Amerikansk medicinsktutbildad personal har deltagit när CIA torterat misstänkta terrorister, fastslår Internationella Rödakorskommittén (ICRC) i en rapport som blivit officiell efter att ha läckt till medierna. Personalen övervakade och deltog ibland aktivt vid vattentortyr av terrormisstänkta.

Den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld bär ansvaret för de brutala förhörsmetoder som använts på fånglägret i Guantánamo och som senare kom att leda till än värre övergrepp i Abu Ghraig-fängelset i Irak.
Det hävdar den amerikanska senatens försvarsutskott i en nyutkommen rapport.

Rumsfeld, som var försvarsminister i president George W Bushs administration mellan 2001 och 2006, har länge anklagats av människorättsorganisationer för att ligga bakom de ifrågasatta förhörsmetoder som bland andra Guantanamofångar utsatts för.
Det handlar till exempel om att beröva intagna mat och sömn, om sexuell förnedring och om att hetsa hundar mot fångar som ska förhöras. Såväl före detta fångar som människorättorganisationer har försökt stämma Rumsfeld för krigsbrott och delaktighet i tortyr; hittills utan att lyckas.

Amerikanska politiker och höga militärer har hela tiden hävdat att de inte känt till de fall av övergrepp som ägt rum. Men ett enigt försvarsutskott, där bland andra republikanernas presidentkandidat John McCain är medlem, fastslår i rapporten att övergreppen var förankrade på högsta nivå.
"Övergreppen mot fångar i amerikanskt förvar kan inte tillskrivas några få 'rötägg' som handlat på eget bevåg", heter det i rapporten, som är hemligstämplad i sin helhet. Ett utdrag ur sammanfattningen publicerades dock i amerikanska medier på fredagen. Dokumentet visar att Rumsfeld i december 2002 gav order om att de hårda förhörsmetoderna skulle användas i Guantánamofängelset. Senare drog han tillbaka ordern men då var hållningen redan etablerad, vilket ledde till tortyr av amerikanska krigsfångar i både Irak och Afghanistan.
- Denna hållning var felaktigt och bör aldrig upprepas, säger John McCain till Washington Post.
Donald Rumsfeld säger via sin talesman Keith Urbhan att uppgifterna i rapporten är "ogrundade" och "politiskt motiverade".

I mars 2008 lade George W Bush in sitt veto mot en ny lag som skulle tvingat Förenta staterna att följa det internationella tortyrförbudet. "Vi behöver vara försäkrade om att vår underrättelse-personal har de verktyg de behöver för att stoppa terroristerna", förklarade Bush. Handlingen belyser den centrala roll tortyr kommit att få i Bushadministrationens globala krig mot terror. Tortyr auktoriserades genom Bushs exekutiva order, sanktionerades av regimens juridiska expertis, beordrades av det nationella säkerhetsrådet, reglerades i myndighetsdokument och verkställdes på orter i Förenta staternas globala fängelsearkipelag, varav Guantánamo är den mest kända.

Tortyr är ingen ny amerikansk praktik. Den amerikanska revolutionen bröt med den koloniala rättsordningen och införde tortyrförbud i ett par tillägg till konstitutionen. Detta rättsskydd gällde dock endast vita medborgare, inte svarta, indianer eller kinesiska tvångsarbetare. Även efter svartas rätt till (andra klassens) medborgarskap 1871 praktiserades tortyr mot misstänkta svarta brottslingar, både som legal (i vissa delstater) och extralegal praktik (lynchningar). Tortyr förekom under koloniala erövringskrig (Indiankrigen, Filippinerna, Vietnam), praktiserades av polismyndigheter mot invånare med låg status (svarta, latinos, uteliggare, missbrukare) och var en viktig del av amerikanska biståndsprogram under kalla kriget, då cia och Pentagon utbildade cirka en miljon poliser och militärer från 47 allierade regimer i tredje världen i förhörsteknisk kompetens - inklusive fördelarna med elektrotortyr och andra spårlösa tortyrmetoder.

Den tortyr som utvecklats under kriget mot terror skiljer sig dock från det historiska bruket av tortyr i ett viktigt avseende: tidigare utfördes tortyr i det fördolda, utan den federala regimens officiella sanktion. I dag praktiseras tortyr öppet och legitimeras i offentliga tal av en regim som gått så långt att man i bilaterala avtal med världens stater vill försäkra sig om att personer som torterar på uppdrag av amerikanska myndigheter inte ska kunna utlämnas till Internationella brottmålsdom-stolen i Haag om åtal väcks för brott mot mänskligheten.

Hur kunde tortyr återkomma som juridiskt sanktionerad praktik i en demokrati som Förenta staterna?

