| | | | | |  
 
 
I huvudet på en tangoänkling
     
För några år sen gick Mikael Wiehes hustru in i tangovärlden. Våren 2004 hade han omvandlat den erfarenheten till en egen tangosång, kallad just
"Tango", där han sjunger om hur det är att se sin hustru dansa iväg med en annan man.
Den sången handlar uppenbart om mitt utanförskap, säger han. Mitt förhållande till tangon är den utanförståendes bild av hustruns rygg när hon glider iväg på dansgolvet. Min hustru är från Chile som också har en ganska stark tangotradition, och tangon är en del av hennes bakgrund.
Dessutom är hon före detta dansös, så det faller sig naturligt.		  
     
- Är det ännu en tangosång om svartsjuka?
Tango handlar om olycklig kärlek, svärta, sprit, fattigdom. Det är klart att en tango måste handla om en ensam man som sitter med sitt glas och ser sin hustru försvinna. Även om jag kanske inte är riktigt så ensam och min hustru inte försvinner riktigt på det sättet.

- Hur mycket har du märkt av att det finns en ny tangovåg?
Mer än de flesta. Det har jag ju inte kunnat undgå att märka, både i det offentliga rummet och därför att jag har en hustru som har blivit uppslukad av tango. Inte bara det att hon dansar mycket, utan hon går också med hörlurar och lyssnar på tango stora delar av dagen. Om jag nu ska låta lite sur så tycker jag nog att hon har gått in väldigt mycket i den världen. Det märker jag enormt mycket av.

- Håller du med om att tango symboliserar passion?
Om någon dans ska symbolisera passion, så är det just tango. På alla böcker om tango, alla affischer för tangoföreställningar, på alla skivor, så är det nätstrumpsklädda damben. Det associerar till ett väldigt erotiskt förhållande mellan man och kvinna. Men som jag tycker mig förstå när jag pratar med folk som dansar, och när jag läser om det, så går man inte på milongas för att fixa nån. Det erotiska förhållandet är inte till det motsatta könet, utan till själva dansen. Det är dansen som är älskaren respektive älskarinnan. Tycker jag mig förstå.
Men jag läser ju också om att då, när man väl träffar den här partnern som man verkligen kan dansa med, då går man upp i nån sorts högre verklighet.
Då är det en fantastisk upplevelse. I tre och en halv minut, och sen så går man tillbaka till sitt bord.

- Du verkar ha bra koll på tangovärlden?
Jag läser böcker för att försöka få en inblick i min hustrus värld och jag pratar ju med henne om det. Jag förstår ju att det finns en sorts hemligt brödra- och systraskap, det är omgivet med väldigt mycket ritualer, det är en magisk värld på nåt vis. Verkligheten skruvas upp i en annan dimension. Och den där myten om tangovärldens absolut speciella atmosfär underblåses ju väldigt medvetet av alla som är en del av det.
Utifrån kan man tycka att det både är ambitiöst och ibland väldigt pretentiöst. Men när man sen kommer till Ungdomens Hus stora sal på Skolgatan i Malmö, där man har hört Chris Barber och olika popband på 70-talet, och ser alla kasa runt i tangovärlden, då framstår det plötsligt
som otroligt mycket mindre mystiskt än när man läser om det. Så det känns som att avståndet mellan den svenska verkligheten och den argentinskinspirerade myten är ganska stort för de flesta.
På det viset påminner det mig om rockmyten. Alltså svenska rockmusiker, i läderjackor och svart hår och mörka solglasögon. Och hur är det nu egentligen, finns det fyra rockklubbar i Sverige? Eller finns det bara tre?
Man lever upp till nånting och ser sig som en del av nånting - nu snackar jag rockvärlden - som ju egentligen inte finns. För om man vill ha ett band i Sverige, då får man ut och lira i Skellefteå, i Jönköping, i Åmål. Och
det är inte rockvärlden. Och samma är det ju lite grann med tangovärlden.
Man kan nog säkert dansa tango varenda dag i Malmö. Och man kan gå på olika practicas och sådär. Men när man kommer dit och tittar så är det ju inte Argentina.
Jag som utanförstående ser att det finns en längtan efter nånting hos alla dem som dansar tango, på samma sätt som jag tror att det finns en likartad längtan hos alla dem som är i rockvärlden. Det är faktiskt väldigt likt vartannat. Ju mer jag tänker på det, ju likare blir det.
Man klär sig på ett visst sätt, man är lite mystisk, man föreställer sig saker i en värld där det egentligen inte riktigt finns. Och det gör många människor lyckliga och glada.
Det jag tycker definitivt illa om i tangovärlden, är det som påminner mig om när jag spelade jazz när jag var sjutton, arton. Att man hade järnkoll på vem som var bäst, vem som var näst bäst och så vidare. Det fanns en otrolig hierarki. Och att man var jävligt på gränsen till föraktfull mot
dem som kom och gärna ville vara med och spela, som man tyckte var corny och inte riktigt behärskade det.
     
- Känner du dig inte alls lockad att dansa tango själv?
Jag känner inte att det är nåt som drar i mig. Jag har varit på några milongor, men eftersom jag inte dansar så blir det ju lite konstigt. Då säger folk: "men ska du inte prova?" och så säger jag: "nä, jag vill inte."
Och då blir man bara en surbobbe, det är inte så kul.
Sen finns det ju en annan sida också och det är golfspelarna. Alltså de människor som inte kan prata om annat än handicap och olika klubbor och så.		  
     
Där finns också nånting, ett drag hos tangoentusiasterna, att de är väldigt upptagna av att tala om sin tango. Och det är ju aldrig så kul att hamna i en grupp frimärkssamlare, om man inte själv samlar frimärken och talar tandningar och olika tryck och sådär. Om man inte är jätteintresserad.

- Vad tycker din hustru om texten till "Tango"?
Hon tycker att det är en förtjusande text. Hon säger att du ska inte vara orolig, jag kommer tillbaks igen. Och det är jag inte heller, jag är inte orolig. Bara lite.

Ur boken Tango – Återkomsten av Gunilla Ander och Nils Hansson. Ordfront, Stockholm 2005


 
mikael wiehe | | | | | |