tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
tillbaka
| | | | | |  
 
 
       


Om USA & kriget:
copyright: L.Hejll Målning:
L Hejll


       
 
 
 
 
Amerikas dödspatruller
Nicolas J. S. Davies, IrakSolidaritet, 7 april 2012 (Översättn. Arne Hjort)

Läsvärd artikel om USA:s ändrade taktik med tonvikt på drönare, specialstyrkor och "riktade mord"av Nicolas J.S. Davies, författare till den utmärkta boken "Blood On Our Hands - The American Invasion and Destruction of Iraq".

Krigen i Irak och Afghanistan går inte att vinna. USA har kört fast. De enorma kostnaderna för krigen är också den viktigaste orsaken till den sönderfallande amerikanska ekonomin och den växande fattigdomen i landet. Artikeln handlar även om USA:s "riktade mord" och är skriven av författaren till boken "Blood On Our Hands -The American Invasion and Destruction of Iraq", Nicolas J.S. Davies med förord av Nürnbergåklagaren Benjamin B. Ferencz.


En mycket läsvärd artikel av författaren Nicolas J. S. Davies publicerades i marsnumret 2012 av den amerikanska tidskriften Z Magazin. Han är författare till boken Blood On Our Hands: the American Destruction of Iraq, som IrakSolidaritet recenserade i förra numret av Brännpunkt, nr 5.
 
I artikeln beskriver Davies hur motståndsrörelserna i Irak och Afghanistan tvingat Obamaadministrationen att ändra taktik. Krigen går inte att vinna. USA har kört fast. De enorma kostnaderna för krigen är också den viktigaste orsaken till den sönderfallande amerikanska ekonomin och den växande fattigdomen i landet. Den nya taktiken går i korthet ut på att lugna hemmaopinionen genom att tala om "tillbakadragande" och att begränsa amerikanska förluster. Samtidigt utökas drastiskt användandet av obemannade attackplan, s.k. drönare, och attacker av specialstyrkor, d.v.s. dödspatruller, på marken för att genomföra "riktade mord" på alla som är emot eller misstänks vara emot USA:s politik eller de korrupta marionettregimerna. Allt i enligt med tidigare välkänd praxis från Latinamerika och övriga delar av tredje världen. Taktiken med "riktade mord" har president Obama övertagit från Bushadministrationen. Men han har inte bara övertagit och fullföljt Bushs politik, attackerna av dödspatruller och luftangreppen med obemannade drönare har trappats upp till en aldrig tidigare skådad omfattning. Davies visar i sin artikel att minst 90 procent av offren för dessa "riktade avrättningar" är oskyldiga civila. Talet om "riktade mord" på "terrorister" är ett sätt att dölja det faktum att det rör sig om urskillningslösa massakrer. I artikeln går Davies också igenom de juridiska aspekterna på krigföringen, hur Förenta Staterna maktfullkomligt har frikopplat sig från alla internationella konventioner och lagar för att undgå att ställas inför åtal för krigsförbrytelser. Det här är i och för sig inget nytt, men artikeln är en mycket bra och konkret sammanfattning av hur USA:s "krig mot terrorismen" har ändrat karaktär och fortsätter med andra medel.
 
I slutet på artikeln tar Davies upp NATO:s anfall på Libyen som ännu ett exempel på USA:s nya "diskretare" taktik. Obama gav sken av att huvudansvaret för attacken överläts på de allierade i NATO, framförallt Storbritannien och Frankrike. Men det var USA som stod för större delen av vapeninsatsen och kostnaderna. Officiellt hävdades att attackerna genomfördes för att "skydda civilbefolkningen", men under 8 månaders intensiva bombanfall dödades avsevärt fler människor än under Khaddafis 42 år vid makten.
 
Sverige deltar som en av de viktigaste vapenleverantörerna
Sverige deltog aktivt i anfallet på Libyen med spaningsflyg. Sverige är också en av de viktigare leverantörerna av vapen och avancerad vapenteknik som dödar och massakrerar oskyldiga civila i de fortsatta krigen. Läs Ulf Bjérens artikel i senaste numret av Brännpunkt Irak om hur "En strid ström av kapitaliserat barnablod rinner ner i de svenska vapenfabrikanternas fickor". Detta är en betydligt värre "skandal" än "avslöjandet" om den planerade vapenfabriken i Saudiarabien som valsats runt i svensk media. Det fungerar bara som en avledare från svenskt medansvar för de verkligt grova internationella brotten.
Man behöver varken vara grävande journalist eller hackare för att komma över information om hur svensk krigsindustri gör stora vinster på USA:s brott mot FN-stadgan, mot Genevekonventionerna och mot alla etablerade internationella lagar sedan rättegångarna i Nürnberg 1946. Detta vore något för media att ta upp! När får vi se det i SVT:s nyheter?
 
Arne Hjorth

"Amerikas dödspatruller"

Här följer Nicolas J. S. Davies artikel översatt till svenska
 
Nicolas J. S. Davies är författare till Blood On Our Hands: the American Invasion and Destruction of Iraq (Nimble Books). Denna artikel publicerades i marsutgåvan av Z Magazine, där motståndet lever.
1 mars 2012

 
När Obamaadministrationen installerade sig 2009, konfronterades den med ett extraordinärt problem: hur skulle man agera i frågan om den föregående administrationens brott, särskilt då dess illegala kampanj av kidnappning, tortyr och fängslande på obestämd tid utan rättegång av mestadels oskyldiga terroristmisstänkta. Efter övertagande av ämbetet tillkännagav president Obama att han skulle stänga USA:s koncentrationsläger i Guantanamo inom ett år och formellt återinfördes kravet på att USA:s militär skulle följa de legala förbuden mot tortyr och kränkningar av fångar. Men han avvisade varje försök att undersöka sin föregångares brott, genom att hävda att han nu ville "se framåt".
 
Som väntat uppfyllde inte Obama löftet att stänga Guantanamo där fängslande på obestämd tid, orättvisa rättegångar, misshandel och kränkningar fortsätter utan kontroll. Amnesty International beklagade i november 2010 att Förenta staterna fortfarande är "en ansvarsfri zon" för krigsförbrytelser. Obamaadministrationen har inte bara levererat "kontinuitet" med Bushs och Cheneys illegala politik, den har vida utökat den illegala och världsomfattande kampanjen av "riktade mord" eller "människojakt" som först godkändes av Donald Rumsfeld 2003.
 
Amerikansk Exceptionalism
 

"Amerikansk exceptionalism" var uttänkt som en vision av Amerika för resten av världen att se upp till. Istället har det blivit en beskrivning av systematisk amerikansk kränkning av i övrigt bindande internationella lagar. Idag förkastar USA rådande internationella lagar i grundläggande frågor. När USA:s representanter säger "alla optioner finns på bordet" ska det förstås som att de menar någonting helt annat än att "alla legala optioner finns på bordet".
Att smita undan från internationellt ansvar har varit viktigt för att frikoppla USA:s militära doktrin från i övrigt bindande lagliga hinder. Artikel 94 i FN-stadgan slår fast att "Varje medlem av Förenta Nationerna förpliktar sig att ställa sig den internationella domstolens beslut till efterrättelse i alla mål i vilka vederbörande medlem är part" [min kursivering]. 1984 beordrade domstolen (ICJ) USA att "att upphöra med och att avstå ifrån" sitt "olagliga användande av våld" mot Nicaragua och att betala reparationer. USA vägrade och deklarerade att man inte längre skulle acceptera domstolens bindande jurisdiktion. Nicaragua bad Säkerhetsrådet att genomdriva domen, men det stoppades av USA:s veto. På samma sätt förkastar USA jurisdiktionen av den nya Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC).
 
Det dogmatiska förkastandet av legala hinder blev avstamp för en systematisk kränkning av FN-stadgan och Genevekonventionerna. Detta är kärnan i Amerikas krigspolitik efter 2001. Utan att befara att tvingas svara inför opartiska internationella domstolar, konstruerar USA:s regering alltmer "djärva" (läs legalt oförsvarbara) beslut för att skyla över allvarliga brott, från tortyr till aggression och mord.
 
Annorlunda förhåller det sig med Storbritannien, som är part både i ICJ och ICC. Regeringens juridiska rådgivare varnade vid upprepade tillfällen för att en invasion av Irak skulle vara ett "aggressionsbrott" för vilket brittiska ämbetsmän kunde ställas inför åtal. Irakutredningen i London har ägnat två år åt det faktum att regeringen ignorerade dessa varningar från sina egna juridiska rådgivare. Dess slutliga rapport kan komma att hålla Blair och hans goda vänner ansvariga för den katastrof de släppte loss på Iraks folk och öppna dörren för åtal och civila krav i brittiska och internationella domstolar.
 
En politik av kallblodigt mördande
 
När Obamaadministrationen tillträdde 2009, publicerade en Eminent Juristpanel, utsedd av Internationella Juristkommissionen (ICJ [ej att förväxla med domstolen ö.a.]) och under ordförandeskap av Mary Robinson, f.d. president i Irland, en rapport om Amerikas s.k. "krig mot terrorn". Den konstaterade att USA:s kränkningar av internationell lag varken var lämpliga eller ett effektivt svar på terrorism, och att amerikanska ledare hade vilsefört allmänheten genom att forma sin kampanj mot terrorismen i ett "krigsparadigm". Panelen insisterade att etablerade principer i internationell lag "var avsedda att kunna stå emot kriser, och att de tillhandahåller en robust och effektiv inramning för att ta sig an terrorism".
 
Barack Obama har stoppat paraden med misstänkta i orangea sparkdräkter, försedda med huvor och handklovar, som snubblar ut ur amerikanska plan i det tropiska solskenet i Guantánamo, men han har inte gjort så för att återupprätta lagen. Istället har han i stor utsträckning ersatt Bushs politik med en global kampanj för att helt enkelt kallblodigt mörda ett stort antal människor: terroristmisstänkta, motståndskämpar och vem som helst som har lagts in i en hemlig lista av hemliga skäl.
 
 
Från en unik amerikansk "exceptionalistisk" ståndpunkt är det ett bekvämt sätt för att undvika obehaget med att svepa upp hundratals mestadels oskyldiga människor utan åtskillnad i ett globalt söknät, och sedan inte veta vad man ska göra med dem. De döda berättar inga historier. Allmänhetens ursinne kan begränsas till fjärran länder där mördandet äger rum och där det inte förorsakar politiska problem på hemmaplan.
 
Utan riktigt ansvar under etablerad lag, har tidigare bindande standard snabbt avskaffats. USA:s representanter har tidigare formellt förbjudits att avrätta folk sedan 1976, enligt president Fords exekutiva order 11905. USA:s juridiska rådgivare har undergrävt detta förbud genom att besluta att "riktade mord" inte är avrättningar, utan handlingar i självförsvar. Det är ett ignorerande av etablerade bestämmelser i internationell lag, i det här fallet Caroline-principen, formulerad av USA:s utrikesminister Daniel Webster år 1841 och nu universellt accepterad, vilken begränsar rätten till gränsöverskridande självförsvar som ett proportionellt svar på ett överhängande hot.
 
USA-styrkorna som utför dessa kallblodiga mord räknar systematiskt de flesta oskyldiga civila de mördar som "falska positiva". När USA-styrkor i Afghanistan dödade Zabet Amanullah i ett fall av misstagen identitet, dödade de också nio av kampanjpersonalen som arbetade för hans brorson – en kandidat till det afghanska parlamentet, på grundval av "skuld genom släktskap". Officerare i USA:s specialstyrkor förklarade för BBC:s före detta reporter Kate Clark att de opererar under en allmän regel att släktskap med ett "mål" är all bevisning som behövs för att behandla någon annan som ett mål också. Detta hjälper till att förklara varför USA:s beräkningar av antalet dödade alltid uppger fler "insurgenter" dödade än civila, trots illegala stridsmetoder, som rutinmässigt leder till omfattande och urskillningslöst dödande.
 
USA:s "riktade mord" genomförs under överinseende av både CIA och USA:s specialstyrkor "Joint Special Operations Command" (JSOC). Metoderna för dödandet indelas i allmänhet i tre kategorier: luftangrepp av plan eller helikoptrar; luftangrepp av obemannade drönare; och avrättningar av JSOC-styrkor på marken.
 
Upprinnelsen till JSOC:s avrättningsoperationer var en "exekutiv order" utan förutbestämda begränsningar, skriven av Donald Rumsfeld i september 2003 när det allmänna motståndet mot den illegala USA-invasionen tog greppet om Irak. Förutom att auktorisera avrättningar i Irak, Afghanistan, och Somalia under militärstyre, auktoriserade Rumsfelds order detta även i Algeriet, Iran, Malaysia, Mali, Nigeria, Pakistan, Filippinerna, Syrien och Yemen – underställt presidentens godkännande. Vilken roll USA än har i morden på iranska vetenskapsmän, så var försvarsminister Panettas svepande uttalande – "Detta är inte vad USA sysslar med" – en ohederlig lögn.
 
Obamaadministrationen har utvidgat USA:s insatser av speciella operationer från 60 länder till 80 sedan Obama tillträdde, men hur många av dessa som är JSOC-operationer som inkluderar "riktade mord" är en hemlighet. Special Operations Command har 58 000 anställda under sitt kommando, och upp till 25 000 därav opererar under JSOC på en flexibel basis. I juni 2010 hade JSOC 9 000 trupper i Irak och Afghanistan och 4 000 ytterligare grupperade i andra länder.
 
Minst tre enheter är permanent tilldelade JSOC: Arméns Delta Force, marinens DEVGRU (f.d. Seal Team 6), och flygvapnets 24th Special Tactics Squadron. Andra enheter som regelbundet opererar under JSOC inkluderar 7th Ranger Regiment och 160th Special Operations Aviations Regiment (SOAR), kända som "Nightstalkers" (ung. nattsmygarna, ö.a.). 160th SOAR opererar med attack- och transporthelikoptrar för att understödja specialstyrkornas operationer. En polisstyrka, den s.k. "Special Police Transition Team" från 160th SOAR anslöt till det irakiska inrikesministeriets "vargbrigad" när den fängslade, torterade och mördade tusentals civila i Bagdad 2005 och 2006.
 
JSOC mördar fel människor för det mesta
 
Seymour Hersh rapporterade i the New Yorker i december 2003 att JSOC-styrkor tränades av israeliska mördare, eller Mista´aravim, i Israel eller North Carolina för att genomföra morduppdrag i Irak. "Det är sjukt galet", berättade en underrättelserepresentant för the Guardian, "här är vi nu – vi blir redan jämförda med Sharon i arabvärlden och vi har just bekräftat det genom att ta in israelerna och bilda mördarteam". Andra representanter förklarade att målet för kampanjen inte skulle begränsas till riktiga motståndskämpar, utan skulle inkludera en stor del av irakisk medelklass, som de ansåg stödde och finansierade den irakiska motståndsrörelsen. "Sunnibefolkningen betalar inget pris för det stöd de ger till terroristerna", berättade en amerikansk officer för Newsweek. "Utifrån deras ståndpunkt är det kostnadsfritt. Vi måste ändra på den ekvationen."
 
De amerikanska dödspatrullerna i Irak fick mycket beröm för en viktig roll i det som kallades för "surge", eller eskaleringen av kriget 2007. En pensionerad amerikansk officer berättade för PBS´ "Frontline" att de hade blivit "så bra på att använda elektronisk identifiering, att spåra och att hitta" mål att de hade skapat en "industriellt kraftfull, kontraterroristisk dödsmaskin". Avsnittet om "mördandet" är sann, men JSOC:s "analys av det sociala nätverket" är ett grovkornigt sätt att sammanställa listor på mål baserade på nummer som hämtats från beslagtagna mobiltelefoner, utan att anstränga sig för att bekräfta data med "mänsklig underrättelsetjänst" från den verkliga världen som legitim underrättelseverksamhet skulle kräva.
 
Två äldre befälhavare gjorde en ovanlig bekräftelse till Diana Priest på the Washington Post, att JSOC:s räder enligt statistik träffar rätt person eller hus i mindre än 50 procent av fallen. Det systematiska misslyckandet att verkligen bekräfta identiteterna på målen – som mestadels är civila som inte är engagerade i militära operationer vid tidpunkten för dödandet – gör avrättningskampanjen till en mycket allvarlig krigsförbrytelse, bevisligen även ett brott mot mänskligheten, eftersom det utökats till att mörda alltfler människor i ett ökat antal länder.
 
Under president Obama har antalet natträder i Afghanistan utökats från 20 per månad i maj 2009 till över 1000 räder per månad i april 2011, genom att använda "sociala nätverksanalyser" ur mobiltelefoner som beslagtagits från tidigare räder eller konfiskerats i fängelser för att skapa en ständigt utökad lista på mål. Gareth Porter från Inter Press Service granskade ett register på 4 100 människor som tillfångatagits vid natträder i Afghanistan under en 6-månadersperiod 2010 och 2011. Han kom fram till att 86 procent frigavs omedelbart eller efter första granskningen av bevisen mot dem. USA:s representanter hade bara verkliga bevis mot 14 procent av sina fångar. Är det då så att 86 procent av de människor som dödas i natträder också är oskyldiga?
 
FN rapporterade att endast 80 civila dödades i "sök-och-grip-operationer" år 2010, tillsammans med 2 000 s.k. "insurgenter". Men de 80 civila dödsfallen var resultatet av bara 13 incidenter som FN hade undersökt, medan ytterligare 60 fortfarande väntade på undersökning. Nader Nadery i den Afghanska Oberoende Kommissionen för Mänskliga Rättigheter uppskattade att FN eventuellt skulle revidera sin beräkning till ca 420 civila dödsfall om och när problemet med ansamlingen av fall har lösts.
 
Men detta skulle fortfarande vara en låg uppskattning av civila dödsfall under natträder. FN har inget tillträde till områden som hålls av motståndsrörelsen där de flesta natträder sker, så de får inga rapporter alls från dessa områden. Även en komplett analys av alla incidenter som rapporterats till FN skulle därför bara bidra med en bråkdel av det verkliga antalet civila dödade. Med åtminstone 50 procent av räderna som riktas mot fel person eller hus, så är det säkert att säga att mer än hälften av de 2 000 afghaner dödade i natträder 2010 förmodligen var oskyldiga civila, och att eskaleringen av kampanjen 2011 troligen ledde till en ännu högre andel av "falska positiva".
 
Urskillningslös massaker
 
När avrättningar genomförs vid flyganfall, så är det ännu mer sannolikt att oskyldiga människor dödas. I fallet Zabet Amanullah, så var hans måltavla helt och hållet baserad på "social nätverksanalys" från mobiltelefonregister, som felidentifierade honom som Muhammad Amin, den talibanske skugguvernören i Takharprovinsen. USA:s representanter trodde att Amin använde "Amanullah" som alias, men de gjorde sig inte ens besväret att ta reda på om en verklig person med namnet Zabet Amanullah existerade. Detta skulle ha varit ganska enkelt eftersom Amanullah var en befälhavare som lämnade talibanerna 2001 och blev människorättsaktivist i Kabul. Men "social nätverksanalys" innebär inte att frågor ställs till folk i den verkliga världen. Om uppgifterna i din mobiltelefon matchar särskilda kriterier är du dömd till döden, tillsammans med vem som helst som är "skyldig genom släktskap".
 