En nyckelroll innehas av Bushadministrationens jurister som använde sin kompetens för att skapa det legala rum som gjorde tortyrens återkomst möjlig. Av särskild betydelse blev de juridiska underlag som togs fram av Vita husets chefjurist Alberto Gonzales, justitieminister John Ashcroft, biträdande justitieminister John Yoo, försvarsdepartementets chefsjurist William J Haynes II, justitiedepartementets chefsjurist Jay S Bybee och hans efterträdare Stephen G Bradbury. Deras roll kan liknas vid "maffiaadvokater" som tror att deras uppdrag är att vränga lagen så att deras klienter ska komma undan vadhelst de vill göra utan straffrättslig påföljd.

Det är uppenbart att myndighetsjuristerna insåg att de förhörstekniker Bushadministrationen införde stred mot tortyrförbuden i amerikansk lag och folkrättslig standard. Därav råden till Bush att åsidosätta eller omtolka den amerikanska konstitutionen och ingångna internationella avtal. Exempelvis skrev Gonzales ett hemligstämplat memorandum den 25 januari 2002 där han rådde president Bush att upphäva Genèvekonventionernas "obsoleta regelverk" för att ge amerikansk förhörspersonal nödvändig "flexibilitet" i "förhör av fiendefångar" samtidigt som det "avsevärt reducerar risken för åtal för krigsförbrytelser". Den 7 febru-ari 2002 fastslog Bush i en exekutiv order att "ingen av Genèvekonventionens bestämmelser kan tillämpas på vår konflikt med al-Qaida i Afghanistan eller någon annanstans i världen".

För en inblick i myndighetsjuristernas arbete kan vi syna två viktiga juridiska underlag, framtagna av John Bybee och John Yoo på presidentens fråga om hur de förhör som bedrevs vid Guantánamo och andra fängelser förhöll sig till tortyrförbuden i amerikansk och internationell rätt. I sitt betänkande den 1 augusti 2002 förklarade Bybee att tortyrförbuden i amerikansk lag bör blockeras "därför att ett vidmakthållande av denna lag skulle innebära en otillbörlig begränsning av presidentens befogenheter att föra krig", ty som "överbefälhavare har presidenten ett konstitutionellt mandat att beordra förhör av fiendekrigare". För att kringgå Förenta nationernas tortyrkonvention (som efter amerikanskt antagande 1994 också gäller som landets lag) utgick Bybee från enskilda termer i lagtexten. Enligt Artikel 1 i fn:s tortyrkonvention betecknar "begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon...för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse..." Bybee tog fasta på begreppen allvarlig smärta som medvetet tillfogas någon. I en federal förordning som anger när en hälsoförsäkring kan falla ut fann Bybee att så kan ske vid "livshotande organkollaps" och att ett symptom på detta var just "allvarlig smärta". Härav drog Bybee slutsatsen att den federala definitionen av "allvarlig smärta" var livshotande organkollaps, varför varje smärta som inte resulterade i livshotande organkollaps inte kunde betraktas som "allvarlig" och därmed inte som "tortyr". Dessutom krävdes att den "medvetna" avsikten var att tillfoga en sådan smärta. Om avsikten i stället var att besegra terrorister kan handlingen därför inte klassificeras som tortyr.

Vita husets oro att åtalas för tortyr låg bakom det hemligstämplade betänkande som formulerades av John Yoo den 14 mars 2003. På åttio tättskrivna sidor undersökte Yoo varje möjlig lag som stipulerar tortyrförbud. Yoo inledde med den amerikanska konstitutionen vars femte och åttonde tillägg bland annat förbjuder tortyr. Hans bedömning var att konstitutionen inte gäller då förhören sker i fängelser utanför Förenta staternas territorium. I fråga om det åttonde tillägget som förbjuder "grymma och ovanliga straff", hävdade Yoo att ett straff per definition är rättslig påföljd. Här handlade det om fångar som inte fått sin sak prövad av domstol. "Det åttonde tillägget kan således inte appliceras på dessa individer som inte har straffats som en del av en rättsprocess" och vars fängslande "inte involverar någon juridisk dom".

Yoo gav därefter detaljerade råd om hur förhörspersonal kan undgå att dömas för specifika brott som grov misshandel, stympning, mord (använd spårlösa metoder, skär inte av öron, döda inte med avsikt) innan han tog sig an krigsbrott och tortyr under internationell lag. Yoo hävdade presidentens "rätt" att upphäva tidigare antagna konventioner och anförde att "varje presidentbeslut att beordra förhörsmetoder som är oförenliga med Förenta nationernas tortyrkonvention i sig innebär ett upphävande eller avslutande av dessa klausuler i avtalet". Logiken är påfallande praktisk: lagen gäller tills den överträtts, då den per definition inte längre råder.

