till. Flera av sångtexterna kommer att
göra nyliberalerna och de konservativa röda om öronen.
”Jag vill skriva låtar till, för och om dem som inte
kan göra sig hörda”, berättar Mikael Wiehe. ”På
alla låtarna på 'En sång till modet' försöker
jag formulera mig om det Sverige som nu finns: det här oblyga hyllandet
av rikedom, att man är hjälte om man berikar sig. Våra
mor- och farföräldrar växte upp i ett helt annat Sverige
där man skulle göra rätt för sig, man skulle vara
hederlig. Köpte man en bostadsrätt sålde man den för
vad man hade köpt den för. Man höll sig för god
för att vara sniken. Det där har ju fullständigt släppt
nu, alla spärrar är borta. Klyftorna växer. Nyliberalismen
och privatiseringen omsatt i praktiken innebär bl.a. att man får
motorcykelgäng och gated communities. Och jag tycker inte att denna
verklighet syns i svensk musik. De enda som säger något är
hiphopparna. Alla andra ska bara vara välformade, välsjungande
och menlösa.”
Mikael Wiehe säger att han gjort ett album med politiska låtar
för att ingen annan gör det.
”Det är så tyst. Det är bara en väldig trängsel
in i sofforna i tv. Alla vill bli hallåor, in i rampljuset. Det
är det som är grejen nu, medan mörkret vilar kompakt
utanför dessa spotlights. Och det är ju där det händer
saker. Det är där folk sitter i sina förorter och är
arbetslösa, det är där nassarna konspirerar, det är
där gangsterismen och girigheten brer ut sig.”
”En sång till modet” kommer att glädja alla vänner
av Mikael Wiehes musik. Det är låtskrivaren som stiger fram,
han som klarar av att rimma på skalbolagsdirektör och som
behärskar såväl visan som rock-å-rullandet och
de tunga balladerna. På ”En sång till modet” känner
vi igen många Wiehe-teman, men här finns också en ny
skärpa. Med vass kniv snittar han upp marknadens myter och den
galopperande egoismens lögner. Här finns också gott
om referenser både till Mikael Wiehes egen musikhistoria och till
det land vars sånger ingen kommer undan.
”Plattan är influerad av amerikansk musik, mer än vad
jag har varit på länge. Här är lite Neil Young,
lite Woody Guthrie, lite bluesfeeling, lite Tom Waits. Jag har eftersträvat
en sorts enkelhet, så lite förpackning som möjligt.
Det är banalt att säga det, men alla som håller på
strävar efter ett tag efter att åstadkomma det enkla. Ju
enklare det är desto svårare är det. Man kan inte dölja
sig bakom någonting. Den här gången har jag tillåtit
mig att bara gå på feeling, att inte ha ett lika färdigt
koncept som jag ofta har.”
Här är några av sångerna
som vi kommer att få höra ofta framöver:
”Allt har sin timme”
Neil Young smyger runt i studion på inledningsspåret, det
måste vara hans piano som står i hörnet: ”Allt
har sin timme/Allt har sin tid/En stund i ljuset/sen är det förbi.”
Det handlar om det korta uppflammande livet och om att göra det
bästa av det, så att andra kommer att minnas den stund man
visade sig i ljuset. ”Men också det mörka glider förbi.
Den här har jag tillägnat mina döttrar”, berättar
Mikael Wiehe. ”Vi lever i en mörk tid, men det kommer att
gå över. Bara lugn. Livet är kort, men man får
göra någonting nu när man kan.”
”Jag vill inte va fattig”
”Jag vill inte va tråkig/Jag vill inte va trist/Jag vill
inte va bimbo/eller kapitalist.” Känslan är 60-tal, Spencer
Davis Group kanske, skumpande rock med tillsats av rhythm'n'blues-munspel.
”Jag vill inte va fattig... Nej, men om rikedomen betyder att jag
ska hålla på med sånt som de rika gör, så
låter jag hellre bli. Först hade låten lite mer kabarékänsla.
Vi satt och lirade och så blev det så här, den blev
väldigt naken.”
”Den enda vägen”
”Ännu högre arvoden till dom som redan har/Ännu
större fallskärmar och avgångsvederlag/Ännu lägre
skatter för dom som bidrar minst/Ännu större företag
med ännu högre vinst.” Folkhemmet har brutit samman,
välfärd och solidaritet späs ut och Mikael Wiehe sjunger
med nasalt förakt för dem, som skor sig på andras bekostnad
och gödslar ensamhet och hat i landet Utanför. ”Det här
är plattans centrala politiska låt. Det är kring den
som plattan kretsar. Det är en bra Hoola-låt med väldig
power. Det är den sortens låt som folk tror att jag alltid
har skrivit, fast jag egentligen aldrig har gjort det.” ”Ännu
färre regler för marknadens aktörer/fifflare, bulvaner
och skalbolagsdirektörer/Flera miljonärer i finare palats/med
pigor ifrån Polen som säkert vet sin plats.”