William Arkin fick överraskande tillträde till en central för flyg- och rymdoperationer "U.S. Combined Air and Space Operations Center" i Qatar och tilläts följa ett luftangrepp med mål mot en påstådd motståndsledare under namnet Baz Mohammed Faizan i Afghanistan. Ett team i Qatar engagerade sig hårt för att sätta igång ett flyganfall av två A-10 Warthog stridsflygplan med 225-kilos bomber från flygbasen i Bagram. De ansvariga förklarade att en 900-kilos bomb i ett tillgängligt plan i närheten var för kraftig och skulle döda alltför många civila, medan en Hellfiremissil utrustad med en bomb på 80 kilo i en Predatordrönare som skulle spåra Faizan lätt kunde missa – så är det med precisionen vid drönarattacker.
 
Stridsflygplanet A-10 i USA:s flygvapen byggdes och designades på 70- och i början av 80-talet för användning mot sovjetiska stridsvagnar. Deras huvudvapen är en kanon tillverkad av General Electric och den skjuter 30 millimeters granater i en hastighet av 65 per sekund. När Arkin iakttog flera A-10 i aktion på TV-skärmar i Qatar, såg han en av dem släppa sin bomb och sedan genomföra en andra runda och bombardera hela området med en skur av eldgivning från sin kanon som kan demolera stridsvagnar.
 
Arkin chockades över att denna "precisionsattack" plötsligt visade sig vara en urskillningslös massaker. En amerikansk tjänsteman förklarade snabbt för honom att den intensiva eldgivningen inte var "icke-auktoriserad" och att när väl en attack är igång, så tar JSOC:s flygledare på marken full kontroll över operationen. Arkin upptäckte en liten smutsig hemlighet om JSOC:s operationer. Alla försiktighetsmått som tagits av analytiker, JAG-officerare [en typ av juridiskt utbildade officerare ö.a.] och äldre tjänstemän, för att använda proportionellt våld när operationerna planerades är inte längre tillämpliga när väl operationerna är igång.
 
Trots denna omåttliga och urskillningslösa användning av våld, visade en officer senare ett memo från CIA som fastställde att Faizan hade gått sin väg livs levande vid slutet av attacken. Uppenbarligen berättade han inte för Arkin hur många andra människor som hade dödats och sårats eller hur många av dem som var oskyldiga civila.
 
Licens att döda utan ansvar
 
Men det mest urskillningslösa vapnet som används i USA:s avrättningar är drönaren. Under 10 år har operationer av drönare av typ Predator och Reaper kraftigt utökats från ett experimentprogram vid Nellis flygbas i Las Vegas och ett fåtal startplatser i Irak och Afghanistan till 60 platser i Förenta Staterna och över hela världen, där hundratals drönare bestyckade med missiler och bomber manövreras av personal från CIA, U.S. Air Force och Air National Guard och "kontraktsanställda".
 
Obamaadministrationen har utökat CIA:s drönarkampanjer i Pakistan från 42 attacker under Bush till 241 sedan 2009. De har dödat mellan 1 700 och 2 700 människor, av vilka minst 90 procent var civila, enligt pakistanska journalister och människorättsgrupper. USA:s påståenden om färre civila dödsoffer är utan tvekan färgade av "falska positiva".
 
Den 2:a juni gav FN:s specielle rapportör för utomlagliga avrättningar (the UN Special Rapporteur for Extrajudicial Executions), Philip Alston, följande diplomatiska men fördömande uttalande: "Riktade mord framstår som en snabbt växande utmaning mot internationell lag, eftersom de i ökande grad används i omständigheter som bryter mot relevanta regler för internationell lag…. Den mest framträdande användaren av riktade mord idag är Förenta Staterna, som primärt använder drönare för attacker…. denna starkt hävdade, men dåligt underbyggda rätt att döda utan ansvar är inte ett berättigande som Förenta Staterna eller andra stater kan ha utan att allvarligt skada de regler som är utformade för att skydda rätten till liv och förebygga utomlagliga exekutioner…."
 
"Förenta Staterna har framfört en ny teori som innebär att det finns en "lag om 9/11" som möjliggör legalt användande av våld i andra staters territorier som en del av sin rätt till självförsvar på grund av att det är en väpnad konflikt med al-Qaida, talibanerna och ’anslutna styrkor’, fastän den senare gruppen är flytande och odefinierad. Denna vidlyftiga tolkning utan begränsningar av rätten till självförsvar går en lång väg för avskaffandet av förbudet mot användningen av väpnat våld som innefattas i FN-stadgan."
 
Men drönare uppfyller viktiga politiska mål för USA:s policystrateger. USA:s krigspolitik sedan 1945 har drivits på av ett ständigt sökande efter att kunna tillfoga andra länder död och förstörelse utan en motreaktion vid stora amerikanska förluster. Utländska förluster, även av oskyldiga civila, är politiskt sett mindre skadliga än t.o.m. små amerikanska förluster.
 
USA:s illegala stridsmetoder återspeglar dessa prioriteringar och auktoriserar omåttligt och urskillningslöst användande av vapenmakt i "våldsskyddande" syfte [d.v.s. skydd mot våld riktade mot amerikaner, ö.a.]. Som ett resultat är de amerikanska 6 400 döda i Irak och Afghanistan knappt en tiondel av de amerikaner som fick sätta livet till i Vietnam, men däremot har mer än en miljon irakier och afghaner dödats. I den blodiga amerikanska politiska kalkylen har dödssiffran [d.v.s. den amerikanska, ö.a.] minimerat krigets politiska kostnader och gjort det till en säkrare option för policystrategerna. Bruket av obemannade drönare innebär ett betydligt attraktivare politiskt sätt att föra krig, genom att ge fritt spelrum för effektiva vapen mot folk på marken utan omedelbar fara för några som helst amerikanska förluster. Tillverkare av drönare har f.n. order på ytterligare 730 vapenbestyckade drönare, "medium och large".
 
En reviderad amerikansk krigspolitik
 
USA:s kampanj med "riktade mord" och NATO:s kampanj i Libyen är två spår i USA:s reviderade krigspolitik som en följd av misslyckade ockupationer i Afghanistan och Irak. I Libyen genomförde NATO 9 700 flyganfall på åtta månader, den mest koncentrerade bombningskampanjen sedan Irak 2003. USA:s roll var "dold, tyst och mediafri", fastän man stod för två tredjedelar av NATO:s personalstyrka, hälften av planen, nästan alla drönare och kryssningsmissiler och officiellt bekostade mer av kriget än vad Storbritannien gjorde.
 
Det allmänna berömmet reserverades för de libyska rebellerna. De brittiska, franska, jordanska och qatariska specialstyrkorna på marken var insvepta i en slöja av hemlighetsmakeri. När qatariska specialstyrkor sprängde sig fram till Khaddafis läger i Tripoli, fick världen bara se jublande libyer. Under täckmantel av ett FN-mandat för att skydda civila, så belägrade man, svalt ut, bombade och besköt Sirte och Bani Walid i över en månad, och lämnade efter sig dessa och andra städer i ruiner. NATO:s krig dödade avsevärt fler libyer på åtta månader än Khaddafi på 42 år. Den nya regeringen uppskattar att 25 000 människor dödades i kriget. Andra uppskattningar ligger avsevärt högre – 50 000 döda. Detta är en betydligt högre siffra på antalet döda än i alla arabiska vårrevolutioner sammanlagt, en bra anledning för folk överallt att välja en ickevåldsrevolution framför en intervention av USA eller NATO om de har möjlighet till val i saken. Obamaadministrationen genomförde hela kriget utan bemyndigande från kongressen, vilket är ett öppet brott mot USA:s lagar.
 
Obamaadministrationen baserar sin aggressiva och globala användning av våld på ett bemyndigande att använda militärt våld som godkändes av kongressen 2001, "Authorization for the Use of Military Force (AUMF)". AUMF gav presidenten fullmakt att använda "allt nödvändigt och tillämpligt våld mot de nationer, organisationer, eller personer" som han ansåg "planerade, auktoriserade, genomförde eller gav stöd åt" terroristbrotten den 11 september 2001 i USA.
 
Som John Bellinger, Bushadministrationens utrikespolitiske juridiske rådgivare, förklarade för Washington Post i juni 2010, så hade de flesta av de personer som Obamaadministrationen haft som måltavla ingenting att göra med 2001 års terroristbrott, så Obama har inget bemyndigande enligt amerikansk lag i de flesta av dessa operationer.
 
P.g.a. att president Obama inte handlade resolut för att stoppa regeringens kränkningar av amerikansk och internationell lag och hålla USA:s tjänstemän ansvariga, har Amerikas väg utför i systematiska internationella brott fortsatt under hans överinseende. Det har lett till nya krigsförbrytelser för vilka han och hans underordnade är kriminellt ansvariga. Långt ifrån "en skinande stad på en kulle" så har amerikansk exceptionalism lett oss till en kyrkogård i en mörk dal. Amerikaner måste acceptera samma internationella lagar, överenskommelser och standarder för ansvarighet som våra "icke-exceptionella" grannar om vi någonsin ska kunna bryta den amerikanska neoimperialismens dödliga våldsspiral och börja omvandlingen till ett välmående, hållbart och fredligt samhälle.

Artikeln är översatt i sin helhet. De teckningar som illustrerar artikeln, kan du se i den engelskspråkiga originalversionen.


Nicolas J. S. Davies, IrakSolidaritet, 7 april 2012 (Översättn. Arne Hjort)

 

 
 
 
Ljög om Iraks biologiska vapen
Sujay Dutt, Dagens Nyheter 16 februari 2011

USA:s invasion av Irak byggde på information om massförstörelsevapen, som nu uppgiftslämnaren medger var lögn. "Jag hade chansen att fabricera något för att störta regimen. Jag och mina söner är stolta", säger den irakiske avhopparen Rafid Ahmed Alwan al-Janabi till brittiska tidningen The Guardian.

Hans vittnesmål övertygade USA:s regering om att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen, och ledde till invasion och krig. Nu medger Rafid Ahmed Alwan al-Janabi för första gången att han hittade på allting.
 
– Jag hade ett problem med Saddams regim. Jag ville få bort honom och så fick jag chansen, säger al-Janabi till The Guardian.
 
Den brittiska tidningen har sökt upp al-Janabi i Tyskland, där han levt i exil sedan 1995. Fem år senare kontaktades han av den tyska underrättlesetjänsten BND, efter att de fått veta att han var utbildad kemiingenjör i Irak. För Guardians reportrar förklarar han varför han då valde att hitta på historier om irakiska massförstörelsevapen.
 
– Jag gjorde det för mitt folk. Den förra regimen var en diktatur som startade krig med våra grannländer. Och Saddam tillät inga andra partier. Jag var tvungen att göra något för mitt land.
Enligt al-Janabis uppgifter till BND fanns hemliga fabriker för biologiska vapen i Irak, liksom lastbilar utrustade med dessa vapen som lätt kunde sprida gifter. Den tyska underrättelsetjänsten delade med sig av informationen till sina amerikanska kollegor i CIA, och den hamnade sedan på högsta nivå i Vita huset.
 
I februari 2003 ställde sig den dåvarande utrikesministern Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd och förklarade nödvändigheten av att invadera Irak – till stor del baserat på al-Janabis lögner. "Vi har förstahandsuppgifter om mobila biologiska vapenfabriker", sade Powell till FN, och fortsatte: "Vår källa var ett ögonvittne – en irakisk kemiingenjör som hade hand om en av anläggningarna."
 
Framför sin tv i tyska Erlangen satt al-Janabi och såg det direktsända talet,. Han berättar för The Guardian att han kände sig "chockad" över att hans historier fått sådana konsekvenser.Åtta år – och fler än 100 000 civila dödsoffer i Irak – senare ångrar Rafid Ahmed Alwan al-Janabi inte vad han gjorde.
 
– Tro mig, det fanns inget annat sätt att befria Irak. Det fanns inga andra möjligheter, förklarar han.
 
 
 
Uranvapen med förödande följder
Sköld Peter Mattis, Irak Solidaritet nr 4, maj 2010

Radioaktivt s k resturan (depleted uranium, DU) i projektiler och bomber har blivit den amerikanska krigsindustrins senaste stora hit.
"Utan DU-vapen hade vi aldrig haft sådana framgångar, utan dem är det ingen mening med att föra krig", som en amerikansk krigslobbyist ska ha formulerat sig.
Där dessa vapen använts ser vi idag en ökning av cancersjukdomar och barnmissbildningar som man aldrig tidigare upplevt. På barnkliniken i Falluja hade man i augusti 2002 – sex månader före USA:s invasion – 530 nyfödda barn, varav 6 dog första veckan och ett barn hade missbildningar. Motsvarande statistik i september 2009 visade 170 nyfödda, av vilka 40 dog under första levnadsveckan och 97 hade någon form av missbildning.

Varför satsar då USA på dessa s k DU-vapen? Redan på 1960-talet påbörjades de första experimenten med uranvapen, som första gången kom till användning 1991 när USA bombade Basra under Kuwaitkriget. Härefter har USA använt dessa vapen i f d Jugoslavien, Falluja, Bagdad och andra områden i Irak samt i Afghanistan.
Varför då uranvapen? Den radioaktivt strålande metallen, U, är 1,7 gånger tyngre än bly samt lika hård som stål vilket gör att genomslagskraften är långt överlägsen tidigare bomber och projektiler. Dessutom upphettas en utskjuten kula av uran av friktionens mot luftens syre, så att den börjar brinna med en temperatur på 4000-6000 grader C vilket ytterligare förvärrar skadorna på målet som träffas.

Grundämnet uran, U, består av flera isotoper varav den vanligaste är U238, som utgör mer än 99 % av naturligt uran. U235 är den isotop som används för kärnkraftverk och atombomber och utgör bara 0,7 %. För att få fram U235 måste stora mängder uran brytas varefter man koncentrerar U235 till den önskade nivån. Härvid blir stora mängder U238 över, vilket kallas resturan eller DU (efter engelska depleted uranium).

Uranets olika isotoper utstrålar olika typer av radioaktiv strålning. DU utsänder alfa-strålning som är mycket energirik och därför biologiskt skadlig men den når endast 0,5 mm innan, i luft eller vatten, energin är förbrukad.

Alfa-strålningen från U238 har en halveringstid på 4,5 miljarder år, vilket betyder att strålningen blir kvar för evigt. Om man undersöker en dammpartikel uran som väger 1/1000 000 gram sönderfaller den med 12 urladdningar per sekund. Energin i en urladdning är 4 miljoner elektronvolt (eV).
Om denna typ av strålning träffar en cell i vår kropp är 10 eV tillräckligt för att bryta sönder 1-2 kromosomer i cellkärnan, varvid cellen kan canceromvandlas.
Under ett dygn innebär det 1 miljon alfa-partiklar som var och en har energi för att förstöra 100 000 celler. Om detta är stråleffekten av en uranpartikel på en miljondels gram, förstår man vilka konsekvenser det kan bli om man får större mängd i sig.
Hos enstaka irakier som obducerats har man uppmätt 10-20 gram i deras njurar, lever, lymfkörtlar och andra organ.
Allra känsligast är våra vävnader under de intensiva celldelningar som pågår under fosterstadiet och nyföddhetsperioden, och det förklarar den katastrofala stegringen av missfall och barnmissbildningar.

Protester mot DU-vapen har funnits sedan mer än tio år men USA:s vapenlobby har hittills lyckats kväva protesterna, även röster från FN och WHO.
I Sverige arbetar ARK (Arbetsgruppen mot radioaktiv krigföring) som har uppvaktat regeringen om detta tre gånger, hittills dock utan reaktion beroende på att dessa vapen eventuellt även tillverkas i Bofors i Sverige?
ARK ingår nu i ett nordiskt nätverk, NNmU (Nordiska Nätverket mot Uranvapen), vilket bildades vid en konferens i Stockholm i november 2009.

Stöd ARK i detta arbete, ARK pg 218070-1, och läs mer på hemsidan www.uranium.conference.org

 
 
Söndra & härska

2005 greps två brittiska SAS-agenter i Basra av irakisk polis. De var klädda i svarta peruker och man fann sprängmedel och fjärrutlösare i deras jeep. Händelsen väckte historikern Lennart Palms misstankar om att ockupationsmakten förlitar sig på en gammal och beprövad strategi.

Sedan Hedenhös har det varit en strategi att så split bland sina fiender för att försvaga och slutligen besegra dem. Här har våldsamma provokationer och terror spelat en viktig roll. Kolonialismens historia ger otaliga exempel på hur europeiska makter framgångsrikt utnyttjat dessa metoder — engelsmännens erövring av Indien på 1700- och 1800-talen är det kanske mest kända. I vår egen tid, nykolonialismens tidsålder, har stormakterna fortsatt i samma stil. I rader av länder har engelska, tyska, amerikanska och ryska imperialister försökt hetsa etniska grupper mot varandra för att omöjliggöra enat motstånd och på köpet skaffa sig billig legotrupp.
Under 2002 bestämde sig USA:s regering för att bedriva "kriget mot terrorismen" genom den gamla beprövade metodiken. CIA och USA:s armé skulle samordnas i "covert operations", hemliga aktioner, "över hela världen". CIA-chefen begärde att få arbeta "utan begränsningar" och fritt använda "dödligt våld". De hemliga operationerna skulle beröra ett 80-tal länder, allt enligt Washington Post. En särskild underrättelseorganisation, P2OG, skulle samordna verksamheten. Ett av syftena var att "stimulera fram reaktioner" från “terroristers" eller "skurkstaters" sida så att dessa blottställde sig för amerikanska anfall.

Åtskilliga exempel från Irak tyder på att dessa program satts i verket. Till sin hjälp fick amerikanerna enligt Telegraph en brittisk specialstyrka, JSG, som de amerikanska agenterna delar lokaler med i Baghdads "Gröna zon", den befästa enklav i staden där ockupanterna och den irakiska quislingregeringen huserar. Britterna har lång erfarenhet av denna typ av smutsigt krig utan moraliska eller legala gränser. En officiell undersökning kunde konstatera att brittiska "underrättelseagenter aktivt hjälpt protestantisk gerilla att identifiera och döda katolska aktivister i Nordirland under 1980-talet". År 2002 avslöjade en före detta brittisk agent som arbetat som infiltratör inom IRA 1992 att han rapporterat till de brittiska myndigheterna om att organisationen förberedde en granatattack mot en polisstation. Men ingen motåtgärd vidtogs; en poliskvinna dödades. Den förbittrade agenten klagade: "De visste att jag gjorde bomber åt andra IRA-medlemmar och de gjorde inget … Tanken var att det enda sättet att slå fienden var att infiltrera honom och att själv bli fienden" (min kursivering). 2001 kom det fram att de brittiska myndigheterna till och med haft förhandsinformation om det värsta terrordådet på Nordirland, bombningen i Omagh, men inte heller då ingripit.