Yoo bedömde också risken för åtal vid Internationella brottmålsdomstolen som minimal. Förvisso förbjuder Romstadgan, som reglerar domstolens arbete, tortyr av civilpersoner (artikel 7) och fientlig militär (artikel 8), men terrorister är varken civila eller soldater utan "illegala kombattanter", varför de inte omfattas av lagen. Tortyren kan inte heller räknas som krigsbrott, eftersom krigsförbrytelser endast kan begås mot personer som beskyddas av Genèvekonventionerna - som presidenten upphävt. Om åtal likväl väcks lade Yoo upp ett försvar byggt på nödrätt och rätten till självförsvar. Nödrätt anförs vid val mellan onda ting och passade enligt Yoo "särskilt väl" in i detta fall, då "det räcker att den som begår brott tror att han eller hon därmed avvärjt ett värre brott". Yoo vidgick att en domare kan underkänna logiken med hänvisning till Tortyrkonventionens andra artikel som anger att "inga som helst särskilda omständigheter, vare sig krigstillstånd eller krigshot, inre politisk instabilitet eller annan allmän nödsituation får anföras för att rättfärdiga tortyr", men tänkte sig att ingen domare kan neka Förenta staterna rätten till självförsvar. Här betonade Yoo krigsrättens proportionalitetsprincip: man får inte svara med mera våld än det förestående hotet bär med sig. Att tortera en person för att rädda livet på många var därför lagligt. Av detta följde Yoos slutsats: "Om en försvarsanställd skulle skada en fiendekombattant under ett förhör på ett sådant sätt att det otvivelaktigt bröt mot ett brottsförbud skulle han ha gjort så för att avvärja framtida attacker mot Förenta staterna".

Juristernas underlag användes för att ta fram generella regelverk för de förhörsregimer som etablerades och detaljerade tortyranvisningar rörande speciella fångar. Däribland Khaled Sheikh Mohammad som enligt cia utsattes för en intensiv period av "tuffa förhörstekniker", bland annat upprepad skendränkning, innan han till slut "erkände allt". I en intervju för abc News i april 2008 tillförde Bush en avslöjande detalj: Condoleezza Rice, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Colin Powell, John Ashcroft och cia-direktören George Tenet hade godkänt exakt hur Mohammad skulle förhöras; vilka tekniker, i vilka kombinationer, hur många gånger. Bush hade inte haft något att invända, inte heller sedan han fått veta att förhörsmetoderna inkluderade waterboarding. "Vi hade juridiska betänkanden som lät oss göra så", förklarade Bush. "Och nej, vi hade inga svårigheter alls att få reda på vad Khaled Sheikh Mohammad visste".

Militären tillhörde de som starkast motsatte sig tortyrens återinförande, inte minst med motiveringen att ett upphävande av Genèvekonventionerna kunde inverka menligt på behandlingen av tillfångatagna amerikanska soldater. Då förhörsreglementet Detainee Interrogations in the Global War on Terror - som stadfäste spårlösa tortyrmetoder, sexuell förnedring och attackhundar - gick ut på intern remiss år 2004 invände generalmajor Jack L Rives att "flera av de mer extrema förhörsteknikerna" uppenbart "bryter mot civil och militär brottslagstiftning", vilket medför "risk att förhörspersonal och befäl blir åtalade".
Rives oro delades av Vita huset. Likt juntan i Argentina som antog lagar som gav amnesti åt dem som beordrade och deltog i kidnappningar, avrättningar och tortyr av politiska motståndare under "det smutsiga kriget" 1976-1983, antog Bushadministrationen två lagar, American Service Member's Protection Act (2002) och Military Commissons Act (2006), tänkta som skydd mot framtida åtal. Legaliseringen av tortyr sammanföll i tid med etableringen av Internationella brottmålsdomstolen i Haag, världens första permanenta internationella domstol för krigsförbrytelser, som invigdes 1 juli 2002. I Romstadgan fastställdes domstolens mandat att kunna ställa presidenter, regeringsmedlemmar och militärbefäl inför rätta för brott mot mänskligheten, en brottskategori som enligt Artikel 7 och 8 innefattar tortyr.