”Just i den här sekunden”
”Jag önskar jag slapp att få höra/Jag önskar
jag slapp att få se/Jag önskar jag slapp att få veta
nåt/och fick leva mitt liv ifred”. En låt om ondskan
och terrorn utanför vårt eget synfält, emotionellt tung
med en svävande stämning som kontrasterar mot sångens
saklighet. ”Det är säkert 25 år sedan jag började
skriva på den. Från början lät den mer som en
stråkkvartettlåt. Men den passar Hoola med det tunga svänget.
Det är något i musiken som känns som klockan två
på natten i en övergiven dansrotunda, jag gillar det.”
”Jag slipar knivar”
”Dom går i banken/Dom tar ett lån/Dom kör i bilar/med
telefon/Dom gör affärer/Dom gör förlust/Dom spekulerar/Dom
gör konkurs.” Det här är en sång underifrån
och utifrån, från de dunkla kvarter där ilskan och
utanförskapet kan hamna precis var som helst. Rått och pulserande,
munspel och slamrande rytm. ”Den här har jag också skrivit
på i 20 år. Den började med att jag åt bönor
och fortsatte med att jag käkade kattmat och så blev det
att jag slipar knivar. Jag tror att det finns en sån vrede under
ytan. Idén kommer från en gammal blueskille som sjunger
”I mash potatoes”, det är det enda han sjunger på
hela låten.” ”Dom är på teve/Dom talar ut/Dom
tror på börsen/Dom tror på Gud/Dom tror på tomten/Dom
tror på Jas.”
”En sång till modet”
”Här är en sång till modet/Den är till alla
dom/som vågar tro på morgondan/fast natten är så
lång.” Lätthet, luft under vingarna. Mikael Wiehe har
spelat den på scen i ett par år och folk frågar efter
den, den är hans nya live-hit, den drar alltid ner applåder.
”Till alla som vågar längta/till nåt dom aldrig
sett/som inte låter kuva sig/men håller på sin rätt.”
Musikerna som medverkar är Pontus Snibb, trummor, Thomas Nyberg,
bas, Bernt Andersson, klaviatur och dragspel, Pelle Jernryd, gitarr,
Hans Åkerhielm, synt, och, från Hoola Bandoola Band, Per-Ove
"Muffe" Kellgren, trummor, Arne Franck, bas, Peter Clemmedson,
gitarr, och Povel Randén, piano.
”EN SÅNG TILL MODET” är Mikael Wiehes tjugotredje
album.
Han har dessutom skrivit musikaler, teatermusik, balettmusik, film-
och TV-musik och jinglar - och hundratals sånger. En del av dem
har spelats in av bl.a. Rikard Wolff, Arja Saijonmaa, Imperiet, Monica
Zetterlund och Åge Aleksandersen. Och Magnus Uggla.
Han har spelat med Mr. Acker Bilk, Quincy Jones, Silvio Rodrigues, Mikis
Theodorakis, Sting, Joakim Thåström och Lisa Ekdahl.
Han har citerats i riksdagen och spelats i Svenska akademin.
Han har gjort över 3.000 konserter från Kirkenes till Åbenrå,
från Ålesund till Helsingfors - och i Chile, Kuba, Tyskland,
Nicaragua och Costa Rica. Och på Färöarna.
Han sålde flest skivor i Sverige redan 1972. Han spelades i England
före ABBA. Han har sålt över en miljon album enbart
i Skandinavien.
Han har, själv och tillsammans med andra, spelat in miljontals
kronor till stöd för humanitära projekt i Sverige och
utomlands.
Olof Palme gick på hans konserter. Tillsammans med Fidel Castro,
Yassir Arafat och Hillary Clinton och några till var han inbjuden
till Nelson Mandelas presidentinstallation. ”Jag spelade i matsalen,
fångarnas kantin, på Robben Island i Sydafrika i februari
1999. Det är tungt, det är det inte många som har gjort”.
Mikael Wiehe föddes 1946 i Hedvig Eleonoras församling
i Stockholm, där Ingmar
Bergmans far var präst. Sedan bodde han i sex år i Köpenhamn
tills föräldrarna skildes. 1952 flyttade han till Malmö
och där har han funnits sedan dess. ”Och där tänker
jag bo tills jag trillar av pinn.”
Musikinstrumenten tillägnade han sig ett i stöten. Mikael
placerades av sin ambitiösa mor vid pianot vid sju års ålder.