2006 påstod The Guardian att "två brittiska agenter spelade en central roll vid anfallen mot tre militära gränsposteringar (på Nordirland) 1990". Särskilt intressant i det sammanhanget är att agenterna då utnyttjade en taktik kallad "mänskliga bomber". Den innebar att man "tvingade civila att köra fordon lastade med sprängämnen in i arméns vägspärrar".
Vad som med största sannolikhet är ett exempel på denna typ av statsterrorism inträffade när irakisk polis i hamnstaden Basra den 19 september 2005 stoppade en Toyota Cressida. De två männen i bilen, utklädda till araber, försökte fly, öppnade eld och dödade en polis, men kunde gripas. Enligt BBC tillhörde de den brittiska kommandostyrkan SAS. The Guardian citerade brittiska militära källor som påstod att männen befunnit sig utanför polisstationen "på ett spaningsuppdrag", medan irakierna påstod att de försökt "sätta ut bomber". En irakisk parlamentsledamot påstod för Aljazeeras reporter att bilen varit försåtsminerad. I sina första rapporter bekräftade BBC att det funnits sprängämnen i bilen. Efter bara ett par timmar anföll brittiskt pansar den irakiska polisstationen som förvandlades till en grushög och förde bort de två agenterna. Polisen hade dock dessförinnan hunnit ta de mycket graverande bilder som FiB här kan återge. Man identifierar lätt flera automatvapen, ett pansarskott och kommunikationsutrustning. Den militärt bevandrade urskiljer också detonatorer eller fjärrutlösare för sprängmedel. På en av bilderna syns de svarta peruker och arabiska huvuddukar, kefiya, agenterna bar. Detta bevisar inte att britterna gjort sig skyldiga till terrordåd mot civila, men onekligen stärks misstankarna. Till de mål som kan ha sprängts av västagenter hör bland annat den tusen åriga shiitiska Gyllene moskén i Samarra (22 februari 2006); en tekniskt och operativt komplicerad demolering.   

I detta smutsiga krig, som strider mot alla tänkbara Genève-konventioner, avtecknar sig ett mönster där sprängdåd mot en befolkningsgrupp skylls på en annan, vilket utlöser en spiral av hämndattacker. En irakier som rekryterats av USA redan före anfallet på Irak berättade i maj 2007 för motståndsgruppen Association of Muslim Scholars in Iraq: "Vår uppgift var att mörda enskilda personer. Ockupationsmakten gav oss deras namn, foton, och kartor över hur de rörde sig till och från bostaden och vi beordrades att t ill exempel mörda shiiter i al-A´zamiyah och sedan mörda sunniter i ´Sader City´ och så vidare". Han uppgav att hans grupp, bestående av irakier, amerikaner och andra utlänningar "inte bara utförde mord, utan en del medlemmar specialiserade sig på att lägga ut bomber och bilbomber i bostadskvarter och på marknader". Dessa bombningar "utfördes på olika sätt, det mest kända och populära bland USA-trupperna är att, medan man förhör en bils ägare, plantera en bomb i bilen… därefter ber man honom att under ena eller andra förevändningen köra till en polisstation eller marknad, där bilen sedan sprängs".      

Craig Murray, före detta brittisk ambassadör i Uzbekistan, skrev i oktober 2006, att "Bevisen för att USA direkt bidragit till att utlösa det pågående inbördeskriget i Irak genom sin egna hemliga säkerhetsstrategi är övertygande … Men frågan är om inte USA har tagit i för mycket denna gång och utlöst ostoppbara krafter som, även om de hållit tillbaka motståndet, i själva verket har skapat nya kontrollproblem … för Washington och London".
Knappast något av dessa fakta har förstås rapporterats i Sveriges väldresserade medier. De skulle störa bilden av de regeringar som våra Nato-vänliga opinionsbildare nu vill ha ett ännu mer intimt samarbete med.

Lennart Palm, publicerad i FiB/ Kulturfront nr 9, 2008
 
Lennart palm är professor i historia vid göteborgs universitet. artikeln bygger till stor del på en artikel på sajten global research 25 juni 2008 av andrew g marshall vid centre for research on globalization i montreal: (http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=9447 på nätet 24/8 2008). marshall ger också en utförlig notapparat.

 
 
 
 
Vad var det vi sa

"Jag är ledsen att det är politiskt olämpligt att öppet erkänna vad alla redan vet: Irakkriget handlar i huvudsak om olja."

Alan Greenspan, f.d. chef för USA:s centralbank
 



Vår ockupation är misslyckad
31 augusti 2007

USA har förlorat kontrollen och berövat irakierna deras värdighet. Vi har misslyckats att skapa säkerhet och ekonomisk trygghet.
Fyra miljoner är på flykt inom och utom landet. Som ockupanter kan vi inte ens lita på de irakiska officerare och poliser vi själva utbildat.
Vid operationens slut hatas vi troligen av alla, skriver sju amerikanska soldater, som tjänstgjort 15 månader i Irak.


Den politiska debatten i Washington känns helt overklig sedd från Irak i slutet av vår 15 månaders tjänstgöring. Upprors- bekämpning är, per definition, en kamp mellan upprorsmakare och deras motståndare om kontrollen av och stödet från befolkningen.

Det är långsökt att tro att amerikanarna, med en ockupationsstyrka som för länge sedan har förbrukat det motvilliga välkomnande de en gång fick, skulle kunna övertyga en motsträvig lokalbefolkning och slå ner upproret.

Som ansvarskännande soldater och underofficerare i 82nd Airborne Division, och snart på väg hem, är vi skeptiska till den senaste tidens mediebild som ger sken av att konflikten blir alltmer hanterlig.

Vi anser att man bortser från den tilltagande politiska och sociala oro som vi ser varenda dag. (Självklart är detta våra personliga åsikter vilka inte kan betraktas som någon officiell tjänsteinställning).

Påståendet om att vi skaffar bättre och bättre kontroll över slagfälten i Irak bygger på ett felaktigt, Amerikavinklat perspektiv. Visst är vi militärt överlägsna, men vår framgång neutraliseras av motgångar på andra områden. Det som soldater kallar "stridsområdet" förblir detsamma med enbart små ändringar på marginalen.

Där trängs aktörer som inte är så lätta att sätta etiketter på: Sunni-extremister, al-Qaida-terrorister, kriminella och beväpnade klaner.

Situationen kompliceras ytterligare av den tvivelaktiga lojaliteten och Janus- ansiktena inom den irakiska polisen och irakiska armén, som har utbildats och beväpnats på de amerikanska skatte- betalarnas bekostnad.

Uppgifter om att en majoritet av befälen i den irakiska armén nu skulle vara pålitliga partners kan bara betraktas som vilseledande prat.

Sanningen är att bataljonsbefäl, även de välmenande, har litet eller inget inflytande över de tusentals trotsiga män de har under sig, i en osammanhängande befälsordning, som egentligen bara är lojala med sin egen milis.

På samma sätt har sunniter, som har varit underrepresenterade i den nya irakiska armén, börjat skapa sina egna miliser, ibland med vårt tysta medgivande. Sunniterna förstår att det bästa skydd de kan skaffa sig mot shiitiska miliser och den shiadominerade regeringen, kan vara att sätta upp egna beväpnade grupper.
Men om man ska värva allierade, vilket är ett viktigt inslag i varje kamp mot upprorsmän, så fordrar det att dessa allierade är lojala mot den centralmakt som vi säger oss stödja.

Beväpnade sunnigrupper har förvisso blivit effektiva hjälptrupper, men den kvarstående frågan är var deras lojalitet hamnar när vi har gett oss av.
Regeringen i Irak är på kollisionskurs med oss i den här frågan eftersom den med rätta oroar sig för att få sunnimilisen emot sig om amerikanerna drar sig ur.

Kort sagt agerar vi i förvirrande omständigheter bland beslutsamma fiender och tvivelaktiga allierade där maktbalansen på slagfältet förblir fullständigt ogripbar.
Vi ser att en bred majoritet av irakier känner sig allt osäkrare och betraktar oss som en ockupationsstyrka som har misslyckats med att skapa normala förhållanden efter fyra år och knappast lär klara det framöver heller som vi fortsätter att ge vapen till alla stridande parter.

Iraks regering styrs av de stora koalitionsparterna i den shiadominerade Förenade Irakiska Alliansen, med kurderna som minoritetsmedlem. Det shiitiska religiösa etablissemanget bildade alliansen för att se till att man inte gjorde samma misstag som 1920: göra uppror mot en ockuperande västmakt (britterna den gången) och förlora vad de ansåg vara sin nedärvda rätt att styra Irak.
Det reserverade och motvilliga mottagande vi har fått av shiiterna efter invasionen måste ses i detta historiska sammanhang. I deras ögon var vi något användbart för stunden.

Nu är den stunden förbi eftersom shiiterna har fått vad de tycker de har rätt till. Deras nästa uppgift blir att räkna ut hur de bäst ska befästa sin framgång eftersom försoning utan konsolidering för med sig risken att förlora alltihop.
De envetna kraven från Washington att irakierna ska rätta till de tre värsta miss-tagen vi begick – "avbaathifieringen", upplösningen av den irakiska armén och den lösa federala statsbildningen – lägger oss stick i stäv med den regering vi förbundit oss att stödja.

Att, som vi gör nu, försöka tillfredsställa alla parter i konflikten garanterar bara att vi till slut hatas av alla.
Samtidigt har vi misslyckats allra mest på den viktigaste av alla fronter, att förbättra grundläggande ekonomiska och sociala förhållanden. Två miljoner irakier finns i flyktingläger i grannländerna.

Nära två miljoner är på flykt inom landet och fyller nu många städers slum. I städerna saknas regelbundet fungerande elektricitet, telefon och avloppssystem. "Lyckliga" irakier bor i avspärrade områden bakom bombskyddsmurar av betong som skapar en känsla av gemensam cellskräck snarare än någon säkerhet som vi skulle betrakta som normal.
När den vanlige irakierns främsta bekymmer är frågan när och hur de kommer att dödas kan vi knappast känna oss belåtna med oss själva när vi delar ut hjälppaket. Som en irakisk man resignerat sa till oss häromdagen: "Vi behöver trygghet, inte gratis mat."

Vi måste inse att vår närvaro visserligen befriade irakierna från en tyrann, men att vi också tog ifrån dem deras självkänsla. Snart kommer de att inse att det bästa sättet för dem att återfå sin värdighet är att kalla oss vid vårt rätta namn – en ockupationsarmé – och tvinga oss till reträtt.
Tills det händer vore det klokt av oss att i ökande grad låta irakier spela huvudrollen i alla frågor, att utforma en välavvägd politik där vi stöder dem från kulisserna, men låter dem klara ut sina motsättningar bäst de själva vill.

Detta förslag är inte avsett att vara defaitistiskt utan vill snarare belysa hur vi driver oförenliga politiska linjer med absurda mål utan att erkänna orimligheterna.
Vår moral behöver vi inte gå in på. Som engagerade soldater kommer vi att fullfölja vårt uppdrag.


Soldater och underofficerarei 82nd Airborne Division i Irak:
Buddhika Jayamaha, armékorpral. Wesley D. Smith, furir. Jeremy Roebuck, furir. Omar Mora, furir.
Edmard Sandmeier, furir. Yance T. Gray, sergeant. Jeremy A. Murphy, sergeant.
 
 



Oljestölden
Fib/Kulturfront nr 4 2007

Det tog 21 dagar att störta Saddam Hussein men fortfarande efter fyra år har ockupationsmakten inte kommit åt oljan. Tanken är att Iraks nya oljelag ska ändra på det.

I mitten av mars 2007 skrev Associated Press att Iraks premiärminister Nouri al-Maliki fruktar att USA kommer att torpedera hans regering om inte parlamentet godkänner den nya oljelagen före juni månads utgång. Lagen är ett av de krav från USA som al-Maliki ser som nyckeln för fortsatt, nödvändig amerikansk uppbackning av hans regering.
När 20 irakiska parlamentsledamöter i december 2006 tillfrågades om de sett förslaget till ny oljelag var det bara en som svarade ja. Men i Bush-administrationen hade arbetet med lagen pågått sedan hösten 2002. Då kallades höga chefer i USAs oljeindustri in som rådgivare och en särskild arbetsgrupp tillsattes inom utrikesdepartementets "Projekt för Iraks framtid". I gruppen, där också exil-irakier ingick, enades man om att Irak "skulle öppnas för internationella oljebolag så snabbt som möjligt efter kriget". Samma "råd" framfördes av konsultbolaget Bearing Point som fått Bushregeringens uppdrag att utarbeta en plan för att införa "fria marknader, fri handel och privat ägande" i Irak – helt i strid med de internationella konventionerna om ockupationsmaktens skyldigheter och rättigheter.

USAs strategi för att skaffa sig kontroll över Mellanösterns olja har emellertid en mycket längre historia. I februari 1945, innan andra världskriget ens var slut, flög den amerikanske presidenten Roosevelt direkt från Jalta-konferensen till Egypten. Ombord på en militärkryssare i Suezkanalen träffade han den absolute monarken Ibn Saud för ett fem och en halv timmes samtal i enbart en tolks närvaro. Så lades grunden till ett historiskt kontrakt. USA lovade att med sin militära styrka skydda kungahuset och Saudiarabien. Den saudiske kungen lovade i gengäld att USAs oljebolag skulle få privilegierad tillgång till landets olja.

Vem som än har varit president i USA har oljan definierats som ett nationellt säkerhetsintresse. Inte minst spelar Jimmy Carter, senare fredspristagare, en viktig roll. 1980, året efter Sovjets invasion av Afghanistan och Khomeinis revolution i Iran, slog han i sitt State of Union-tal fast att "alla nödvändiga medel, inklusive militär makt" skulle användas för att säkra oljeflödet från Persiska viken till USA "Varje försök från någon utomstående (min kursivering) att få kontroll över Persiska viken kommer att betraktas som ett angrepp på USAs vitala intressen." Under Carters styre började därför USAs idag viktigaste militärkommando, Centcom i Tampa, Florida, att byggas upp.

Denna gemensamma grundsyn är förklaringen till att diskussionen mellan republikaner och demokrater i USA inte handlar om oljestrategin. Den är man ju överens om. Det illustreras inte minst av den upphaussade Baker-gruppen, som innehöll tunga företrädare från båda partierna. När den lade fram sin rapport i början av 2007 uppmanade den mycket riktigt USA "att stödja de irakiska ledarna för att omorganisera den nationella oljeindustrin som ett kommersiellt företag" och att "uppmuntra investeringar i den irakiska oljesektorn av det internationella samfundet och de internationella energiföretagen". Typiskt nog var detta en av de få punkter i rapporten som George W. Bush offentligt bejakade.

I februari 2007 läcktes förslaget till Iraks nya oljelag ut på Internet. En vecka senare meddelades att regeringen hade godkänt den – tydligen hade man efter stor vånda enats om de två knäckfrågorna: Den ena gäller privatiseringen av oljesektorn och marknadstillträdet för utländska bolag. Den andra gäller maktfördelningen, centralt och regionalt och mellan religiösa och etniska intressen. När detta skrivs har förslaget ännu inte börjat behandlas av parlamentet.

Enligt lagförslaget kan utländska företag få olika slags kontrakt om att producera och leverera olja. Särskilt generösa är de som gäller ännu inte utvecklade eller upptäckta fyndigheter. Kontrakten ger bolagen kontroll över verksamheten i upp till 35 år med garanterade vinster under 25 år. De utländska företagen har inga skyldigheter att återinvestera sina vinster i Irak, att anställa eller utbilda irakisk personal eller medverka till teknologisk utveckling i Irak. Genom lagen inrättas ett mäktigt organ, Federal Oil and Gas Council, som råder över landets oljetillgångar och förfogar över den yttersta beslutanderätten då det gäller kontrakten. Det är fullt möjligt att företagsledare i utländska företag kan delta i de framtida besluten om exploateringen av Iraks olja och gas eftersom bland rådets medlemmar ska finnas “executive managers from important related petroleum companies."

Rådet ska också bestämma vad som ska ske med de oljekontrakt som under Saddam Husseins tid ingicks med bl a franska, kinesiska och ryska oljebolag. Lagen är otydlig när det gäller vem som ska besluta om produktionsnivåerna – vissa bedömare anser att lagen kommer att äventyra Iraks medlemskap i OPEC.Lagen föreskriver att tvister med utländska oljebolag i sista hand ska avgöras i internationella instanser, d v s bortom Iraks egen kontroll. Lagen ger överhuvudtaget inga möjligheter till offentlig eller parlamentarisk granskning av kontrakten och oljesektorn.

Det har sagts att det bara är en formsak att få Iraks parlament att godkänna lagen. Men det är långt ifrån säkert. Att motståndsrörelsen bekämpar lagen och betraktar den som illegitim är självklart. Men också andra grupperingar är starka motståndare till lagen. Ett exempel är de fackföreningar som i december 2006 gjorde ett gemensamt uttalande om att de med kraft tillbakavisar privatiseringen av Iraks oljerikedomar. "Det finns inget utrymme för diskussion av denna fråga. Privatiseringen av oljan är den röda linje som inte får passeras.".

Och även om oljelagen under ockupationsmaktens beskydd skulle drivas igenom har de utländska oljebolagen goda skäl att tveka innan de tackar ja till dess löften om makt och profit I första hand för att de inte kan garanteras trygghet och säkerhet om de skulle försöka etablera sig i Irak. Men på längre sikt också för att lagen är en imperialistisk produkt som visserligen ges legitimitet av de flesta folkrättsprofessorer och politiker, däribland Sveriges utrikesminister och socialdemokratiska opposition men som mycket väl kan visa sig vara en papperstiger den dag Irak inte längre är ockuperat.

Lasse Karlsson, Folket i Bild nr 4, 2007.
 



Sveriges smutsiga händer

I jämförelse med USA, och allierade länder som Storbritannien och Israel, ser det ut som att Sverige har klarat sig med rena händer från syltburken Irak. Men även den svenska regeringen har omfamnat idén om den "fria" marknaden i landet.
Medan många länder har fördömt bombningarna och våldet som USA och Storbritannien använde för att invadera Irak finns det fortfarande ett brett internationellt stöd för det ena av ockupationens syften – att införa marknadsekonomi i Irak. Och som främsta verktyg använder man sig av alla miljarder dollar i utlandsskuld som Saddam Hussein skaffade sig under sina sista år vid makten. Hittills har Sverige, som många andra länder, gått med på att skriva av 270 av de 338 miljoner dollar som Irak är skyldigt – med villkoret att Irak går med på ett "hjälpprogram" från Internationella valutafonden, IMF.
Lånegivarnas villkor godkändes av (den icke valda) interimsregeringen 2005.
I och med IMF-programmet är det slut på bränslesubventioner, vilket har lett till en fördubbling av bensin- och dieselpriser sedan december 2005 och en inflation på 70 procent. En annan IMF-åtgärd var att avsluta subventionerna för livsmedel, något som 60 procent av de irakiska familjerna var beroende av för sin försörjning. Och trots att arbetslösheten i Irak är 59 procent, 85 procent bland kvinnor, förbjuder IMF:s riktlinjer den irakiska regeringen att skjuta till pengar för att skapa nya jobb.
Det betyder att traditionellt "snälla" länder som Sverige, Norge och Nederländerna indirekt tvingar Irak till ekonomiska förhållanden som de aldrig skulle utsätta sina egna medborgare för.

