Den 4 augusti 2004 skulle jag och Totta Näslund göra en gemensam konsert i Folkparken i Mariestad. Spelat tillsammans hade vi gjort förr. Vi hade ju på många sätt levt parallella liv. Han i Nynningen, Nationalteatern, Tältprojektet, Tottas Bluesband och som soloartist. Jag i Hoola Bandoola Band, Kabaréorkestern, med Nyberg, Franck & Fjellis och Companiet och senare i olika konstellationer. Vi hade träffat varandra många gånger under proggtiden och senare på olika festivaler och gemensamma konserter (där det ofta är svårt att föra djupare samtal för att alla brukar vara så hårt koncentrerade på sitt eget framträdande) och nån gång hos Björn i Italien. Totta hade alltid varit en av mina favoritsångare och ett par gånger hade jag utan framgång försökt övertala honom att göra en platta med mina låtar. Jag trodde att han skulle göra dem mer rättvisa än vad jag själv kunde göra. Han sjöng (och spelade in) ett par sånger som jag har gjort. Men man kan inte säga att vi kände varandra närmare. Nu ville han prata med mig. Innan konserten gick vi in i hans loge och han berättade att han ville göra en platta med Bob Dylan-sånger på svenska. Han kunde i stort sett hela Dylans katalog och hade sjungit och spelat in många av sångerna på engelska genom åren men nu ville han göra det på svenska och han ville att jag skulle göra översättningarna. Jag var ganska tveksam. För det första hade jag redan gjort en egen platta med Dylan-översättningar, De ensligas allé, 1984, plus en del översättningar utspridda på olika skivor genom åren. För det andra fanns det ju många andra som hade gjort bra översättningar. Kunde han inte använda dem? Hade jag inte gjort mitt? För det tredje hade jag – som alltid - ont om tid. För det fjärde: jag var mest intresserad av Dylans 60-tal och började inte det kännas lite avlägset? Och så var jag så klart nervös för att inte klara av det. Etc., etc. Totta stod på sig. Han ville att jag skulle göra det. Jag var fortfarande tveksam men sa: ”Kan vi inte snacka om det över en pilsner efter giget? Dom lär ju ha god öl i den här stan?” Det kunde inte Totta. Han var tvungen att åka till Göteborg på natten. Han hade en tid på Sahlgrenska sjukhuset dagen efter. ”Nåt skit med magen...”  Så vi spelade, han stack till Göteborg på natten och saken hängde fortfarande i luften. Ett par veckor senare ringde han och berättade att det var cancer han hade i magen. ”Men det är inget farligt…” Jag kände i alla fall att det kanske inte skulle skada att pigga upp honom lite. En av de sånger han hade sagt att han var intresserad av var Things Have Changed, sången som Dylan skrev till filmen Wonder Boys och som han sen fick en Oscar för. Jag började översätta den. Det gick ganska bra. Bättre än jag hade hoppats. Efter ett par dagars knepande och knåpande och filande och putsande spelade jag in låten tillsammans med Eddie Nyström och skickade den till Totta. Dagen efter ringde han och var entusiastisk och kallade mig ”maestro” i telefon. Sånt verkar befrämjande på arbetslusten och kreativiteten. Jag fortsatte översätta. Efter ett tag upptäckte jag att jag började hitta en metod för översättandet. Om Dylan t.ex. säger att det är svart, vad menar han? Menar han färgen ”svart” eller menar han ”deppigt”  eller ”hopplöst”? Hur kan man översätta det? Kan man översätta det direkt eller kan man  t.ex. använda motsatsen: ”vitt”, ”ljust”, ”inte hoppfullt”? Och så där kunde man hålla på med nästan allt han sa. Så småningom började rimmen falla på plats. (Dylan rimmar mycket och bra.) När jag 1978 hade översatt It’s All Over Now, Baby Blue till ”Sakta lägger båten ut från land” finns det en rad där Dylan sjunger ”The highway is for gamblers, better use your sense/Take what you have gathered from coincidence” som jag hade översatt med ”Kasinot är för dom som tror att dom har en chans/Har man genomskådat bluffen får man gå nån annanstans”. Det var jag väldigt nöjd med, att säga samma sak fast på ett annat sätt. Kunde man göra på samma sätt i de här låtarna? Kunde man översätta ljudlikt (Down along the cove…/Dagen är kommen…)? Och så fick man tänka på konsonanterna som är oerhört viktiga