När han var tio fick han en gitarr. Sedan hittade han en saxofon
på sin morbrors vind när han var 15 år. Han kom med
i sin första orkester som saxofonist två år senare.
Det vitala musikåret 1967 spelade han gitarr på gatorna
i Paris tillsammans med sin lillebror Thomas: lite Simon & Garfunkel,
lite Beatles, ”Ack,Värmeland, du sköna” och så
några låtar som de själva hade gjort. 1970 repeterade
han
med en grupp, som innehöll bl.a. Jacques Werup, Peter Clemmedson
och Björn Afzelius, men snart hade den delat sig och Hoola Bandoola
Band formerats.
”Jag lyssnade på rock innan jag började spela jazz i
övre tonåren. Men den första låt jag skrev var
en jazzlåt som hette 'Up in Michigan', efter en novell av Ernest
Hemingway, och den finns f.ö. nu med i dansscenen i musikalen 'Dåliga
mänskor'. Jag betraktar mig fortfarande, fullständigt oberättigat,
som altsaxofonist! Sen kom förstås de engelska popbanden
och så småningom Bob Dylan. Jag upptäckte kraften i
den grekiska, afrikanska och latinamerikanska folkmusiken, samma kraft
som hos källarbanden. Och jag drogs till singer-songwriters, de
som kan skriva riktiga sånger.”
Hoola Bandoola Band var den svenska musikrörelsens flaggskepp.
De spelade in fyra storsäljande album och turnerade land och rike
runt under 70-talets första hälft. Många av sångerna
etsade sig fast: ”Vem kan man lita på?”, ”Keops
pyramid”, ”Är det verkligen fred vi vill ha”, ”Jakten
på Dalai lama”, ”Victor Jara”... Musiken var melodiskt
välordnad, men texterna sprängde ofta myten om proggiga plakattexter.
Den som i dag lyssnar på Hoolas första album ”Garanterat
individuell” slås av angelägenheten och det personliga
tilltalet; plattan är befolkad av enstöringar och tilltufsade
existenser i tillvarons utkant.
Med Kabaréorkestern vidareutvecklade Mikael Wiehe under slutet
på 70-talet en musik baserad på akustisk folkrock. Både
melodier och arrangemang blev mer komplicerade, låtarna mer abstrakta.
Mikael Wiehes mest kända sång från de här åren
är ”Titanic”, som egentligen handlade om en sorglig figur
på det sjunkande fartygets däck, men snart kom att bli en
metafor för ett samhälle med övertro på teknologi
och kärnkraft.
Under 80-talets första hälft spelade Mikael Wiehe elektrisk
musik, dels i ett slags minimalistiskt rockcomboformat, dels med
en grupp som lekte med rytmer och var influerad av sökande, expansiva
musiker som David Byrne och Peter Gabriel. Den mest kända av hans
sånger från de här åren är nog ”Flickan
och kråkan”. Till Mikaels egna favoriter hör ”Motståndets
estetik” från albumet ”Hemingwayland” 1985.
”Sommaren 1986 turnerade jag med Björn Afzelius: två
man, två gitarrer, tjugo konserter, hundratusen i publiken. Inget
kunde vara mera ohippt vid den tiden och det stod inte en enda rad i
tidningarna. Men vi drog mest folk av alla svenska artister och hälften
av allt vi tjänade skänkte vi till sandinisterna i Nicaragua.”
Det album de båda spelade in samma år innehöll ”Mitt
hjärtas fågel” och har sålts i över 300.000
ex.
Med ”Basin Street Blues” gjorde Mikael Wiehe sin dittills
mest personliga skiva. Den innebar även en återgång
till det akustiska efter de elektriska utflykterna och bland sångerna
märks ”...ska nya röster sjunga”, en av flera låtar
från skivan som också spelats in av Monica Zetterlund.
Mikael Wiehes 90-talsskivor pendlade mellan pop och visa och folkton,
där det personliga och det politiska vävdes samman i återkommande
rapporter från en värld som brinner, ett folkhem som demonteras
och en vardag där många kan känna igen sin egen oro
och sina egna glädjeämnen.
Mikael Wiehe har med åren blivit en alltmer mångfacetterad
och personlig sångberättare, men hans namn förknippas
förstås också med vänsterengagemang och solidaritetsarbete.
Han har spelat på otaliga konserter till stöd för demokratiska
rörelser i Latinamerika och befrielserörelsen ANC i Sydafrika.
Hans starka engagemang för folken främst i Chile och Nicaragua
började med ett intresse för den spanska kulturen och det
spanska språket. Med Simon & Garfunkels version av ”El
condor pasa” öppnades hans öron för den latinamerikanska
musiken.