Svenska företag har länge varit aktiva i Irak. Under 1990-talet förseddes Saddams regim med lastbilar från Scania och bilar från Volvo. Saabs militära gren sålde transporthjälpmedel till Scud-missiler. Mellan 1991 och 2003, under det FN-kontrollerade Olja för mat-programmet – medan mer en en halv miljon irakier, de flesta barn, dog av svält – sålde svenska företag utrustning till Irak för mer än 197 miljoner dollar.
På senare tid har det framkommit uppgifter om att företagen som var involverade i Olja för mat-programmet ägnat sig åt korruption i stor skala. Enligt uppgifter i tidningen USA Today kände den svenska regeringen till detta redan år 2000, men valde att hålla tyst eftersom man befarade att ett offentliggörande skulle "inverka negativt på andra svenska affärsmöjligheter".
I juni 2005 samlades de nordiska utrikesministrarna för att dra upp gemensamma riktlinjer för hållningen gentemot Irak. Trots att de så sent som 2003 motsatt sig den amerikanska invasionen talade de nu bara om vikten av att demokratisera landet. Och precis som de amerikanska och brittiska regeringarna såg de "demokrati" som något som måste inympas i Irak av västerländska experter. Dessutom beslutade ministrarna att allt väpnat motstånd mot ockupationen och USA:s planer i landet är att anses som "terrorism" och "säkerhetsproblem" som ska mötas med militärt våld. Som en logisk konsekvens av detta deltar Sverige också i utbildningen av den irakiska polismyndigheten.
2003–2004 bidrog Sverige med 13,5 miljoner dollar till återuppbyggnaden av Irak. Via FN spenderades 16,6 miljoner kronor på upprättandet av en bidragskoordinerande instans, där även en svensk kontrollant ska anställas.
Förra året skapades en svensk-irakisk handelskammare med ambition att även öppna upp landet för andra nordiska intressenter. Sverige deltar också som ett av 37 länder i den stora "återuppbyggnadsmässan" som hålls i Jordanien i maj i år, den främsta spelplanen för företag med siktet inställt på Irak.

Under tiden ser svenska företag som Ericsson till att lägga vantarna på lukrativa kontrakt i "det nya Irak". Andra, som Saab, förser ockupationsstyrkorna med materiel. Saab Training producerar ett av de träningsprogram som används för att förbereda de amerikanska soldaterna för strider i stadsmiljö. I april 2004, mitt under en attack på staden Fallujha, beställde den amerikanska armén ett stort antal av de så kallade AT4 CS av Saab Bofors Dynamics – ett bazookaliknande vapen som även det är speciellt anpassat för urbana strider. Vid det laget fanns redan 600000 AT4CS i bruk i Irak.
Ett annat Saab-bolag, Saab Barracuda, förser ensamt armén med kamouflagenät och så sent som i juni förra året vann de en första del – värd 20,2 miljoner dollar – av ett stort US Army-kontrakt på totalt 1,8 miljarder dollar. Chefen för Saab Barracuda, Dottie Womack, utryckte sin glädje på det här viset:
– Vi har alltid satt stor stolthet i att kunna hjälpa de amerikanska styrkorna genom vårt arbete, och i och med det här kontraktet får vi möjlighet att göra det i många år framöver.


Loukas Christodoulou. Översättning: Anna Hellgren. Arbetaren den 12 januari 2007
 
 


"Klassa vit fosfor som kemiskt vapen"

Efter att italienska RAI sänt en dokumentär som visar att amerikanska styrkor använde vit fosfor i samband med belägringen av Fallujah, kräver nu brittiska parlamentsledamöter att medlet ska klassificeras som ett kemiskt vapen.
Pentagon påstod länge att vit fosfor endast nyttjas för att lägga ut rökridåer, och aldrig riktas direkt mot fientliga trupper. Men militärhögkvarteret erkände förra veckan att vit fosfor även fungerat som ett offensivt vapen. Detta efter att det blivit allmänt känt att Field Journal, en tidning som varannan månad skickas ut till arméns artillerister, publicerat en artikel om Fallujah. "Vit fosfor visade sig vara effektivt och mångsidigt", skriver tre officerare som själva deltog i striderna. Vit fosfor användes bland annat som ett "potent psykologiskt vapen mot motståndsmän" som grävt ned sig i skyttegravar. Spränggranater räckte inte, så artilleriet använde sig av en metod som artikelförfattarna kallar "shake and bake", skaka om och grädda:
"Vi använde vit fosfor för att spola ut dem och spränggranater för att göra slut på dem".
Denna version har nu Pentagon gjort till sin. Ja, vit fosfor användes, men bara för att tvinga fram fienden, inte för att döda.
Iraks regering har beslutat att skicka ett undersökningsteam till Fallujah. Och brittiska politiker vill att internationella konventioner ses över.
– Det är möjligt att konventionen om kemiska vapen måste stärkas så att den omfattar även denna substans, som idag definieras som ett brand- och inte ett kemiskt vapen, säger Mike Gapes (labour) till World at One.
USA har förbundit sig att inte använda kemiska vapen, men har däremot valt att inte skriva under det så kallade protokoll III, enligt vilket det är strikt förbjudet att använda brandvapen mot civila och i områden som kan anses vara civila, till exempel en stad.




Andreas Gustavsson, ETC nr 45 2005
 
 


Har USA använt förbjudna vapen i Falluja?  

Den 3 mars i år hölls en märklig presskonferens på irakiska hälsodepartementet i Bagdad. Märklig så till vida att den – trots de alarmerande uppgifter som där presenterades – förbigicks med tystnad av västerländska medier. Ämnet var Falluja och föredragande dr Khalid ash-Shaykhli, en tjänsteman som haft i uppdrag att utvärdera hälsoläget efter det amerikanska angreppet på staden.
Khalid ash-Shaykhli berättade att de undersökningar hans läkarteam gjort visade att USA under stormningen av Falluja använt internationellt förbjudna stridsmedel såsom senapsgas, nervgas och brännande kemikalier (läs napalm). Han berättade om människokroppar som "smält" och om eldar som inte kunnat släckas med vatten. Han beskrev delar av staden där allt levande – hundar, katter, fåglar – dött och där även människorna måste ha inandats dödliga gaser eftersom deras kroppar inte uppvisade några tecken på yttre skador. Han uteslöt inte att USA även använt sig av vapen med nukleära substanser och varnade för framtida sjukdomar och långvariga skador på befolkningen.
[…]USA har […] inte oväntat, förnekat dessa uppgifter.
Ett amerikanskt förnekande innebär dock inte nödvändigtvis att uppgifterna är falska. I augusti 2003 tvingades USA medge att man under våren samma år använt "napalmliknande vapen" nära Bagdad. Det rörde sig då om en uppgraderad version av napalm som man, för att kringgå det internationella förbudet, kallade "firebombs". FN-konventionen mot napalm, som tillkom 1980 medan den nakna och brinnande vietnamesiska flickan fortfarande levande på mänsklighetens näthinna, undertecknades dock aldrig av USA.
Uppgiften att den amerikanska krigsmakten nu använt sådana "firebombs" även mot civila i Falluja stöds av flera ögonvittnen, vanliga stadsbor likaväl som läkare och biståndsarbetare vilka alla berättat om napalmtypiska brännskador och "smälta" kroppar.
Det är förvisso svårt att exakt få veta vad som hände i Falluja under operation Phantom Fury, eftersom USA inledde denna attack med att slå en järnring runt staden och belägra sjukhusen för att avskära deras förbindelser med omvärlden. Men bitar av sanningen tränger ändå fram. Och det som t.ex. Dahr Jamail och Mark Manning, två icke-inbäddade amerikanska journalister, rapporterat bekräftar den bild som gavs av Khalid ash-Shaykhli.
Det Bagdad-baserade Studies Center of Human Rights and Democracy lade också fram en "Rapport om den nuvarande situationen i Falluja" vid en session med FN:s Kommission för mänskliga rättigheter i början av året. Efter att ha listat den nästan totala förödelsen av staden och USA:s brott mot folkrätten och krigets lagar, bl.a. i form av angrepp på civilbefolkningen, sjukvården och annan livsviktig infrastruktur, ställde rapportens författare frågan:
"Hur många fler tragedier måste inträffa för att de internationella organen skall höja sina röster och kräva ett slut på massakrer och massmord på civila?" […]



Margareta Zetterström, Folket i Bild/Kulturfront nr 9, 2005

 
 


Hemliga CIA-fängelser avslöjade Av TT, SDS 9 november 2005

Terrormisstänkta fångar som gripits av USA förvaras utan kontakt med omvärlden i flera hemliga fängelser världen över, skriver The Washington Post. Flera av CIA:s "svarta platser" sägs finnas i demokratier i Östeuropa.
STOCKHOLM. Efter kontakter med amerikanska myndigheter har tidningen beslutat att inte avslöja vilka europeiska länder det rör sig om, ej heller om de är EU-medlemmar eller kandidatländer.
Att yppa denna information skulle kunna "störa arbetet med kontraterrorism" i dessa länder, skriver The Washington Post. Avslöjandet handlar inte om kända amerikanska anläggningar som Guantánamobasen på Kuba - spiontjänsten CIA:s hemliga fängelser är kända bara av ett fåtal tjänstemän i USA och i de aktuella länderna. Efter avslöjandet medgav Tjeckien på onsdagen att har USA begärt att få anlägga ett häkte för terrorfångar på tjeckisk mark - men fått avslag. Ungern, Bulgarien och Slovakien förnekade alla att sådana fängelser finns på deras mark, rapporterade AFP. Ett 30-tal individer sägs hållas fånga av CIA, helt isolerade från omvärlden och helt utan juridiska rättigheter. De sitter i mörka, ofta underjordiska celler och förhörs med metoder som är förbjuda enligt internationell och amerikansk lag, skriver Washington Post. Ytterligare 70 terrormisstänkta ses som mindre viktiga och hålls fångna av lokal säkerhetspolis men med amerikanskt stöd i länder som Marocko, Egypten, Jordanien och Afghanistan. Detta förfarande kallas "rendition", som i fallet med de två egyptier som avvisades från Sverige i december 2001 och överlämnades till CIA på Bromma flygplats i Stockholm för transport till Egypten. Systemet med CIA:s "svarta platser", som de kallas i hemliga amerikanska dokument, inrättades direkt efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001. CIA:s fängelser har börjat väcka kritik från människorättsgrupper, och inom underrättelsetjänsten växer frustrationen, uppger The Washington Post. Ingen långsiktig plan fanns när systemet inrättades, och ingen kan svara på vad som ska ske med fångarna.
- Det är helt enkelt en hemsk börda, säger en källa till tidningen. CIA ville på onsdagen inte kommentera uppgifterna.

 
 


Storm kring CIA:s hemliga fängelser Av TT, SDS 3 november 2005

USA:s hemliga fängelser I samband med "kriget mot terrorismen" förvarar USA fångar på flera platser över hela världen. De mest kända är Guantánamo-basen på Kuba, Abu Ghurayb-fängelset i Irak och Bagram i Afghanistan.Människorättsorganisationen Human Rights First (HRF) presenterade år 2004 en lista på totalt 24 fånganläggningar där misstänkta terrorister hålls i förvar. Utöver de tidigare nämnda listades bland annat ön Diego Garcia i Indiska oceanen, två platser i Pakistan, en i Jordanien samt två mobila fängelser på stridsfartygen USS Bataan och USS Peleliu.Enligt tidningen The Washington Post finns det eller har funnits fängelser i åtta länder, inklusive "flera demokratier i östra Europa". En anläggning i Thailand ska ha stängts år 2003. Tidningen uppger att CIA ursprungligen planerade för ett fängelse på en ö i Kariba-sjön i Zambia, men att idén övergavs på grund av risken för epidemier.


 
 


Hel försvarsbudget i Irak upp i rök Av TT, SDS 22 september 2005


Iraks försvarsdepartement har plundrats på mångmiljardbelopp, "nästan 100 procent" av inköpsbudgeten, hävdar finansminister Ali Allawi.
Försvarsministern och andra höga befattningshavare från interimsregimen jagas för inblandning i härvan.
Stölden har försvagat armén så att den inte kan försvara Bagdad mot attacker från upprorsmän utan den amerikanska militärens stöd, säger Allawi.
- Gigantiska summor pengar har försvunnit. I gengäld har vi inte fått något annat än metallskrot, säger Allawi till brittiska The Independent.
- Det kan vara en av de största stölderna i historien, säger han.
Budgetplundringen ska ha ägt rum under en åttamånadersperiod fram till februari i år, under den interimsregering som utsågs av USA:s sändebud Robert Blackwell och FN-sändebudet Lakhdar Brahimi.
Den ansvarige försvarsministern hette Hazim al-Shalan, och han misstänks ha haft en ledande roll i härvan.
- Jag väntar mig att domstolen utfärdar arresteringsorder inom en vecka eller tio dagar för al-Shalan och andra högt uppsatta tjänstemän, säger Radhi al-Radhi, chef för Iraks antikorruptionsmyndighet, till nyhetsbyrån Reuters.
Ett aber i sammanhanget är att al-Shalan nu uppges ha flyttat utomlands.
The Independent radar upp märkliga beställningar al-Shalans departement gjorde: 28 år gamla Sovjethelikoptrar, inköpta i Polen trots att de var avsedda att gå till skroten efter 25 år. Pansarfordon av så dålig kvalitet att kulor från den gamla automatkarbinen AK47 går rätt igenom metallen. En order på hypermoderna MP5, ett amerikanskt automatvapen, till en kostnad av cirka 25 000 kronor styck, som visade sig vara egyptiska kopior värda mindre än en tiondel.
Förskingringen uppgår till cirka en miljard dollar, nästan åtta miljarder kronor.
- Det är nästan 100 procent av departementets inköpsbudget som har gått upp i rök, säger Allawi.
Ytterligare 500-600 miljoner dollar uppges ha försvunnit från andra departement som har hand om bland annat elförsörjning och transporter.
- Det kan delvis förklara varför elförsörjningen i Bagdad har varit så dålig, säger finansministern.
The Independent - en av de stora Londontidningar som varit ihärdigast i sin kritiska bevakning av Irakkonflikten - tillägger syrligt att irakiska ledare har svårt att tänka sig att denna jättelika kassaplundring kan ha pågått utan amerikanernas vetskap.
"Regeringstjänstemän i Bagdad antyder till och med att den skicklighet som präglar planläggningen av plundringen tyder på att de inblandade irakierna bara var bulvaner, och att 'skurkelement' inom USA:s militär eller underrättelsetjänst har spelat en avgörande roll", skriver tidningen.

 
 
Bagdad År Noll  Av Naomi Klein

Det var först sedan jag varit i Bagdad en månad som jag fann vad jag letat efter. Jag hade rest till Irak ett år efter krigets utbrott, vid en tidpunkt när uppbyggnadsarbetena skulle ha varit i full gång, men efter att ha letat i veckor hade jag inte sett en enda tyngre maskin frånsett tanks och bepansrade militärjeepar. Då fick jag syn på den: en byggkran. Den var stor och gul och imponerande, och när jag först upptäckte den bakom ett hörn i ett livligt trafikerat affärsdistrikt trodde jag att jag till slut skulle få se ett av dessa konstruktionsarbeten som jag hade hört så mycket om. Men när jag kom närmare upptäckte jag att kranen i själva verket inte användes till att bygga upp något – inte någon av de utbombade regeringsbyggnaderna som fortfarande bildade ruinhögar runt om i stan, inte en av de många elledningar som fortfarande låg i förvridna högar trots att sommarhettan hade börjat avta. Nej, kranen hissade upp en enorm reklamskylt till taket på en trevåningsbyggnad. SUNBULAH: HONUNG 100% NATURELL, tillverkad i Saudiarabien.

När jag såg skylten kom jag osökt att tänka på något som senator John McCain sagt i oktober. "Irak", sa han, "är en enorm skål med honung som lockar till sig en massa flugor". Den honung som lockade dem var inte bara kontrakt utan budgivning eller Iraks berömda oljerikedom men också den enorma mängd investeringar som kunde göras i ett land som just blivit tillgängligt efter att under tiotals år ha varit avspärrat, först genom Saddam Husseins ekonomiska politik och sedan genom FN:s kvävande sanktioner.

När jag tittade på skylten kom jag också att tänka på den vanligaste förklaringen till att det gått så fel i Irak, något som påtalats av alla från John Kerry till Pat Buchanan. Irak har kört fast i blod och nöd för att George W. Bush inte hade någon efterkrigsplan. Enda problemet med den teorin är att den inte är sann. Bushs administration hade en plan för vad den skulle göra efter kriget. I korthet var den att placera ut så mycket honung som möjligt och sedan invänta flugorna.

Honungsteorin för Iraks återuppbyggnad härstammar från den mest omhuldade tron hos krigets ideologiska arkitekter: att girighet är något gott. Inte bara för dem och deras vänner utan bra för hela mänskligheten, och säkerligen bra för irakier. Girighet skapar vinster som skapar tillväxt som skapar arbeten och produkter och tjänster och allt annat som alla kan tänkas behöva och önska sig. Regeringens uppgift är alltså att skapa bästa möjliga förutsättningar för företag att tillfredsställa sin bottenlösa girighet så att de i sin tur kan tillfredsställa samhällets behov. Problemet är att regeringar, även ultrakonservativa regeringar, sällan får chans att prova sin heliga teori fullt ut. Trots sitt enorma ideologiska försprång saboteras även George Bushs republikaner, enligt sin egen uppfattning, ständigt av demokrater som lägger sig i, omedgörliga fackförbund och oroade miljöaktivister.