Romstadgan undertecknades av Förenta staterna 1998, när Bill Clinton fortfarande var president, men hann aldrig ratificeras av kongressen. Myndighetsjuristerna rådde sedan George W Bush att "dra tillbaka" undertecknandet och i stället stadfästa American Service Member's Protection Act, som kungör att "Förenta staterna inte erkänner Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion över amerikaner". Av lagens förtext framgår motivet: "Förutom att medlemmar i Förenta staternas krigsmakt riskerar åtal skapar Romstadgan en risk att presidenten och andra valda och utnämnda ledande medlemmar i Förenta staternas regering kan bli åtalade av Internationella brottmålsdomstolen". Lagen stannar inte vid att förkunna amerikansk immunitet mot åtal för krigsförbrytelser. Den "auktoriserar presidenten att använda alla nödvändiga medel" för att "befria varje [amerikan] som arresterats eller fängslats av, eller på uppdrag eller begäran av, Internationella brottmålsdomstolen". Lagen anger också att Förenta staterna, oavsett tidigare avtal, inte är förpliktigad att militärt bistå ett land som ratificerat Romstadgan.
Världens stater fick sedan ett maffia-liknande anbud: vi beskyddar er och ni anmäler oss inte för rättsväsendet. På denna grund erbjuder nu Förenta staterna bilaterala Artikel 98-avtal, i vilket beskydd utlovas den stat som utfäster sig att aldrig utlämna en amerikan misstänkt för krigsförbrytelser till Internationella brottmålsdomstolen. "Vårt mål", sade biträdande utrikesminister John Bolton, "är att teckna Artikel 98-avtal med varje land i världen".

I Military Commissions Act of 2006 stipuleras att "ingen [fiendekombattant] ska kunna hänvisa till Genèvekonventionerna som basis för sina rättigheter" i ett brottmål. I det tal då lagen presenterades avslöjade Bush att cia auktoriserats att nyttja "alternativa" förhörsmetoder. Samtidigt som han bedyrade att metoderna var "lagliga" uppgav Bush att Genèvekonventionernas tortyrförbud var "vaga och odefinierade" och därför kan "tolkas olika av amerikanska eller utländska domare. Vissa tror att vår militär och den säkerhetstjänstpersonal som är involverad i att tillfångata och utfråga terrorister nu löper risk att åtalas för brott mot krigets lagar - bara för att de gör sitt jobb på ett ordentligt och professionellt sätt. Det är oacceptabelt!" Därför behövs Military Commission Act. "De män och kvinnor som beskyddar oss ska inte behöva frukta att bli stämda av terrorister bara för att de sköter sina jobb".

I all väsentlighet pågår nu en kamp om den globala rättsordningens framtid. 106 stater har ratificerat Romstadgan. 100 stater har ingått Artikel 98- avtal med Förenta staterna. Bushadministrationens legalisering av tortyr och dess deklarerade beredskap att med militärt våld frita misstänkta krigsförbrytare utgör en utmaning som måste bemötas om inte Internationella brottmålsdomstolen ska förlora sin legitimitet.

Det går att reaktivera rätten och lagföra krigsförbrytare även om de kommer ur de mäktigas led. Det visar utvecklingen i Argentina, där amnestilagarna hävdes 2003. I detta fall måste man inte invänta att de amerikanska amnestilagarna rivs upp. Det räcker om de inte accepteras och åtal väcks mot George W Bush, Donald Rumsfeld, Condoleezza Rice, George Tenet, John Bybee, John Yoo och övriga identifierade personer som på skälig grund kan misstänktas för brott mot mänskligheten. Åtal kan väckas av berörd stat som ratificerat Romstadgan eller fn:s tortyrkonvention. Däribland Sverige. "Att bekämpa tortyr är en uttalad prioritering", förklarade regeringen 2008. "Alla länder är skyldiga att följa det ovillkorliga förbudet mot alla former av tortyr och misshandel - detta förbud kan i dag anses utgöra en folkrättslig förpliktelse som stater inte kan avtala bort". Den svenske medborgaren Mehdi Ghezali hölls illegalt frihetsberövad i 930 dagar på Guantánamo där han också torterades. Kommer regeringen leva upp till sina ord och låta Sverige gå till historien som första land att väcka åtal mot de ansvariga? Eller avser regeringen bekräfta bilden av Sverige som eftergiftspolitikens land?

Första gången läkaren Steven Miles såg tortyrbilderna från Abu Ghraib dök frågan upp: Var fanns läkarna? I sin bok "Oath Betrayed" svarar han med en allvarlig anklagelseakt mot amerikanska militär läkare och regeringen Bush.

- Alla amerikanska militärläkare får med sig ett kort med ett sammandrag av Genèvekonventionerna om behandling av krigsfångar. De svär en ed att alltid skydda och värna alla dem de har ansvar för. Var fanns läkarna när fångarna i Abu Ghraib torterades? frågar sig Steven Miles.