”Kuppen mot den folkvalda regeringen i Chile 1973 berörde
mig emotionellt starkare än Vietnamkriget”, berättar
Mikael. ”1979 blev det revolution i Nicaragua och det kändes
bra att någon gav igen för Chile, Brasilien, Guatemala och
alla andra amerikanska övergrepp.”
Mikael Wiehe tog initiativet till de stora ANC-konserterna i mitten
på 80-talet, då många av de främsta svenska rockmusikerna
samlades för att ge sitt stöd åt kampen mot apartheid
i Sydafrika. När ANC's ledare Nelson Mandela senare installerades
som landets president var Mikael Wiehe en självskriven gäst.
Och i mars 2000 bjöds han till Chile när Ricardo Lagos installerades
som landets förste socialistiske president sedan den mördade
Salvador Allende.
Efter åren med Hoola Bandoola Band var Björn Afzelius en
nära vän och samarbetspartner:
”Folk förväxlade oss, vi förknippas ju väldigt
starkt med varandra. Vi stöttade varandra. Vi var inte lika, men
vi var som två halvor av ett klot.”
Björn Afzelius avled 1999 och Mikael Wiehes nya skiva är tillägnad
honom.
”Jag saknar honom oerhört. Vi gjorde saker, vi var engagerade.
Om det är någon som ska bära vårt arv vidare är
det jag. Jag har dubbelt så mycket att göra nu eftersom jag
är ensam, så kan det kännas. För mig är det
viktigt att hålla minnet av Affe levande, både för
att han var min kompis och för att han stod för en hållning
och en politisk ståndpunkt. Även om man räknar bort
ANC-konserterna tror jag att han och jag har spelat in tre-fyra miljoner
till stöd för olika projekt.”
Uttrycken i Mikael Wiehes låtar har skiftat genom åren,
de har spänt från svensk trubadurvals till elektriskt kaos.
Det som alltid känns igen är rösten, melodikänslan
och förhållningssättet, det ständiga sökandet
kring en kärna av personligt tilltal och solidaritet med de svaga
och förtrampade.
Mikael Wiehe har också tolkat flera utländska artister.
Han har översatt Mikis Theodorakis till Arja Saijonmaa, han har
översatt sina chilenska vänner Julio Numhauser och Mario Salazar
och Peggy Seegers ”Song of Choice” blev ”Valet”.
På ”En sång till modet” gör han ”Det
här
är ditt land”, hans svenska version av Woody Guthries klassiska
”This Land is Your Land”. Och så har han översatt
Bob Dylan:
”Dylan är nog den textförfattare och låtkompositör
som har påverkat mig mest. Hans storhet ligger i att han skapar
någon sorts tomrum, både omkring sin person och i sina sånger,
som andra människor själva kan fylla i. Den största ära
som kan vederfaras en är att andra sjunger ens sånger på
fester eller framför spegeln.”
Mikael Wiehe har genom åren även varit kulturpolitiskt aktiv,
bl.a. genom att stödja lokala arrangörer och nya skivbolag,
genom att spela i förorter och hos fackföreningar och genom
att arbeta med de årliga Folkfesterna i Malmö.
”Jag är ett barn av min tid, men jag har också en bakgrund
som indirekt har färgat mig: man ställer sig inte på
de starkas och de rikas och förtryckarnas sida. Jag bestämde
mig tidigt för att inte gå in i några politiska partier.
Jag ville stå fri. I grund och botten kommer konstnären alltid
att vara politikerns fiende. Konstnären kommer alltid att säga:
det kan bli ännu bättre, ännu finare, varför gör
ni inte så här i stället?”
Den första skivan Mikael Wiehe spelade in var som saxofonist i
ett lokalt jazzband 1963. 1970 gav det engelska jazzbandet The Temperance
Seven ut Mikaels låt ”Heather” på singel. Den
såldes i 127 exemplar i England. Men det skulle snart gå
bättre...
Numera har Mikael breddat användningen av sin musik. Den har
spelats i balettföreställningar, han har uppträtt med
Danmarks Radios stora underhållningsorkester, han har framträtt
med kör och gjort teater- och TV-musik. I september 1999 hade Folkteatern
i Göteborg premiär på hans och Leif Janzons musikal
”Kejsarinnan”, som sågs av 30 000 personer. I november
sattes hans och Mary Anderssons musikal ”Dåliga mänskor”
upp på Malmö Musikteater och den har hittills setts av närmare
40.000 personer.
Mikael Wiehe har alltid bekämpat fascism och rasism, vilket
på senare tid fått personliga konsekvenser för honom
i form av hot. Men han säger att han vet hur han vill bli betraktad:
”Om det är nån som kan titta på mig och tänka
att den jäveln, han ger sig aldrig, då är det bra. Då
är det till nån nytta.”
|