I Irak skulle allt detta förändras. På ett ställe i världen skulle teorin slutligen praktiseras i sin mest perfekta och obevekliga form. Ett land med 25 miljoner invånare skulle inte återuppbyggas som det var före kriget, det skulle raseras, förintas. I dess ställe skulle det skapas en glänsande utställning för vildvuxen ekonomi, en idealstat som världen aldrig tidigare skådat. Det skulle finnas allt man kunde önska sig för att underlätta för företagen under sin jakt efter vinst: en förödd stat, en flexibel arbetskraft, öppna gränser, minimala skatter, inga tullar, inga restriktioner. Invånarna i Irak måste naturligtvis genomlida en kort tid med svårigheter: tidigare statlig egendom måste privatiseras för att skapa nya möjligheter för tillväxt och investering. Arbetsmöjligheter måste försvinna när utländska varor strömmade in över gränsen. Lokala butiker och småjordbruk skulle tyvärr inte kunna konkurrera. Men för författarna av denna plan skulle detta innebära ett mindre pris att betala för den ekonomiska högkonjunktur som snabbt skulle uppstå så snart de rätta förutsättningarna fanns, en högkonjunktur så kraftfull att landet i praktiken skulle återuppbygga sig självt.
Det faktum att det aldrig blev någon högkonjunktur och att Irak fortsätter att darra under explosioner av ett helt annat slag skall aldrig skyllas på frånvaron av en plan. Snarare ska man skylla på själva planen, och den extremt våldsamma ideologi som den bygger på.

Torterare tror att offren blir så förvirrade över att inte veta varifrån smärtan kommer när elektriska chocker sätts in mot olika delar av kroppen samtidigt, att de förlorar förmågan att göra motstånd. En tidigare hemligstämplad CIA-handbok från 1963, Counterintelligence Interrogation, beskriver hur en svår psykisk upplevelse hos fångar skapar "ett, kanske ytterst kortvarigt ögonblick av skendödhet, ett slags psykologisk chock eller paralysering. I detta ögonblick är offret mycket mera mottaglig för förslag och mycket villigare att lyda." En liknande teori används i samband med ekonomisk chockterapi, eller "chockbehandling", den otrevliga term som användes för att beskriva det snabba införandet av fri marknadsekonomi i Chile efter general Augusto Pinochets kupp. Teorin innebär att om plågsamma ekonomiska "justeringar" genomförs snabbt och efter en stor social omstörtning som ett krig, en kupp eller ett regeringssammanbrott blir befolkningen så chockad och så upptagen med dagliga överlevnadsfrågor att även människorna går in i ett tillstånd liknande skendöd utan att kunna försvara sig. Som Pinochets finansminister, amiral Lorenzo Gotuzzo, förklarade, "Hundens svans måste kapas med ett hugg".

I allt väsentligt var detta arbetsmetoden i Irak, och med övertygelsen att privata företag är lämpligare än regeringar att sköta praktiskt taget alla uppgifter beslutade Vita Huset att privatisera Iraks statsdominerade ekonomi. Två månader före kriget började USAID skissa på en beställning till en privat firma som skulle övervaka Iraks "övergång till ett hållbart marknadsdrivet ekonomiskt system". Dokumentet anger att det vinnande företaget (som visade sig bli KPMG:s avknoppning Bearing Point) kommer att kunna "utnyttja det enastående tillfället till snabba framsteg i detta område på grund av de allmänna politiska omständigheterna". Vilket är exakt det som hände.

L. Paul Bremer, som ledde USA:s ockupation av Irak från 2 maj 2003 tills han lämnade Bagdad med ett tidigt flyg 28 juni, erkänner att när han anlände "stod Bagdad bokstavligen i lågor när jag körde in från flygplatsen". Men innan eldarna från den militära anstormningen ens var släckta utlöste Bremer sin chockterapi genom att klubba igenom fler hårt slående förändringar under en stekhet sommar än vad Internationella Valutafonden har lyckats med under tre årtionden i Centralamerika. Joseph Stiglitz, nobelprisvinnare och tidigare chefsekonom i Världsbanken, beskriver Bremers reformer som "en ändå radikalare form av chockterapi än den i tidigare Sovjet".

Tonen angav Bremer vid sin första större uppgift: han avskedade 500 000 statsanställda arbetare, de flesta soldater, men även läkare, sjuksköterskor, lärare och tryckare. I nästa steg öppnade han landets gränser för helt oreglerad import, ingen tull, inga avgifter, inga inspektioner, inga skatter. Två veckor sedan han anlänt förklarade Bremer att Irak var "öppet för affärer".

En månad senare avslöjade Bremer det centrala i sina reformer. Före invasionen hade den del av Iraks ekonomi som inte var relaterad till olja dominerats av 200 statsägda företag som producerade allt från cement till papper till tvättmaskiner. I juni flög Bremer till ett ekonomiskt toppmöte i Jordanien och tillkännagav att dessa företag skulle privatiseras omedelbart. "Att få ineffektiva statliga företag i privata händer", sa han, " är viktigt för Iraks ekonomiska återuppbyggnad". Det skulle bli den största statliga utförsäljningen sedan Sovjetunionens kollaps.

Men Bremers ekonomiska ingenjörskonst hade bara just börjat verka. I september stiftade han, för att locka utländska investerare att komma till Irak, en mängd lagar som var utan motstycke i sin generositet mot multinationella företag. Där fanns paragraf 67 som tillät utländska bolag att äga 100 procent av irakiska tillgångar utanför naturresurs-sektorn. Än bättre, investerarna kunde ta 100 procent av den vinst de gjorde i Irak ut ur landet; de skulle inte tvingas återinvestera, och vinsten skulle inte beskattas. Enligt paragraf 39 kunde de teckna leasingavtal och kontrakt som skulle gälla under fyrtio år. Paragraf 40 välkomnade utländska banker till Irak under samma gynnsamma förutsättningar. Allt som återstod av Saddam Husseins ekonomiska politik var en lag som förbjöd fackföreningar och kollektiva förhandlingar.

Om denna politik låter välbekant beror det på att den står för samma reformer som multinationella företag runt världen lobbar för inför nationella regeringar och vid internationella handelsöverenskommelser. Men medan dessa reformer bara antas till vissa delar eller stegvis levererade Bremer dem alla och på en gång. Över en natt övergick Irak från att ha varit det mest isolerade landet i världen till att bli det vidöppnaste, åtminstone på papperet.

Först verkade det som om chockterapin fungerade: Irakierna, som vacklade under både militärt och ekonomiskt våld, var alltför sysselsatta med att hålla sig vid liv för att göra politiskt motstånd mot Bremers kampanj. Att oroa sig för privatisering av avloppssystemet var en ofattbar lyx när halva befolkningen saknade rent dricksvatten. Debatten om enhetsskatt måste vänta tills belysningen kom tillbaka. Även i den internationella pressen överglänstes Bremers nya lagar, fastän radikala, av mera dramatiska nyheter om politiskt kaos och ökad brottslighet.

Några personer uppmärksammade naturligtvis händelserna. Den hösten visades s.k. trade shows för att locka företag till Irak. Washington, London, Madrid och Amman fick besök. Tidningen The Economist beskrev Irak under Bremer som "en kapitalistdröm", och en mängd nya konsultfirmor, vars styrelser och direktörer hade god kontakt med republikanerna, lovade hjälpa företag att få tillträde till den irakiska marknaden. Den mest prominenta var New Bridge Strategies som startades av Joe Allbaugh, tidigare kampanjledare för Bush-Cheney. "Att få rättigheterna att sälja Procter & Gamble-produkter kan bli en guldgruva," utropade en medlem i företaget entusiastiskt. "En välsorterad 7-Eleven-butik kunde slå ut trettio irakiska affärer; en Wal-Mart kunde ta över landet."

Snart ryktades det om att en McDonald-butik skulle öppnas i centrala Bagdad, grunden var nästan klar för ett Starwood lyxhotell och General Motors planerade att bygga en bilfabrik. På finanssidan skulle HSBC ha lokalkontor runt om i landet, Citigroup planerade att erbjuda pålitliga lån med garantier mot framtida försäljning av irakisk olja, och endera dagen skulle klockan ringa på en New York-liknande aktiebörs i Bagdad.

Under bara ett fåtal månader hade efterkrigsplanen att förvandla Irak till ett laboratorium för de ultrakonservativa blivit verklighet. Leo Strauss må ha tillhandahållit den intellektuella strukturen bakom den förebyggande invasionen av Irak, men det var den andre professorn vid universitetet i Chicago, Milton Friedman, författare till antiregerings-manifestet Capitalism and Freedom, som stod för instruktionsboken om hur man skulle göra när landet en gång var säkrat i amerikanska händer. Detta visade en enorm seger för den mest ideologiska delen av Bushs administration. Men det var också något mer: höjdpunkten av två sammanlänkade maktkamper, en bland exil-irakier som var rådgivare till Vita Huset beträffande strategin efter kriget, och den andra inom Vita Huset.

Som den brittiske historikern Dilip Hiro har visat i Secrets and Lies: Operation "Iraqi Freedom" and After var exil-irakiernas satsning på invasionen i huvudsak delad i två läger. På ena sidan återfanns pragmatikerna som förespråkade att man skulle avlägsna Saddam Hussein och hans närmaste medarbetare, säkra tillgången till olja och successivt genomföra reformer för att skapa en fri marknad. Många av dessa ingick i utrikesdepartementets projekt Future of Iraq, som skapade en tretton volymer tjock rapport om hur man skulle återinföra basal service och införa demokrati efter kriget. På den andra sidan fanns "År Noll"-lägret där man trodde att Irak var så förstört att det krävdes total utradering och uppbyggnad på nytt. Den främste talmannen för pragmatikerna var Iyad Allawi, en tidigare medlem av Baath-partiet som blivit osams med Saddam och börjat arbeta för CIA. Den främste talmannen för År Noll-falangen var Ahmad Chalabi vars hat mot Irak för att ha tvångsövertagit familjens egendom under revolutionen 1958 var så djupt att han önskade se hela landet brännas ner till grunden – allt utom oljeministeriet som skulle bli kärnan i det nya Irak, den cellklump ur vilken en hel nation skulle växa. Han kallade denna process de-Baathification.

En parallell kamp mellan pragmatiker och de sant troende rasade inom Bushs administration. Pragmatikerna var män som utrikesminister Colin Powell och general Jay Garner, den förste amerikanske ministern i Irak efter kriget. General Garners plan var enkel: fixa infrastrukturen, hålla snabba och "smutsiga" val, överlämna chockterapin till Internationella valutafonden och koncentrera sig på att säkra USA:s militära baser efter den modell som användes på Filipinerna. "Jag tror vi nu bör betrakta Irak som vår bunkringsstation i Mellanöstern," berättade han för BBC. Han travesterade också T. E. Lawrence genom att säga, "Det är bättre för dem att göra det slarvigt än för oss att göra det perfekt för dem." På den andra sida återfanns den vanliga gruppen ultrakonservativa: vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld (som berömde Bremers radikala reformer som några av de mest upplysta och lockande skatte- och investeringslagarna i den fria världen), ställföreträdande försvarsminister Paul Wolfowitz och, kanske mest centralt, statssekreterare i försvarsdepartementet Douglas Feith. Medan försvarsdepartementet hade sin Future of Irak-rapport hade de ultrakonservativa USAIDs kontrakt med Bearing Point för att stöpa om Iraks ekonomi: på 108 sidor var "privatisering" nämnt inte mindre än femtioen gånger. För de sant troende i Vita Huset föreföll general Garners plan för Irak hopplöst utan ambitioner. Varför nöja sig med bara en bunkringsstation när man kan ha en mönstermarknad för fri handel? Varför nöja sig med Filipinerna när man kan ha en ledstjärna för världen?

De irakiska anhängarna av År Noll var naturliga allierade med de ultrakonservativa i Vita Huset. Chalabis hat mot Baathist-staten passade väl ihop med de ultrakonservativas hat mot en stat över huvud taget, och deras program kunde slås ihop utan svårigheter. Tillsammans betraktade de invasionen av Irak med hänförelse. Där resten av världen såg död såg de födsel – ett land frälst genom våld, renat av eld. Irak förstördes inte av kryssningsmissiler, klusterbomber, kaos och plundring, det höll på att återfödas. 9 april 2003, den dag Bagdad föll, var Dag Ett av År Noll.

Medan kriget pågick var det fortfarande inte klart om det var pragmatikerna eller förespråkarna för ÅR NOLL som skulle få kontrollen över det ockuperade Irak. Men snabbheten med vilken landet besegrades ökade dramatiskt de ultrakonservativas politiska kapital eftersom de hade förutsagt en lätt seger från första början. Åtta dagar efter det George Bush landade på hangarfartyget under en banderoll med texten MISSION ACCOMPISHED bestämde sig presidenten officiellt för att handla enligt de ultrakonservativas vision att Irak skulle bli en företagsvänlig modellstat med stark påverkan på hela regionen. Den 9 maj föreslog Bush att det skulle upprättas fria handelsförbindelser mellan USA och Mellanöstern inom ett årtionde. Tre dagar senare skickade Bush Paul Bremer till Bagdad för att ersätta Jay Garner som haft arbetet bara tre veckor. Meddelandet var klart: pragmatikerna hade förlorat. Irak skulle tillhöra de troende.

Som entreprenör med diplomatiska kontakter från Reagan-tiden hade Bremer nyligen bevisat sin förmåga att förvandla skräp till guld genom att exakt en månad efter 11 september-attacken starta Crisis Consulting Practice, ett säkerhetsföretag som sålde försäkringar mot terrorangrepp till multinationella företag. Bremer hade två medhjälpare, Thomas Foley och Michael Fleischer, cheferna för den avdelning, underställd koalitionens provisoriska myndighet (CPA), som skötte utvecklingen av den privata sektorn. Foley är en multimiljonär från Greenwich och Connecticut och en gammal vän till Bush-familjen som deltagit i kampanjen för Bush – Cheney. Han har beskrivit Irak som ett modernt Kalifornien från guldruschens dagar. Fleischer, en kapitalist med riskkapital som specialitet, är bror till den förre talmannen för Vita Huset, Ari Fleischer. Ingen av dem hade någon större diplomatisk erfarenhet, och båda använder ordet företagsdoktor för att förklara vad de sysslar med. Enligt Foley kvalificerade detta dem att sköta Iraks ekonomi eftersom Irak i högsta grad var "modern till alla förändringar".

Många av tjänsterna inom CPA var på liknande sätt tillsatta av ideologiska skäl. Den Gröna Zonen, staden inom staden där ockupanternas högkvarter är installerat i Saddams tidigare palats, fylldes med unga republikaner direkt från the Heritage Foundation, och alla gavs ett ansvar som de aldrig skulle drömt om att få hemma. Jay Hallen, en tjugofyraåring som hade ansökt om arbete i Vita Huset fick ansvar för att skapa Bagdads nya aktiebörs. Scott Erwin, en tjugoettåring, tidigare praktikant hos Dick Cheney, skrev i ett e-postmeddelande hem att "Jag hjälper irakier med att sköta finans och budget för den inhemska säkerhetsstyrkan." Den unge skolpojkens huvudsakliga sysselsättning före detta arbete? "En tid som truckförare för glasskiosker." Under dessa tidiga dagar liknade Gröna zonen lite ett fredsläger, för personer som tror att fredslägren är en kommunistkomplott. Det var ett tillfälle att sova på tältsängar, bära armékängor och ropa "Kom in" – under det att man skyddades dygnet runt av riktiga soldater.

Ekonomerna från KPMG, bankirer från investmentbolag, anställda på tankesmedjor och Unga Republikaner som håller till i den Gröna Zonen har mycket gemensamt med delegationerna från IMF, Internationella Valutafonden, som lägger om ekonomierna i utvecklingsländer från presidentsviter på Sheraton-hotell över hela världen. Utom beträffande en ganska viktig skillnad: I Irak underhandlade de inte med regeringen för att få igenom sina "strukturella justeringar" i utbyte mot lån. De var regeringen.

Några små steg togs emellertid för att få med Iraks USA-utnämnda politiker. Yegor Gaidar, hjärnan bakom 90-talets ryska privatiseringsauktion som skänkte bort landets egendom till den härskande oligarkin, var inbjuden för att dela med sig av sin visdom vid en konferens i Bagdad. Marek Belka, som i egenskap av finansminister skötte samma uppgift i Polen, var också inbjuden. De irakier som visat sig mest villiga att acceptera det ultrakonservativa programmet valdes för att tjänstgöra som lokala politiska rådgivare – män som Ahmad Mukhtar som för mig beskrev sina landsmän: "De är lata. Irakier är av naturen mycket underlydande. De måste få lita till sig själva, det är det enda sättet att överleva i dagens värld." Fastän han inte hade någon ekonomisk bakgrund och hans senaste arbete var att läsa de engelskspråkiga nyheterna på TV utsågs al Mukhtar till direktör för utländska förbindelser inom handelsministeriet med ansvar att ansluta Irak till WTO, Världshandelsorganisationen.

Jag hade följt krigets ekonomiska frontlinjer under nästan ett år innan jag beslutade mig för att resa till Irak. Jag besökte dessa Trade-shows, "Återuppbyggnad av Irak", studerade Bremers skatte- och investeringslagar, träffade entreprenörer på deras kontor i Förenta Staterna, intervjuade de regeringstjänstemän som utformade politiken. Men medan jag förberedde mig för att resa till Irak i mars för att se detta experiment i marknadsutopism på nära håll började det bli allt mera klart för mig att allt inte utvecklade sig enligt planerna. Bremer hade arbetat efter teorin att företagen skulle strömma till om man bara skapade ett företagsvänligt utopia – men var fanns de? Amerikanska multinationella företag var förtjusta över att få amerikanska skattepengar för att få ordning på telefon- eller elektricitetssystemen, men de ville inte satsa egna pengar i Irak. Det fanns fortfarande inga McDonaldsrestauranger eller Wal-Mart-marknader i Bagdad, och inte ens försäljningen av statliga fabriker, som utannonserats så övertygande nio månader tidigare, hade lyckats.

I viss mån berodde avbrottet på den fysiska risken med att göra affärer i Irak, men det fanns även andra och allvarligare risker. När Paul Bremer skrotade Iraks Baathist-konstitution och ersatte den med vad tidningen The Economist uppskattande kallade "utländska investerares önskelista" var det en liten detalj som han glömde att nämna. Allt var fullständigt olagligt. Den provisoriska myndigheten CPA fick sin legala maktbefogenhet genom FN:s säkerhetsråds resolution 1483 från maj 2003, som erkände Förenta Staterna och England som legitima ockupanter. Det var denna resolution som tillät Bremer att på egen hand stifta lagar i Irak. Men resolutionen fastslog också att USA och England måste "till fullo rätta sig efter sina skyldigheter enligt internationell lag inklusive och i synnerhet Genèvekonventionen från 1949 och Haagbestämmelserna från 1907." Båda konventionerna tillkom som ett försök att minska den historiska och olyckliga tendensen hos ockupanter att ändra regler så att de kan utblotta det land de kontrollerar ekonomiskt. Med detta i minnet stipulerar konventionen att en ockupant måste följa ett lands existerande lagar om man inte totalt hindras från detta. De slår också fast att en ockupant inte äger "offentliga byggnader, fastigheter, skogar och jordbruksegendom" i det ockuperade landet utan i stället är administratör och förmyndare som skall skydda dem tills suveräniteten är återinförd. Detta var det verkliga hotet mot År Noll-planen: eftersom Amerika inte ägde Iraks tillgångar kunde man inte sälja dem på laglig väg, vilket innebar att en irakisk regering kunde besluta att behålla statliga företag i statens händer sedan ockupationen upphört, eller, som vanligt är i Gulfregionen, hindra utländska företag från att äga 100 % av nationella tillgångar. Om detta skulle hända skulle investeringar som gjorts enligt Bremers lagar kunna exproprieras, och företag skulle förlora sina resurser eftersom investeringarna hade stridit mot internationell lag från första början.

