Jag förmodar att de lampor som nu tindrar långt i fjärran (där nere) och som blinkar mig till mötes är de samma som belyste mina många tunga stunder med sitt matta bleka sken Och fast jag hellre skulle glömma ser jag min första kärlek (så) klar och ren Den tysta gatan med ekot som viska’: ”Hon är ditt liv och hon är den du vill ha” under en himmel av fjärran kalla stjärnor som inte bryr sig ett dyft om att jag nu är tillbaks Tillbaks med mitt ansikte fårat och mina tinningar gråa som silver och år Förstå att mitt liv var en hägring att min tid har stått stilla att de’e dig som jag söker med febriga ögon ditt namn som jag ropar Ett liv med en själ som var fången i de vackraste minnen och gråter ännu Jag är rädd för att mitt liv ska falla sönder vid ett möte med (allt) det (där) som en gång varit Jag är rädd att mina drömmar ska gå under i den natt där bara minnena finns kvar Men den som flyr (har flytt) sitt förflutna ska förr eller senare vända tillbaks Och även om tiden som förgör och raserar / som ingenting skonar kanske har krossat de bilder jag bar har jag bevarat ett hopp i mitt inre Och det är den största (enda) rikedom mitt hjärta har