i Dylans texter. (Till skillnad från t.ex. Neil Young som sjunger mycket på vokalerna.) Det är det som gör att det svänger på ett speciellt sätt. Och så fick man förhålla sig till den språkliga stilen: ibland är det vardagligt talspråk, ibland är det högtidligt, nästan bibliskt och ofta är det en blandning… O.s.v., o.s.v… Och så alla ironierna och understatementen och one-linearna… Jag jobbade på. Totta kom med flera beställningar - ofta sånger från Dylans senare perioder som jag inte hade hört (men också t.ex. Drifter’s Escape/Flykten från en av mina favoritplattor, John Wesley Harding, som kom 1968). Jag kom med förslag – ofta låtar från 60-talet. Högen blev större och större. Jag svingade mig från den ena låten till den andra; när jag inte kom längre med en, gick jag vidare till nästa. Nåt som inte funkade i en låt funkade plötsligt i en annan.   Totta och Mikael i studion Foto: Pär Wickholm När Totta skulle spela på Victoriateatern i Malmö i slutet av februari 2005 kom han hem till mig (för första gången). Jag hade en tio, tolv låtar mer eller mindre klara som jag spelade upp. Totta var fortfarande mycket entusiastisk och fortsatte att kalla mig ”maestro” vilket ju som sagt var mycket stimulerande. Men jag hade också börjat fundera på ett par saker som jag ville prata med honom om. För det första hade jag funderat på om det inte behövdes nån som sjöng stämmor. Och om inte denna någon möjligen skulle kunna vara jag? Sen var ju inte steget så långt till att för det andra börja fundera på om inte jag skulle kunna få vara med och sjunga ett par sånger själv. Problemet var bara att jag inte riktigt visste hur jag skulle presentera det på ett sätt så att Totta skulle kunna säga nej utan att det blev jobbigt för honom. Det var ju trots allt hans idé och hans platta och även om jag gärna ville vara med så ville jag inte tränga mig på. Det blev en del tassande kring gröten för min del men till sist fick jag i alla fall sagt vad jag ville säga. Tystnad. Sen lutade sig Totta fram, tittade mig stint i ögonen och sa: ”Men det är ju en alldeles strålande idé! Vill du verkligen det? Fan vad kul!” Och det ville jag ju gärna. Och sen tyckte Kjell på skivbolaget också att det var en bra idé. Och så bestämde vi att så skulle det bli. Och så jobbade vi vidare. (Men jag betraktade det ändå som Tottas skiva och han fick välja låtar först – utom ”Ni som tjänar på krig” som jag paxade på för egen del.) Till sist var vi uppe i arton översatta sånger. (Den nittonde – Minstrel Boy/Den blindes pojk’ blev inte färdig förrän efter Tottas död.) I maj 2005 gick Totta och bandet in i studio i Göteborg och spelade in tio låtar. Sen kom jag upp från Malmö och jag och Totta och bandet satte ett par låtar. Sen åkte Totta och bandet till Hibbing, USA, där Bob Dylan växte upp och där man varje år har en festival som man kallar för Dylan Days. Och Totta fick komma in i huset där Bob hade bott i sin ungdom och spela på pianot som Bob hade spelat på och som fortfarande stod kvar. Och sen åkte Totta tillbaka till Göteborg och dog. Och jag inbillar mig att han dog med ganska mycket frid i sin själ. I november 2005 åkte jag till Göteborg och gjorde färdigt de sånger jag skulle sjunga med bandet och la lite stämmor på några av sångerna som Totta hade sjungit in. Och sen valde vi ut de fjorton som vi tyckte blev bäst. (Totta hade sagt vad han tyckte innan han dog.) Hans sista platta blev alltså en platta med, om inte mina sånger, så i alla fall med mina översättningar. Det är jag mycket glad och stolt över! Och det har på många plan varit en stor upplevelse för mig att ha fått vara med om den här skivan. Dels fick jag under den här processen närmare lära känna Totta som den varma, humoristiska, skrovliga och oerhört konstnärligt målmedvetna människa han var. Dels lärde Totta mig att uppskatta en del av Bob Dylans sånger som jag inte hade lagt märke till tidigare. Och dels – och inte minst - fick jag spela med Nikke, Bengan och Johan och Johan som jag aldrig hade spelat, eller spelat in med, förut. Det var en fantastik upplevelse! Jag hoppas att det hörs på plattan. Malmö i februari 2006 Mikael Wiehe