I november började affärsrådgivare att råda sina företagsklienter att vänta med investeringar i Irak. Att det skulle vara bättre att vänta till efter en övergång till irakiskt styre. Försäkringsbolag var så skrämda att inte en enda av de stora företagen ville försäkra investerare för "politisk risk", detta högriskområde i försäkringslagen som skyddar företag mot att utländska regeringar blir nationalistiska eller socialistiska och tvångsinlöser deras investeringar.

Även de hittills så medgörliga irakiska politiker som utsetts av USA, började bli osäkra om sin egen politiska framtid om de gick vidare med den planerade privatiseringen. Kommunikationsminister Haider al-Abadi berättade för mig om sitt första möte med Bremer: "Jag sa, 'Hör upp, vi har inte mandat att sälja ut något av detta. Att privatisera är ingen småsak. Vi måste vänta tills det finns en irakisk regering.'" Industriministern Mohamad Tofiq var ändå mera rättfram. "Jag tänker inte göra något som inte är lagligt, så är det med den saken."

Både al-Abadi och Tofiq berättade för mig om ett möte under senare delen av oktober 2003, något som aldrig refererats i pressen. Vid det mötet beslöt de tjugofem medlemmarna av Iraks styrande råd liksom de tjugofem tillfälliga ministrarna enhälligt att de inte skulle delta i privatiseringen av Iraks statsägda företag eller landets infrastruktur.

Men Bremer gav inte upp. Internationell lag förbjuder ockupanter att själva sälja ut statig egendom, men den säger ingenting om den lydregering de tillsatt. Ursprungligen hade Bremer lovat överlämna makten till en direktvald irakisk regering, men i november åkte han till Washington för ett privat möte med president Bush och kom tillbaka med en plan B. 30 juni skulle ockupationen officiellt vara avslutad – men inte på riktigt. Den skulle ersättas av en utsedd regering, vald av Washington. Denna regering skulle inte vara bunden av internationella lagar som hindrade ockupanter att sälja statlig egendom, men den skulle vara bunden av en "interimskonstitution", ett dokument som skulle skydda Bremers investerings- och privatiseringslagar.

Planen var riskfylld. Bremers deadline den 30 juni var fruktansvärt nära, och den var vald av allt annat än ideala skäl: så att president Bush kunde trumpeta ut slutet på ockupationen av Irak under valkampanjen. Om allt gick enligt ritningarna skulle Bremer lyckas med att forcera fram en "suverän" irakisk regering som kunde trumfa igenom hans olagliga reformer. Men om något gick snett måste han ändå överlämna makten 30 juni, för då skulle Karl Rove och Dick Cheney eller Donald Rumsfeld styra och ställa. Och om man måste välja mellan ideologi i Irak och George W. Bushs möjlighet att bli omvald visste alla vilket alternativ man skulle välja.

Till en början verkade plan B fungera. Bremer övertalade det irakiska styrande rådet att godkänna allt: den nya tidsplanen, den tillfälliga regeringen och den tillfälliga konstitutionen. Han lyckades t.o.m. få in i konstitutionen en totalt förbisedd klausul, artikel 26. Den angav att "Lagar, bestämmelser, order och direktiv utfärdade av koalitionens provisoriska myndighet, CPA…skall fortsätta gälla" och kunde bara ändras sedan allmänna val hållits.

Bremer hade hittat det legala kryphålet: Det skulle finnas en öppning – sju månader – när ockupationen officiellt var över men innan allmänna val skulle hållas. I denna öppning skulle Haag- och Genève-konventionernas förbud mot privatisering inte längre gälla, men Bremers egna lagar skulle gälla tack vare paragraf 26. Under dessa sju månader kunde utländska investerare komma till Irak och teckna fyrtioårskontrakt för uppköp av irakisk egendom. Om en irakisk regering i framtiden beslutade att ändra reglerna kunde investerarna begära ersättning.

Men Bremer hade en väldig opponent, ayatollan Ali al Sistrani, den högst uppsatte shiamuslimen i Irak. Al Sistrani försökte hindra Bremers plan vid varje tillfälle och begärde omedelbara direkta val samt krävde att konstitutionen skulle skrivas efter dessa val, inte före. Båda kraven skulle ha stängt Bremers privatiseringsöppning om de tillgodosågs. Shiamedlemmarna i styrande rådet vägrade att skriva under den tillfälliga konstitutionen, men den 2 mars exploderade fem bomber framför moskéer i Karbala och Bagdad och dödade närmare 200 gudstjänstbesökare. General John Abizaid, högsta USA-befälet i Irak, varnade för att landet stod på gränsen till inbördeskrig. Oroad inför denna möjlighet backade al Sistrani och shiamuslimerna undertecknade den tillfälliga konstitutionen. Det var den vanliga historien: chocken efter en våldsam attack beredde vägen för ytterligare chockterapi.

När jag anlände till Irak en vecka senare verkade det ekonomiska projektet åter vara på väg att genomföras. Allt vad som återstod för Bremer var att få interimskonstitutionen godkänd av FN:s säkerhetsråd. Sedan kunde de nervösa advokaterna och försäkringsmäklarna slappna av och utförsäljningen av Irak kunde slutligen börja. CPA hade under tiden startat en stor ny PR-offensiv som skulle försäkra investerare att Irak fortfarande var en säker och stimulerande plats att göra affärer i. Det centrala i kampanjen var Destination Baghdad Exposition, en enorm s.k. trade show för tänkbara investerare som skulle visas i början av april på Bagdads internationella marknadsplats. Det skulle vara det första evenemanget av den typen i Bagdad, och organisatörerna hade kallat showen "DBX" som om den skulle vara någon sorts sponsrad mountainbiketävling. Thomas Foley reste till Washington för att, inför en samlig chefspersoner, berätta om hur ofarligt det var att resa till Irak. Även då använde han sporttermer för att belysa sitt påstående. "Det är som fallskärmshoppning eller som att köra motorcykel," påstod han." Det är för många en högst acceptabel risk."

Men tre timmar efter min ankomst till Bagdad fann jag dessa försäkringar extremt svåra att tro på. Jag hade fortfarande inte hunnit packa upp när mitt hotellrum fylldes med skräp och fönstren i lobbyn krossades. Längre ner efter gatan hade The Mount Lebanon Hotel just bombats, vid den tiden den största attacken av sitt slag sedan det officiella krigsslutet. Nästa dag bombades ett annat hotell i Basra, sedan mördades två finska affärsmän på väg till ett möte i Bagdad. Brigadgeneral Mark Kimmitt erkände till slut att det fanns ett mönster i attackerna: "Extremisterna har börjat byta måltavlor från de hårda……och har nu börjat inrikta sig på mjukare mål." Nästa dag uppdaterade utrikesdepartementet sina råd till resenärer: Amerikanska medborgare “varnades allvarligt från att resa till Irak."

Den fysiska risken att göra affärer i Irak verkade i högsta grad öka. Än en gång, detta var inte en del av den ursprungliga planen. När Bremer först anlände till Bagdad var det beväpnade motståndet så lågt att han kunde gå omkring på gatorna med ett minimalt säkerhetsfölje. Under hans första fyra månader i arbete dödades 109 USA-soldater och skadades 570. Under de följande fyra månaderna, när Bremers chockterapi hade fått effekt, nästan fördubblades antalet amerikanska förluster med 195 dödade soldater och 1 633 sårade. Det är många i Irak som påstår att dessa händelser har ett sammanhang – att Bremers reformer var den största enskilda faktorn som ledde till ökningen av väpnat motstånd.

Tag till exempel Bremers första olycksfall i arbetet. De soldater och arbetare som han avskedade utan pension eller avgångsvederlag försvann inte bara helt lugnt. Många av dem anslöt sig direkt till Mujahedin och bildade ryggraden i det väpnade motståndet. "En halv miljon människor har det nu sämre ställt, och där har du vattenkranen som håller upproret vid liv. Det är en alternativ sysselsättning," säger Hussain Kubba, chef för den prominenta irakiska affärsgruppen Kubba Consulting. Några av Bremers andra ekonomiska misstag har inte heller kunnat genomföras utan protestyttringar. Det visar sig att många av de affärsmän vars företag hotas av Bremers investeringslagar har beslutat göra sina egna investeringar – i motståndet. Det är delvis deras pengar som förser motståndsmännen med kalashnikovs och raketgevär.

Denna utveckling utmanar chockterapins elementära logik: de ultrakonservativa var så övertygade om att irakierna skulle bli alltför chockade för att kunna göra motstånd om de genomförde reformerna snabbt och hänsynslöst. Men chocken verkar att ha haft motsatt effekt. Snarare än att paralysera, som man trott, chockade det många till att handla, ofta extremt. Haider al-Abadi, Iraks kommunikationsminister, förklarar det så här: "Vi vet att det finns terrorister i landet, men tidigare var de inte framgångsrika, de var isolerade. Genom att hela landet är olyckligt nu, och en massa människor inte har något arbete…lyssnar man på dessa terrorister."

Bremer var nu på kant med, inte bara de irakier som opponerade sig mot hans planer, utan också med amerikanska befälhavare som hade uppdrag att slå ner det uppror hans politik gav föda åt. Kätterska frågor började ställas: istället för att avskeda människor, vad skulle hända om CPA valt att skapa arbete för irakier? Och i stället för att rusa iväg och sälja Iraks 200 statsägda företag, varför inte sätta dem i arbete?

Från första början hade de ultrakonservativa som styrde i Irak inte visat annat än förakt för Iraks statsägda företag. Eftersom man höll fast vid sin sorglösa undergångsteori År Noll ingrep inte de amerikanska trupperna när plundrare slog till mot fabriker under kriget. Sabah Assad, verkställande direktör för en kylskåpsfabrik utanför Bagdad, berättade för mig att han gick till en amerikansk militärbas i närheten och bad om hjälp medan plundrarna höll på. "Jag bad en av officerarna att skicka ut två soldater och ett fordon för att hjälpa mig jaga iväg plundrarna. Jag grät. Officeren sa ’Jag är ledsen, vi kan inte göra något, vi måste ha en order från president Bush.’ " I Washington ryckte Donald Rumsfeld på axlarna. "Fria människor är fria att göra misstag och begå brott och bära sig illa åt."

När man ser resterna av Asaads fotbollsplanstora lager förstår man varför arkitekt Frank Gehry fick en kris efter 11 september och under en tid inte kunde rita konstruktioner som påminde om spillrorna av moderna hus. Asaads plundrade och nerbrända fabrik liknar på ett märkligt sätt en stålversion av Gehrys Guggenheim-museum i Bilbao i Spanien med sin gyllene, skrämmande vackra bråte av böljande stålkonstruktioner som krökts av eld. Ändå hade inte allt försvunnit. "Plundrarna var godhjärtade," sa en av Asaads målare till mig och förklarade att de inte tagit verktyg och maskiner "så att vi kunde fortsätta att arbeta." Eftersom maskinerna fortfarande finns kvar säger många fabrikanter i Irak att det inte skulle krävas så mycket för att återgå till full produktion. De behöver generatorer för att klara de dagliga elavbrotten, och de behöver pengar till råmaterial. Om de fick detta skulle det ha en oerhörd betydelse för Iraks försenade rekonstruktion, för det skulle innebära att många av de viktigaste produkterna som krävs för återuppbyggnad – betong och stål, tegel och inredning - kunde tillverkas inom landet.
Men det har inte skett. Omedelbart efter det formella krigsslutet anslog kongressen 2,5 miljarder dollar för återuppbyggnad av Irak, följt av ytterligare 18,4 miljarder i oktober. Ännu i juli 2004 har Iraks statsägda fabriker inte fått några kontrakt. I stället har alla miljarderna gått till västerländska företag, och huvudparten av materialet för rekonstruktion har importerats från utlandet till stora kostnader.

Med en arbetslöshet så hög som 67 % har importen av material och utländska arbetare som strömmar in över gränsen blivit en källa till enorm förbittring i Irak och ytterligare en öppen kran som ökar upproret. Och irakierna behöver inte leta efter sådant som påminner dem om denna orättvisa, det finns i form av den vanligaste symbolen för ockupationen: muren som ska skydda mot explosioner. De tre meter höga skivorna av armerad betong finns överallt i Irak för att separera de skyddade – människorna i fina hotell, luxuösa bostäder, militärbaser och, naturligtvis, den Gröna Zonen – från de oskyddade och utsatta. Som om detta inte var oförrätt nog är alla murar importerade, från Kurdistan, Turkiet och även från ännu avlägsnare trakter, trots det faktum att Irak en gång var den största tillverkaren av cement och lätt skulle kunna bli det igen. Det finns sjutton statsägda betongfabriker runt om i landet, men de flesta är inte i gång eller arbetar med bara halv kapacitet. Enligt industriministeriet har inte någon av dessa fabriker fått ett enda kontrakt för att hjälpa till med uppbyggnaden fastän de kunde tillverka murarna eller tillfredsställa andra behov av betong till en högst reducerad kostnad. CPA betalar upp till 1000 dollar för varje importerad mur. Lokala tillverkare säger att de skulle kunna tillverka dem för 100 dollar. Minister Tofiq säger att det finns ett enkelt skäl varför amerikanarna vägrar hjälpa till så att de irakiska betongfabrikerna kan utnyttjas: bland dem som beslutar "tror ingen på den offentliga sektorn." [*1]

Den här typen av ideologisk blindhet har förvandlat Iraks ockupanter till fångar under sin egen politik där de gömmer sig bakom murar vars själva existens ökar raseriet mot USA:s närvaro och sålunda skapar behovet av flera murar. I Bagdad har betongmurarna fått ett populärt öknamn: Bremer Walls.

Allteftersom upproret växte blev det snart uppenbart att våldet skulle öka om Bremer gick vidare med sina planer att sälja ut statliga företag. En privatisering skulle utan tvekan kräva permitteringar: industriministern beräknade att ungefär 145 000 arbetare måste avskedas för att göra företagen lockande för investerare, och varje arbetare underhöll i snitt fem familjemedlemmar. För Iraks ockupanter var frågan: Skulle offren för denna chockterapi acceptera sitt öde eller skulle de göra uppror?

Svaret kom på ett ganska dramatiskt sätt på ett av de största statsägda företagen, the General Company for Vegitable Oils. Ett komplex av sex fabriker på ett industriområde i Bagdad tillverkade matlagningsolja, tvål, tvättmedel, duschkräm och schampo. Åtminstone var detta vad som sades mig av receptionisten som gav mig glättade broschyrer och kalendrar som skröt över modern utrustning och det senaste och modernaste inom industriell utveckling. Men när jag närmade mig tvålfabriken upptäckte jag en samling arbetare som sov utanför en nedsläckt byggnad. Vår guide rusade iväg och skrek något till en kvinna i vit laboratorierock, och plötsligt började fabriken fungera: belysningen tändes, motorer startades och arbetare – fortfarande gnuggande sömnen ur ögonen – började fylla tvåliters plastflaskor med ljusblå diskmaskinsvätska av märket Zahi.

Jag frågade Nada Ahmed, kvinnan i den vita rocken, varför fabriken inte var igång några få minuter tidigare. Hon förklarade att de hade tillräckligt med elektricitet och material för bara ett par timmar om dagen, men när det kom gäster – kanske investerare, tjänstemän från ministerier, journalister – satte de igång maskinerna. "För att visa tillverkningen," förklarade hon. Bakom oss stod ett dussin stora maskiner täckta med fasttejpade, dammiga plastskynken .

I ett mörkt hörn i anläggningen stötte vi på en gammal man lutad över en säck fylld med vita plastkapsyler. Med ett tunt metallblad som hölls med hjälp av en kilformig vaxklump skar han runt kanterna på varje kapsyl medan en hög med spån växte vid hans fötter. "Vi har inte reservdelen för den riktiga gjutformen så vi måste kapa dem för hand," beklagade hans förman . "Vi har inte fått några delar från Tyskland sedan sanktionerna började." Jag noterade att det saknades maskindrift även på det löpande bandet som normalt fungerade: flaskorna hölls för hand under en stråle därför att transportbandet inte fungerade, lock som en gång hade monterats maskinellt slogs på plats med träklubbor. Även vattnet till fabriken fraktades från en källa utanför, hissades upp för hand och bars in.

Den lösning som föreslogs av USA-ockupanterna var inte att rusta upp fabriken utan att sälja den, och när Bremer tillkännagav den första privatiseringsauktionen i juni 2003 var detta företag bland de första som nämndes. Ändå ville ingen prata om privatiseringsplanen när jag besökte fabriken i mars. Bara att nämna ordet inom anläggningen skapade en besvärande tystnad och menande ögonkast. Detta verkade onaturligt, och jag försökte komma till botten med problemet när jag intervjuade den biträdande chefen. Men intervjun var i sig själv lika underlig. Jag hade använt en halv vecka till att förbereda den, hade skickat skrivna frågor för godkännande, fått ett undertecknat tillstånd från industriministern, blivit utfrågad och uppsökt flera gånger. Men när jag till slut började intervjun vägrade den biträdande chefen att nämna sitt namn eller att samtalet spelades in. "Varje chef som omtalas i pressen attackeras efteråt," sa han. Och när jag frågade om företaget skulle säljas svarade han i förtäckta ordalag: "om beslutet beror på arbetarna så är de emot privatisering, men om det beror på höga tjänstemän och regering är privatisering en order, och order måste åtlydas."

Jag lämnade fabriken med en känsla av att veta mindre än när jag anlände. Men på väg ut genom grindarna överräckte en ung vakt en lapp till min översättare. Han ville träffa oss efter arbetet på en restaurang i närheten, "för att tala om vad som i själva verket händer med privatiseringen." Han hette Mahmud, och han var en tjugofemårig man med vårdat skägg och stora svarta ögon. (För hans säkerhets skull har jag utelämnat hans familjenamn.) Hans historia började i juli, några få veckor sedan Bremer tillkännagett privatiseringsplanerna. Företagets chef sköts ihjäl på väg till arbetet. Pressreportrar spekulerade över om chefen mördats för att han var positiv till att privatisera företaget, men Mahmud var övertygad om att han dödades för att han hade motsatt sig planen. "Han skulle aldrig ha sålt fabriken som amerikanarna vill. Det var därför de dödade honom."

