Det är i dagarna tre år sedan EU-toppmötet i Göteborg,
och dramat som utspelade sig på stadens gator har bearbetats i
många former: Teater, film, konst och musik. Så sent som
i år har tre låtar släppts, varav den mest uppmärksammade
är Jens Lekmans avskalade ”Do you remember the riots?”
(redan förra året släpptes den i mer fläskig version
som ”Burn down the avenue” på internet under artistnamnet
Rocky Dennis). Låten är en ganska otypisk skildring av Göteborgshändelserna
eftersom dess credo snarare är estetiskt och psykologiskt än
politiskt; Jens Lekman skildrar en demonstrant som dras med i kravallerna
mest för att själva den pråliga Avenyn i kombination
med olycklig kärlek kan framkalla ett sådant sinnestillstånd:
”I’m not a political fighter / And I don’t even have
a cigarette lighter / But I just wanted to see that fire / Burn down
the avenue”
På Mattias Alkberg BD:s lysande cd Tunaskolan finns en låt
som skildrar Göteborgshändelserna genom perspektivbyte: den
lilla människan och de stora idealen. Kioskägaren på
Avenyn som ”har slitit som ett svin” för att sälja
tidningar och godis till kvarterets ungar ställs mot aktivisten
som slår sönder hans kiosk ”för att du dealar porrtidningar”.
Titeln, ”Haschkollektiv”, syftar på vart kioskägaren
tycker att aktivisten ska sticka tillbaka till.
De polisskott på Vasaplatsen som nära på dödade
Hannes Westberg inleder David Sandströms nya cd The dominant need
of the needy soul is to be needed. Sandström var trummis i legendariska
straight edge-bandet Refused, bodde sedan i politiskt kollektiv och
åkte ner till Göteborg för att demonstrera. Men kom
i stället fram till att han hade varit med och skapat ett Frankensteins
monster. Ungefär så har han beskrivit sin känsla efter
kravallerna. Låten ”Cocaine in your cola” är ett
slags avståndstagande från stenkastarna - och från
sina egna tidigare ställningstaganden.
Alla har inte tagit tre år på sig för att skriva låtar
om Göteborgskravallerna. Förra året kom exempelvis Mikael
Wiehe ut med cd:n Kärlek och politik, som innehåller den
suggestiva ”Gbg Gbg”. I texten ställs frågor som
skulle kunna ses som lätt konspiratoriska - men faktum är
ju att trots tre år av undersökande journalistik, statliga
utredningar och rättsprocesser är frågorna fortfarande
obesvarade:
”Vem har tagit besluten / Vem har gett order om vad / Vem tog kontroll
/ Vem hade koll / Vem ska man ställa till svars / Vem har planerat
taktiken / Vem har lagt upp strategin / Vilken nivå rör vi
oss på / Jag menar, snackar vi om demokrati”
På tal om vänsterikoner med gitarr om halsen så handlar
inte mindre än tre låtar från Jan Hammarlunds senaste
cd om Göteborgshändelserna. I ”Balladen om Kravallpolis
2243” besjungs polisen Markus Widén som bytte jobb på
grund av Göteborg. ”Gatsten” behandlar detta föremåls
bisarra förmåga att gå rakt igenom mediebruset. ”Hund
begravd (Göteborg, Göteborg)” är en dokumentär
om dagarna ur en aktivists perspektiv. En som tyckte att båda
de svarta gängen - de med och utan uniformer - var som en dålig
maskerad, och om deras fredliga manifestation skrev pressen inte ens
en rad.
Den svenska hiphopscenen brukar inte dra sig för politiska motiv,
men vad jag känner till finns inte så många låtar
om Göteborgshändelserna. Mobbade barn med automatvapen har
på sitt eget desperata och ganska barnsliga sätt gjort en
hyllning till förstörelse av allmän egendom (”Musik
till din kravall”). Timbuktus (och Promoes) ”Hjälp Dä
Brinner” är en kampsång som glider över i en svensk
version av Bob Marleys ”Burnin’ and lootin’”: ”I
morse jag vaknade i undantagstillstånd/kunde inte känna igen
ansiktena runtom/de var alla klädda i våldets uniform/samma
sak från Prag till Göteborg”
Temat passar bra i baktakt. På Radio Yelah hittar man ett par
(gratis) nedladdningsbara låtar av Storsien. ”Skarpa skott”
är välrimmad svensk ragga med inklippta röster från
nyhetsinslag, och i Den svenska modellen kritiseras rättsprocesserna
efter Göteborg: ”Frihet åt kamraterna, de politiska
fångarna”.
Göteborg 2001 är ihågkommet främst för kravallerna,
polisinsatserna och rättsprocesserna, och det gäller som synes
även den musikaliska rapporteringen. I våldets skugga var
toppmötet samtidigt en unik mötesplats för vänstern
och folkrörelser. Jag har bara hittat två spår som
förmedlar glädjen, stoltheten och mångfalden i Göteborg.
Det ena är Doktor Kosmos glada memoarer i ”Eurovision Socialist
Contest 2001”: ”I vår publik en socionom, poeten Bob,
en autonom / Och hippievänster, stalinvänster, Ordfrontvänster,
vanlig vänster / Revolutionary chic möter Le Monde Diplomatique
/ Och vi står där och spelar pop”
Men det på sätt och vis starkaste numret är Röda
Flåsets inspelning av ”Internationalen” under någon
av demonstrationerna. Röda Flåset är en blåsorkester
bestående av ung vänstrare i Skåne som river av arbetarrörelsens
främsta klassiker i raskt tempo, ganska falskt - och till folks
oreserverade jubel. Alla sjunger med, alla är glada. Också
det är en bild av dagarna i Göteborg för tre år
sedan.
|