Den döde mannen ersattes av en ny chef, Mudhfar Ja’far. Kort efter att han tagit över kallade Ja’far till ett möte med ämbetsmän från ministeriet för att diskutera försäljning av tvålfabriken, något som skulle innebära permittering av två tredjedelar av de anställda. Mötet vaktades av flera säkerhetsmän från fabriken. De lyssnade noga på Ja’fars planer och rapporterade snabbt de alarmerande nyheterna till sina medarbetare. "Vi var chockade," mindes Mahmud. "Om den privata sektorn köper vårt företag skulle den första åtgärden bli att minska arbetsstyrkan för att tjäna mera pengar. Och vi kommer att möta ett mycket hårt öde eftersom företaget är vår enda förutsättning för att överleva."

Förfärade över dessa utsikter marscherade sjutton arbetare, bland dem Mahmud, in i Ja’fars kontor för att ställa honom till svars för det de hört. "Tyvärr var han inte där, bara hans biträdande chef, den du träffade," berättade Mahmud. En strid bröt ut, en arbetare slog biträdande chefen, och en livvakt avlossade tre skott mot arbetarna. Dessa gick då till anfall mot livvakten, tog hans vapen och, enligt Mahmud, "högg honom tre gånger i ryggen med en kniv. Han låg på sjukhus en månad." I januari blev det ändå flera våldsamheter. På väg till arbetet blev Ja’far, chefen, och hans son skjutna och svårt sårade. Mahmud sa att han inte hade någon idé om vem som stod bakom attacken, men jag började förstå varför företagschefer i Irak försöker hålla en låg profil.


Vid slutet av vårt möte frågade jag Mahmud vad som skulle hända om företaget såldes trots arbetarnas protester. "Det finns två möjligheter," sa han medan han såg mig i ögonen och log vänligt. "Endera sätter vi fabriken i brand och låter flammorna förstöra den i grunden, eller också spränger vi oss själva i luften inne i fabriken. Men den kommer inte att privatiseras."

Om det någonsin hade funnits ett tillfälle när irakier varit alltför disorienterade för att göra motstånd mot chockterapi, så hade detta tillfälle definitivt passerat. Relationen mellan arbetsmarknadens parter har, som allt annat i Irak, blivit en blodig jakt. Våldet på gatorna ekar vid portarna till fabrikerna och hotar att uppsluka dem. Arbetare ser permittering som en dödsdom, och chefer i sin tur fruktar sina arbetare, ett faktum som gör privatisering klart mera komplicerad än vad de ultrakonservativa tänkt sig. [*2]

När jag lämnade mötet med Mahmud hörde jag att det var en större demonstration utanför CPA:s högkvarter. Anhängare till den unge radikale prästen Moqtada al Sadr protesterade mot att deras tidning al Hawza stängts av militärpolis. CPA anklagade al Hawza för att publicera "falska artiklar" som kunde "utgöra det verkliga hotet om våld." Som ett exempel citerade man en artikel som påstod att Bremer "bedriver en politik för att svälta irakierna för att hålla dem sysselsatta med att skaffa sitt dagliga bröd så att de inte får en chans att kräva sina politiska och individuella rättigheter." För mig lät det mindre som en hatartikel än som en kortfattad summering av Milton Friedmans recept för chockterapi.

Några få dagar innan tidningen stängdes hade jag rest till Kufa under fredagsbönen för att lyssna på al Sadr i hans moské. Han hade utgjutit sig över Bremers nyligen undertecknade övergångskonstitution och kallat den "ett orättmätigt terroristdokument." Gudstjänstens budskap var klart: Stor-ayatollan Ali al Sistrani må ha gett med sig beträffande konstitutionen, men al Sadr och hans anhängare var fortfarande beslutna att bekämpa den – och om de lyckades skulle de sabotera de ultrakonservativas omsorgsfulla plan att belasta nästa regering med sin önskelista på lagar. I och med stängningen av tidningen hade Bremer gett al Sadr sitt svar: han underhandlade inte med denne unge uppkomling, han skulle snarare plocka bort honom med våld.

När jag kom fram till demonstrationen var gatorna fyllda av män klädda i svart, det som snart skulle bli känt som Mahdi Army. Det slog mig att om Mahmud förlorade sitt arbete som säkerhetsvakt på tvålfabriken kunde han bli en av dem. Detta är vad al Sadrs fotsoldater är: de unga män som stängts ute genom de ultrakonservativas stora planer för Irak, som inte ser någon möjlighet till arbete och i vars grannskap man inte sett något av den utlovade återuppbyggnaden. Bremer har försummat dessa unga män, och överallt där han misslyckats har Moqtada al Sadr klokt bestämt sig för att lyckas. I slumområden befolkade med shiamuslimer från Bagdad till Basra organiserar ett nätverk av Sadr Centers ett slags skugg-rekonstruktion. Finansierade genom donationer skickar dessa centers elektriker för att fixa el- och telefonledningar, organiserar lokal sophämtning, monterar reservgeneratorer, kör ambulanser, dirigerar trafiken där gatubelysningen inte fungerar. Och, ja, de organiserar milisen också. Al Sadr tog Bremers ekonomiska offer, klädde dem i svart och gav dem rostiga Kalashnikovs. Hans milis skyddade moskéer och statsägda fabriker när ockupationsmyndigheten inte gjorde det, men på några områden gick de också längre med att nitiskt genomdriva islamisk lag genom att tända eld på spritbutiker och terrorisera kvinnor utan slöja. I själva verket är den enorma ökningen av den sortens religiösa fundamentalism som al Sadr representerar en annan sorts bakslag för Bremers chockterapi: om återuppbyggnaden hade skapat arbete, säkerhet och service för irakier hade al Sadr berövats både sin uppgift och många av sina nya anhängare.

Vid samma tid som al Sadrs anhängare ropade "Ner med Amerika" utanför Gröna Zonen hände något som skulle förändra allt i en annan del av landet. Fyra amerikanska legosoldater dödades i Falluja, och deras förkolnade och styckade kroppar hängde som troféer över Eufrat. För de ultrakonservativa skulle attacken visa sig vara ett förödande slag från vilket de aldrig skulle hämta sig. Med dessa bilder hade plötsligt inte investering i Irak någon likhet med en kapitalists dröm. Den liknade en makaber mardröm som blivit verklig.

Dagen när jag lämnade Bagdad var den värsta dittills. Falluja var under belägring och brigadgeneral Kimmitt hotade med att förgöra al-Mahdi-armén. Det slutade med att omkring 2000 irakier dödades under dessa två fälttåg. Jag släpptes av vid en kontrollstation flera kilometer från flygplatsen och lastades sedan in i en buss till trängseln fylld med entreprenörer, släpande på väskor som packats i all hast. Fastän ingen kallade det så var detta en evakuering. Nästa vecka lämnade 1500 entreprenörer Irak, och några regeringar började flyga sina medborgare ut ur landet. På bussen pratade ingen; vi bara lyssnade på eldgivningen från granatkastare medan vi sträckte på halsarna för att se det röda skenet. En man som bar på en portfölj märkt KPMG beslöt att lätta upp stämningen. "Finns det business class på det här flyget?" frågade han den tysta bussen. Bakifrån bussen ropade någon "Inte än."

Det skulle säkert dröja innan business class infördes i Irak. När vi landade i Amman förstod vi att vi kommit ut i sista minuten. Den morgonen hade tre japanska civilanställda rövats bort, och deras tillfångatagare hotade att bränna dem levande. Två dagar senare försvann Nicholas Berg och sågs inte igen förrän det dök upp en film som visade hans halshuggning, ett än mer skräckinjagande meddelande till de amerikanska entreprenörerna än de förkolnade kropparna i Falluja. Detta var starten på en våg av kidnapping och mord på utlänningar, de flesta affärsmän, från en rad olika länder: Sydkorea, Italien, Kina, Nepal, Pakistan, Filipinerna, Turkiet. Vid slutet av juni hade över nittio entreprenörer rapporterats döda i Irak. När sju turkiska entreprenörer bortrövades i juni begärde tillfångatagarna att "företaget skulle säga upp alla kontrakt och återkalla sina anställda i Irak." Många försäkringsbolag slutade sälja livförsäkringar till entreprenörer, och andra började begära premier så höga som 10 000 dollar i veckan för en enda västerländsk chefstjänsteman – samma pris som vissa upprorsmän lär betala för en död amerikan.

För sin del beslöt organisatörerna av DBX, den märkliga handelsmässan i Bagdad, att flytta mässan till den underbara turiststaden Diyarbakir i Turkiet "bara 250 km från den irakiska gränsen." Ett irakiskt landskap, men utan dessa skrämmande irakier. Tre veckor senare kom bara femton personer till en konferens om Irak-investeringar i Lansing, Michigan, organiserad av handelsdepartementet. Värden, den republikanske kongressmannen Mike Rogers, försökte försäkra sina skeptiska lyssnare genom att säga att Irak "i grova drag liknar en trakt var som helst i Amerika." Utlandsinvesterarna, som erbjöds den fria marknadens alla tänkbara lockelser, är tydligen inte övertygade. Det är fortfarande ingen som skrivit på något kontrakt. Keith Crane, en ekonom hos Rand Corporation som har arbetat åt CPA, sade rent ut: "Jag tror inte att styrelsen för ett multinationellt företag kan godkänna en större investering i denna miljö. Om folk skjuter på varann är det ju svårt att göra affärer." Hamid Jassim Khamis, chefen för det största läskedrycksföretaget i trakten, berättade att han inte kunde hitta några investerare fast han erbjöd de exklusiva rättigheterna att tillverka Pepsi i centrala Irak. "En massa människor har kontaktat oss för att investera i fabriken, men nu tvekar man verkligen". Khamis sa att han inte kunde klandra dem. Under fem månader har han överlevt ett mordförsök, ett bilrån, två bomber som placerats vid entrén till hans fabrik och kidnappning av hans son.

Trots att man garanterades den första licensen till en utländsk bank för att verka i Irak under fyrtio år har HSBC ännu inte öppnat några kontor, ett beslut som kan innebära att man går miste om det eftertraktade kontraktet helt. Procter & Gamble har lagt sitt samriskprojekt på is liksom General Motors. De amerikanska finansiärerna av lyxhotellet Starwood och biografer har fått kalla fötter, och Siemens AG har flyttat huvudparten av sin personal från Irak. Klockan har ännu inte ringt på Bagdads aktiebörs – i själva verket kan man inte ens använda kreditkort i Irak där det bara är kontanter som gäller. New Bridge Strategies, företaget som i oktober hade uttryckt sig så översvallande om hur "ett Wal-Mart- köpcentrum kunde ta över hela landet", uttalar sig klart mera ödmjukt. "McDonalds öppnar inte sina restauranger under den närmaste framtiden," sa delägaren i företaget, Ed Rogers, till Washington Post. Det gäller även Wal-Mart. The Financial Times har förklarat Irak som "den farligaste platsen i världen att göra affärer i." Det är faktiskt en prestation: i sitt försök att skapa den bästa platsen i världen för att göra affärer på har de ultrakonservativa lyckats skapa den värsta. Detta är den mest vältaliga kritiken mot logiken bakom en avreglerad fri marknad.

Våldet har inte bara hindrat investerare att komma, det tvingade också Bremer innan han försvann att överge mycket i sin ekonomiska politik. Privatisering av statliga företag är inte aktuell. I stället kan flera statliga företag arrenderas, men bara om investeraren går med på att inte avskeda en enda anställd. Tusentals av de statsanställda arbetare som Bremer sparkade har återanställts och betydligt höjda löner har utbetalats inom den offentliga sektorn i sin helhet. Planerna att avskaffa programmet för matransoner har också skrotats – det verkar bara inte vara rätt tid att neka miljontals irakier den enda näring de är helt beroende av.

Det slutgiltiga slaget mot de ultrakonservativas dröm kom veckan före överlämnandet. Vita Huset och CPA hade bråttom med att få igenom en resolution i FN:s säkerhetsråd som skulle godkänna deras plan för överlämnande. De hade tvingats till att ge toppjobbet till tidigare CIA-agenten Iyad Allawi, ett drag som ska försäkra att Irak åtminstone blir bunkerstationen för USA:s trupper som Jay Garner ursprungligen hade tänkt sig. Men om många företagsinvesterare skulle komma till Irak i framtiden skulle de behöva få en bättre garanti för att Bremers ekonomiska lagar skulle finnas kvar. Det fanns bara ett sätt att ordna detta: Säkerhetsrådets resolution måste godkänna den tillfälliga konstitutionen som bestämde att Bremers lagar skulle gälla så länge interimsregeringen styrde Irak. Men al Sistrani motsatte sig än en gång detta, denna gång klart, genom att säga att konstitutionen har "förkastats av majoriteten av det irakiska folket." 8 juni antog säkerhetsrådet en resolution som godkände planen för överlämnande men utan att nämna konstitutionen. Trots detta stora nederlag firade George W. Bush resolutionen som en historisk seger, en seger som kom lämpligt inför G-8-mötet i Georgia.

Då det var oklart vad som gällde i samband med Bremers lagar talade Iraks ministrar redan öppet om att bryta de kontrakt som undertecknats av CPA. Citigroups låneplan har avslagits som ett missbruk av Iraks oljeinkomster. Iraks kommunikationsminister hotar med att omförhandla kontrakten med de tre kommunikationsföretag som förser landet med dess katastrofalt dåliga mobiltelefonsystem. Och de libanesiska och amerikanska företag som inhyrts för att sköta det statliga televisionsbolaget har informerats om att de skulle kunna förlora sina licenser för att de inte är irakiska. "Vi ska se om vi kan ändra kontrakten", sa Hamid al-Kifaey, talesman för det styrande rådet, i maj. "De har ingen uppfattning om Irak." Denna fullständiga brist på legal säkerhet innebär att Irak erbjuder alltför stora risker för de flesta investerare.

Men fast det irakiska motståndet har lyckats skrämma bort den första vågen av företagsplundrare är det ingen tvekan om att de återkommer. Oavsett hur nästa irakiska regering utformas – nationalistisk, islamsk eller vän av den fria marknaden – kommer den att ärva en sönderslagen nation med en förkrossande skuld på 120 miljarder dollar. Då, som i alla fattiga länder i världen, dyker det upp män från IMF i mörkblå kostymer vid dörren, och med sig har de lån och löften om ekonomisk högkonjunktur förutsatt att man gör vissa strukturella justeringar som naturligtvis först blir ganska smärtsamma men som slutligen är väl värda den uppoffringen. I själva verket har processen redan börjat: IMF är redo att bevilja lån på 2,5 till 4,25 miljarder dollar i avvaktan på överenskommelser om villkoren. Efter alltför många förlorade liv kommer Irak att bli ett fattigt land med politiker som beslutar att införa en politik, förkastad av den stora majoriteten av folket och med alla de ofullkomliga kompromisser som är förenat med detta. Den fria marknaden kommer utan tvekan till Irak, men de ultrakonservativas dröm om att omforma landet till den fria marknadens idealstat har redan dött, ett offer för en större dröm – en andra presidentperiod för George W. Bush.

Den stora märkliga ironin i den katastrof som utvecklas i Irak är att chockterapi-reformerna som man trodde skulle skapa en ekonomisk högkonjunktur som i sin tur skulle återuppbygga landet istället har skapat ett motstånd som i slutändan omöjliggjorde rekonstruktionen. Bremers reformer utlöste krafter som de ultrakonservativa varken förväntade sig eller kunde hoppas att kontrollera, krafter från beväpnade uppror inom företagen till tiotusentals arbetslösa unga män som beväpnade sig själva. Dessa krafter har förvandlat År Noll i Irak till motsatsen till vad de ultrakonservativa trott: inte ett företagens utopia utan en makaber dystopia där en resa till ett enkelt affärsmöte kan innebära att man lynchas, bränns levande eller halshuggs. Dessa risker är så stora att global kapitalism har slagit till reträtt i Irak, åtminstone för tillfället. För de ultrakonservativa måste detta vara en chockerande utveckling. Deras ideologiska tro på girighet visar sig vara starkare än själva girigheten.

Irak var för de ultrakonservativa vad Afghanistan var för talibanerna, den enda platsen på jorden där de kunde tvinga alla att leva efter den mest bokstavliga, orubbliga tolkningen av deras heliga texter. Man kunde tro att det blodiga resultatet av detta experiment skulle leda till en förtroendekris: i det land där de hade absolut makt, där det inte fanns någon lokal regering att skylla på, där ekonomiska reformer infördes på det mest chockerande och mest perfekta sätt, skapade de, i stället för en idealisk fri marknad, en misslyckad stat som ingen rättänkande investerare ville röra vid. Och ändå är det inte troligare att de ultrakonservativa i den Gröna Zonen och deras herrar i Washington kommer att revidera sin övertygelse än att talibanmullorna var benägna att tänka om när deras islamska stat gick under i ett utsvävande Hades av opium och sexslaveri. När fakta hotar de sant troende sluter de helt enkelt ögonen och ber intensivare.

Vilket är precis vad Thomas Foley har gjort. Den tidigare chefen för "den privata sektorns utveckling" har lämnat Irak, ett land han har beskrivit som "modern till alla förändringar", och har accepterat ett annat förändringsarbete som medhjälpare i George Bushs återvalskommitté i Connecticut. Den 30 april berättade han i Washington för en samling entreprenörer om affärsprojekt i Bagdad. Det var en svår dag att hålla ett optimistiskt tal: den morgonen hade de första bilderna från Abu Ghraib dykt upp, inklusive en bild av en fånge försedd med huva och med elektriska kablar fästa vid händerna. Detta var en annat sorts chockterapi, mycket mera bokstavlig än den Foley hade hjälpt till med att administrera, men inte helt utan sammanhang. "Vad ni än ser är det inte så illa som det verkar," talade Foley om för de församlade. "Ni kan tro mig på mitt ord."

Noter

*1. Tofig sa att flera USA-kompanier hade visat stort intresse av att köpa de statsägda betongfabrikerna. Detta underbygger en vida spridd uppfattning i Irak att det finns en avsiktlig strategi att försumma de statliga företagen så att de kan säljas billigare – en metod känd som "svält sedan sälj."


*2. Det var i Basra som förbindelsen mellan ekonomiska reformer och motståndet fick sitt renaste uttryck. I december förhandlade den fackförening som representerade oljearbetarna med oljeministern om en löneökning. När de inte kom någonvart erbjöd arbetarna ministeriet ett enkelt val: öka deras usla lön eller annars skulle de alla ansluta sig till det väpnade motståndet. De fick en avsevärd höjning.



Naomi Klein är författaren till No Logo och författare/producent till
The Take, en ny dokumentär om Argentinas ockuperade fabriker.

Översättning Stig Tybrand

 


Iraks sjukvård under USA:s ockupation

Före det första Gulfkriget, uppgav FN-rapporter att "Irak hade ett omfattande nationellt hälsovårdsnätverk. Primärvård var tillgänglig för 97 procent av stadsbefolkningen och 71 procent av lantbefolkningen." Regeringen garanterade varje irakisk medborgare rätten till fri sjukvård. År 1991 hade Irak 1 800 primärvårdcentraler, enligt FN:s barnfond UNICEF. Som en följd av USA-krig och sanktioner, hade antalet tio år senare fallit till 929, av vilka en tredjedel behöver omfattande upprustning, ett av de mest tvingande behoven idag.
En färsk UNICEF-rapport visar att "före 1990 och införandet av sanktioner, hade Irak en av de högsta levnadsstandarderna i Mellanöstern." Nu rapporterar UNICEF att "åtminstone 200 barn dör varje dag. De dör av undernäring, brist på rent vatten och brist på sjukvårdsutrustning och mediciner för att bota lättbehandlade sjukdomar." UNICEF-rapporten visar att dödligheten bland barn inte förbättrades efter det att konflikten börjat 2003 och att dödstalet bland barn steg.

UNICEF uppskattar att det, varje år, är omkring 6 880 dödsfall bland barn under fem års ålder i Irak, med ett dödstal av 125 per 1000 levande födda barn under fem år. Dessutom har dödstalet bland irakiska kvinnor, under graviditet och barnafödande, uppnått en nivå som är tre gånger det antal, som rapporterades under perioden mellan 1989 och 2002, rapporterade en undersökning gjord av FN:s organ för befolkningsfrågor. […]

En […] rapport, som snart skall publiceras, avslöjar att akut undernäring bland irakiska barn mellan sex månaders och fem års ålder har ökat från 4 procent före invasionen till 7,7 procent efter USA:s invasion av Irak. Med andra ord, trots de tretton år långa folkmördande sanktionerna levde irakiska barn bättre (med 3,7 procent) under Saddam Husseins regim, än under George Bushs tyranni.
Rapporten, som förvaltades av det Norgebaserade Institute of Applied International Studies, eller Fafo, i samarbete med Iraks centrala departement för statistik och informationsteknik, Iraks hälsoministerium och FN:s utvecklingsprogram (UNDP), visar att omkring 400 000 irakiska barn lider av "förtvining" och "utmärgling" – tillstånd av kronisk diarré och proteinbrist.

Iraks sjukvårdssystem har undergrävts på varje nivå. Livräddande medicinska förnödenheter som kemoterapeutiska mediciner, antibiotika, vacciner etcetera, är antingen förbjudna eller försenade som resultat av sanktionskrav. Leveranser av medicinsk utrustning, som Irak tilläts importera, blev antingen blockerade av USA och/eller Storbritannien eller också var försändelserna nästan undantagslöst ofullständiga och av oanvändbar kvalitet.
Genom att som vanligt använda FN som täckmantel "hade USA förhindrat den normala importen av oumbärliga utrustningsdetaljer under mer än ett decennium" skrev Tom Nagy från George Washington-universitetet. I hans undersökning av sanktionernas effekter på Iraks vatten och sjukvårdssystemet, fann Nagy att USA "på sex månader avsiktligt håller på att förstöra vad som blivit kvar av Iraks vattensystem, genom att använda sanktioner för att förhindra importen av en handfull utrustnings- och kemiska artiklar", som är livsviktiga för vattenbehandling.
Under USA:s överfall på Fallujah, stängde USA-styrkor av vatten och elektricitet för staden med 300 000 invånare. USA:s luftangrepp har förstört sjukhus och vårdcentraler. USA tog över Fallujahs huvudsjukhus och omvandlade det till ett militärsjukhus och förvägrade därmed Fallujahs invånare all sjukvård.
Den 9 november 2004 angrep militärplan Nazzals akutsjukhus i stadens centrum och förstörde det fullständigt. Trettiofem patienter dödades inklusive fem barn under tio års ålder. Enligt Amnesty International, "dödades tjugo irakiska sjukvårdsanställda (doktorer och sjuksystrar) och dussintals andra civila när en raket träffade en klinik i Fallujah den 9 november 2004". Luftanfallet förstörde också sjukhusets lager av mediciner. Förstörelsen av Fallujah är ett brott mot mänskligheten.

Det exakta antalet civila som dödats av USA:s angrep på Fallujah är inte känt. Enligt en officiell talesman från Allawis marionett"regering", har mer än 2085 irakier dödats. USA-styrkorna använde förbjudna vapen som napalm, fosforbomber och jetbränsle, som får människokroppen att upplösas, för att attackera staden i strid mot internationell lag. Medact har också uppmanat USA-styrkorna att på nytt ifrågasätta användandet av dessa olagliga vapen i befolkade områden, med hänsyn till det stora antalet civila förluster.
Den irakiska Röda Halvmånen förhindrades av USA-styrkor att komma in i staden, för att ge förnödenheter åt de skadade civila och kallade hälsovårdstillståndet i och runt Fallujah "katastrofalt". Ögonvittnen säger att de flesta av offren är civila, inklusive kvinnor, barn och obeväpnade män mellan fjorton och sextio års ålder, som förhindrades att lämna staden före USA:s attack. Dessutom har många barn dött, som ett resultat av svält, uttorkning och utbrott av diarréer. UNICEF:s verkställande direktör Carol Bellamy sade att dödsfallen var "en samvetslös massaker på oskyldiga"
"Dödandet av barn är ett brott och ett moraliskt illdåd", tillade Bellamy.
Medact säger: "Kriget är en pågående hälsokatastrof, som kunde förutsägas – och skulle ha varit möjlig att förhindra." De tillade att överdödligheten och de höga skade- och sjukdomsnivåerna är de direkta och indirekta resultaten av pågående konflikt." Enligt Medact har Irak också upplevt ett alarmerande återkomst av tidigare väl kontrollerade smittsamma sjukdomar, som akuta luftvägsinfektioner, diarré och tyfus, särskilt bland barn.
Medacts studie bekräftade Fafo-rapporten då den fann att "en av fyra människor i Irak var nu beroende av matbistånd och det fanns fler barn som var underviktiga och kroniskt undernärda än före USA:s invasion." Att vaccinationsprogrammen nästan upphörde hade bidragit till återkomsten av döds- och sjukdomsfall orsakade av sjukdomar, som kan förhindras och spädbarnsdödligheten steg på grund av bristande tillgång till kvalificerad förlossningshjälp, såväl som på grund av våld.

Fafo-rapporten utmålar en katastrofal bild av Iraks sjukvård under USA:s ockupation. "Den är på samma nivå som i en del afrikanska länder," berättade Jon Pedersen, vice VD för det Norgebaserade institutet, för The Associated Press (AP). "Naturligtvis borde inget barn vara undernärt men när vi kommer upp till nivåer av 7 till 8 procent, är det ett klart oroväckande tecken", tillade han.
I likhet med Fafo-rapporten, lägger Medact-studien skulden för det försämrade hälsoläget i Irak på USA:s ockupation och menar att de USA-ledda ockupationsstyrkornas taktik förvärrat landets hälsoproblem, framförallt då beslutet att ställa FN åt sidan. Opålitliga elleveranser har gjort det svårt att koka vatten för att kunna dricka det utan risk. Förstörelsen av Iraks infrastruktur, inklusive vatten- och avloppssystemen, har förvärrat problemet och lett till en ökning i utbrotten av virussjukdomar, sådana som hepatit. Mer än tjugo procent av stadsinvånarna och sextio procent av lantbefolkningen i Irak har inte tillgång till rent vatten, som ett resultat av förstörelsen av Iraks infrastruktur. Enligt Medact-rapporten "skadades tolv procent av Iraks sjukhus under kriget och landets två huvudsakliga offentliga sjukvårdslaboratorier förstördes också." […]
Enligt Gill Reeve från Medact "behövs omedelbara åtgärder för att stoppa denna hälsokatastrof."
Den bästa och bestående lösningen på den humanitära katastrofen i Irak är att USA upphör med våldshandlingarna mot det irakiska folket, drar tillbaka sina styrkor från Irak och återupprättar Iraks självständighet. Den sittande, av USA utnämnda interim"regeringen", är illegitim. Iraks självständighet bör återupprättas för att garantera det fredliga återuppbyggandet av Iraks infrastruktur och sjukvårdssystem.

Ghali Hassan, Folket i Bild/Kulturfront nr 1, 2005 (Översatt av Hans Olof Öberg)
 
 

USA:s desperation växer inför Irakvalet


Varje dag blir rapporterna från Irak mer olycksbådande för USA: upproret växer och de amerikanska soldaterna lider allt större förluster. Dagsnoteringen på söndagen var 1064 amerikaner dödade i strid sedan maj 2003.
På söndagen mördades polischefen i Samarra norr om Bagdad. Samma dag sprängdes sju ukrainska soldater i luften i södra Irak och minst en amerikansk soldat dödades i Bagdad.
I lördags omringades och sprängdes en byggnad nära staden Mosul av amerikansk militär. Fjorton civilpersoner dödades, och de amerikanska soldaterna upptäckte efteråt att de givit sig på fel byggnad i jakten på en utpekad terrorist.
Samma dag skrämde en sprängladdning vid vägkanten en amerikansk trupp söder om Bagdad. Soldaterna sköt vilt omkring sig och dödade två irakiska poliser och två civila medan ytterligare en person avled i hjärtattack.
Den irakiska oljeexporten har avbrutits på grund av sabotage mot oljeledningarna.
Vattensystemet i storstaden Mosul har bombats sönder av amerikanska plan – av misstag.
I onsdags bombades ett studenthem i Arbil, också av misstag. USA har bett den kurdiska regionalregeringen i staden om ursäkt.
Tidskriften The Economists "inbäddade" reporter ger exempel på amerikansk förakt för irakiska liv: Om en bilbomb exploderar och någon irakier i närheten håller i en mobil samtidigt, skjuts han på fläcken.
Om ett fordon närmar sig ett amerikanskt militärfordon mindre än 30 meter, sprängs det av en amerikansk granat. Om soldater ska undersöka en byggnad med misstänkta motståndsmän, slungar de in en handgranat i varje rum innan de rusar in. Om ett skott riktas mot amerikaner från ett fönster, beskjuts hela huset med enorm eldkraft.
Ytterligare ett tecken på att desperationen i den amerikanska regeringen växer är denna uppgift: det amerikanska försvarsdepartementet undersöker möjligheten att skapa en styrka för riktade mord för att slå ut upprorets ledare. Den skulle bestå av kurdiska gerillakrigare, peshmerga, som får amerikansk specialutbildning i lönnmord skriver tidskriften Newsweek.
(TT)
 


Onödigt lidande för de civila.

Hälsokatastrofen i Irak hade kunnat undvikas.

Kriget i Irak har skapat en hälsokatastrof i ett land där befolkningens hälsa redan var bräcklig, visar nya rapporter. I en artikel i den medicinska tidskriften Lancet bedöms att 100 000 civila har dött på grund av invasionen. Det är avsevärt högre än andra uppskattningar som gjorts, men lägre än vissa prognoser före kriget. Dödsfallen är i första hand relaterade till luftangrepp från koalitionens styrkor, men många spädbarn och barn har dött på grund av andra omständigheter som har med kriget att göra.
Undersökningen, baserad på intervjuer i cirka 1 000 hushåll i september [2004], är som författarna skriver behäftad med osäkerhet. Exempelvis är det oklart hur många av de döda som egentligen var civila. Men siffran 100 000 är konservativt framräknad – hade uppgifter från Falluja ingått vore den betydligt högre. Hälften av de som dödats av koalitionen var kvinnor och barn.
Uppgifterna i Lancet kastar nytt ljus över kriget och har ifrågasatts av ansvariga politiker. Ett tvivel som dock ter sig besynnerligt med tanke på det ointresse för krigets offer som de allierades företrädare, general Franks, ger uttryck för: "We don’t do body counts."

I dagarna kom även den brittiska organisationen ()Medact med en rapport om krigets fysiska och psykiska följder, utarbetad av folkhälsoexperter. Här beskrivs inte minst konfliktens indirekta hälsoeffekter: antalet undernärda har fördubblat, vaccinationsfrekvensen har minskat, smittsamma sjukdomar har ökat liksom mödradödligheten.

Det råder brist på medicin och personal, sjukhus och kliniker är delvis förstörda. Tillgången till vatten, el och mat är osäker. Därtill kommer regelrätta plundringar av sjukvårdsmaterial efter regimens fall, och ett utbrett våld som gör det svårt för civilbefolkningen att söka medicinsk hjälp och som försvårar uppbyggnaden av sjukvården.

Krig för förstås alltid med sig död och förödelse. Rapporten betonar också att invasionen i mars 2003 långt ifrån ensam förklarar den nuvarande krisen. Konflikten lade ytterligare börda på en hälso- och sjukvård som redan var ansträngd av återkommande konflikter, tyranni och sanktioner. Och vad som nog är värre: den försämrade förutsättningarna för irakierna att själva vända en negativ spiral.

Den kritik Medac och andra riktat ()mot de allierades sätt att leda det humanitära arbetet efter regimens fall tyder på att det inte hade behövt gå så illa. Varför tillsattes en chef för hälsoinsatserna som saknade erfarenhet av folkhälsoarbete? Varför marginaliserades FN och frivilligorganisationer med stor erfarenhet av liknade situationer? Varför gjordes inga undersökningar av hälsoläget som skulle kunna underlätta hjälpinsatserna?

En bidragande förklaring till detta är enligt Medac att USA:s försvarsdepartement, inte civildepartementet, fick ansvaret för återuppbyggnaden. De planer man eventuellt haft för att skydda civilbefolkningen, förbättra hälsan och rehabilitera sjukvården har uppenbart slagit gruvligt fel. Därmed har man förspillt en chans att utnyttja insatser på hälsoområdet som ett redskap för en fredlig utveckling, som man exempelvis gjorde i El Salvador och Bosnien- Hercegovina. I Irak lär det försämrade hälsoläget tvärtom öka befolkningens misstro och det väpnade motståndet mot koalitionen.

Björn Ramel, Sydsvenskan, 4 december 2004
Läkare och journalist.1990.
 
 

John Negroponte - USA:s ambassadör i Irak


John Dimitri Negroponte har tjänstgjort som USA.s FN-ambassadör sedan september 2001. I april 2004 utnämnde president George W. Bush Negroponte till ambassadör i Irak efter ha antagit den plan som syftar till överlämnandet av makten den 30 juni 2004 till en än så länge icke utsedd självständig irakisk myndighet.
När Negroponte tidigt 2001 av Bush nominerades till utnämningen som USA:s representant i FN opponerade sig organisationer för mänskliga rättigheter och en bekymrad amerikansk senat ifrågasatte nomineringen, vilket orsakade sex månaders försening av den slutliga utnämningen som bifölls efter den 11 september 2001.
Trots sin medverkan i stödet till nicaraguanska dödspatruller under Iran-Contrasaffären och hans stöd till general Gustavo Alvarez Martínez brutala militärdiktatur i Honduras bekräftade den amerikanska senaten utan invändningar hans utnämning till USA:s ambassadör i Irak med rösterna 95 mot 3 den 6 maj 2004 och han svors in den 23 juni. Negroponte kommer att leda en ambassad i Bagdad som tills vidare kommer att inhysas i ett av de palats som tillhörde Saddam Hussein. När ambassaden är färdiginstallerad kommer den att vara USA:s största med en stab på över 3000 personer.
Strax efter sin utnämning ombads Negroponte kommentera ett uttalande från ögonvittnen som påstod att Iraks statsminister i interrimsregeringen Ayad Allawi personligen hade avrättat upp till sex misstänkta upprorsmän framför ögonen på sina amerikanska livvakter. (Alawi nekar till anklgelsen.) I ett e-mail till Sydney Morning Herald gjorde Negroponte inget försök att förneka händelsen. "Om vi skulle försöka vederlägga varje [rykte], skulle vi inte ha tid för annat arbete. Vad ambassadens presstjänst anbelangar så är det här fallet avslutat", skrev han.

(From SourceWatch)

John Negroponte var ambassadör i Honduras 1981-1985. Han understödde och verkställde en USA-stödd politik som innebar kränkningar av mänskliga rättigheter och internationell lag. Han övervakade bl.a. skapandet av El Aguacate-flygbasen, där USA tränade nicaraguanska contrassoldater under 1980-talet. Basen användes som hemligt förhörs- och tortyrcenter. I augusti 2001 grävdes den första av 185 döda kroppar fram - bl.a. från två amerikaner - som tros vara rester av personer som blivit mördade och begravda på basen.
Under John Negropentes tid som ambassadör sattes kränkningarna av mänskliga rättigheter i Honduras i systam. Den ökända 316:de Battaljonen, som tränades av CIA och argentinsk militär, kidnappade, torterade och mördade hundratals människor. Negroponte kände till dessa förbrytelser men fortsatte ändå samarbetet med förövarna samtidigt som han ljög om det inför den amerikanska kongressen.


(Derechos Human Rights y el Equipo Nizkor)
 
 


Susan Sontag – september 2001


The disconnect between last Tuesday's monstrous dose of reality and the self-righteous drivel and outright deceptions being peddled by public figures and TV commentators is startling, depressing. The voices licensed to follow the event seem to have joined together in a campaign to infantilize the public. Where is the acknowledgment that this was not a "cowardly" attack on "civilization" or "liberty" or "humanity" or "the free world" but an attack on the world's self-proclaimed superpower, undertaken as a consequence of specific American alliances and actions? How many citizens are aware of the ongoing American bombing of Iraq? And if the word "cowardly" is to be used, it might be more aptly applied to those who kill from beyond the range of retaliation, high in the sky, than to those willing to die themselves in order to kill others. In the matter of courage (a morally neutral virtue): whatever may be said of the perpetrators of Tuesday's slaughter, they were not cowards.
Our leaders are bent on convincing us that everything is O.K. America is not afraid. Our spirit is unbroken, although this was a day that will live in infamy and America is now at war. But everything is not O.K. And this was not Pearl Harbor. We have a robotic President who assures us that America still stands tall. A wide spectrum of public figures, in and out of office, who are strongly opposed to the policies being pursued abroad by this Administration apparently feel free to say nothing more than that they stand united behind President Bush. A lot of thinking needs to be done, and perhaps is being done in Washington and elsewhere, about the ineptitude of American intelligence and counter-intelligence, about options available to American foreign policy, particularly in the Middle East, and about what constitutes a smart program of military defense. But the public is not being asked to bear much of the burden of reality. The unanimously applauded, self-congratulatory bromides of a Soviet Party Congress seemed contemptible. The unanimity of the sanctimonious, reality-concealing rhetoric spouted by American officials and media commentators in recent days seems, well, unworthy of a mature democracy.
Those in public office have let us know that they consider their task to be a manipulative one: confidence-building and grief management. Politics, the politics of a democracy—which entails disagreement, which promotes candor—has been replaced by psychotherapy. Let's by all means grieve together. But let's not be stupid together. A few shreds of historical awareness might help us understand what has just happened, and what may continue to happen. "Our country is strong," we are told again and again. I for one don't find this entirely consoling. Who doubts that America is strong? But that's not all America has to be.
Susan Sontag, The New Yorker, 24 september 2001
 
 
 
| | | | | |