Tillsammans med en amerikansk människorättsorganisation begärde han ut tiotusentals sidor dokument, och i materialet fick han frågan besvarad. Läkare och övrig sjukvårdspersonal fanns där, inte bara i Abu Ghraib, utan en rad andra fängelser och läger runt om i Irak, i Bagrambasen och läger och arrestlokaler i Afghanistan, i Guantánamo. De bevittnade tortyr utan att ingripa, eller rent av deltog i den, gav de som torterade råd för att undvika att offren avled (inte alltid framgångsrikt), vidarebefordrade uppgifter om fångars psykiska och fysiska svagheter.

Med några få undantag rapporterade de inte vidare, anmälde inte, protesterade inte. Tvärtom bidrog många aktivt till att mörklägga genom att undanhålla eller förfalska dödsattester, obduktionsprotokoll och journaler, eller helt enkelt underlåta att upprätta dem.

I några fall, tillsammans med psykologer, var de med och utvecklade teknik och strategi för tortyr. Det fanns, framför allt i Guantánamo, grupper med förhörsledare, medicinsk personal och psykologer, så kallade bisquits, som skräddarsydde tortyr av enskilda fångar.
Steven Miles har kommit till IRCT (Internationella rådet för rehabilitering av tortyroffer) i Köpenhamn, under en paus i en intensiv föreläsningsturné i Europa. IRCT samlar närmare 140 rehabiliteringskliniker runt om i världen. En av dem håller till i våningarna under oss.

- Det är ett sorgligt faktum, men det är fler läkare, annan medicinsk personal och psykologer som på ett eller annat sätt medverkar i tortyr än som ägnar sig åt att lappa ihop dess offer. Tortyr utövas av minst hundra länder i världen i dag. I kriget mot terrorn har USA blivit ett av dessa. Före den 11 september 2001 kunde vi visserligen stödja tortyr i en del andra länder, men försvarsmakten utövade den inte själv. Vi var i stället drivande för att få en internationell lagstiftning mot "tortyr eller annan grym, inhuman eller förnedrande behandling" av krigsfångar till exempel.
Konventionen mot tortyr skrevs under av president Reagan.

Syftet med "Oath Betrayed" var att blottlägga den militära sjukvårdspersonalens agerande. Miles tvekar inte att nämna ansvariga, låga som höga, vid namn. Jag funderar under läsningen hur det kan kännas att se sina handlingar beskrivna i ett så avvikande och obarmhärtigt ljus, helt annorlunda än de förmodligen upplevde det när saker ägde rum. Från de anklagade har inget hörts.

Slog inga läkare larm?

- Det fanns mig veterligen några stycken, och de lyckades hindra övergrepp i ett par fall. Särskilt i ett fall i Guantánamo, men den läkaren förflyttades genast. Det intressanta är att dessa "angivare" aldrig drabbades av sanktioner eller bestraffningar, de bara åkte ut, helt diskret. Jag kan inte låta bli att jämföra med läkarkolleger i Egypten, i Turkiet eller Centralamerika, kolleger som protesterar eller arbetar mot tortyr och löper enorma risker, till exempel att själva torteras eller bara försvinna. Ingen amerikansk militär riskerade något i närheten av detta.

Varken den läkarorganisation som organiserar nästan alla militära läkare eller den myndighet som utfärdar läkarlegitimationer har agerat efter Miles avslöjanden. Ingen har förlorat sin legitimation.

- De säger att de saknar resurser att utreda. De kunde ju begära en oberoende utredning, vilket under alla omständigheter vore det bästa, men det har de inte gjort.

Vilket fall har berört dig mest?

- Behandlingen av en irakier vid namn Mahoush sticker ut. Han var hög officer under Saddam, men inställde sig själv hos en av våra enheter i norra Irak. Vi misshandlade honom i två veckor. Han fick otaliga frakturer, bland annat bröts sex revben, och han fick många blödningar. Till sist stoppade vi ner honom i en sovsäck med huvudet först och surrade en sju meter lång elkabel runt sovsäcken. En läkare var närvarande när detta skedde utan att ingripa. Sedan satte sig en CIA-agent på honom och han kvävdes inne i sovsäcken.
Då tillkallades en annan läkare. Hon skrev att Mahoush dog av en hjärtattack under förhör. Men en lekmannaundersökning och obduktionsprotokollet beskriver utförligt alla skador.

Steven Miles använder genomgående "vi" när han återberättar vad militären och dess sjukvårdspersonal uträttat i kriget mot terrorismen.

- Den stora utmaningen för historiker är nu att ta reda på hur detta kunde ske. Det var inga enskilda händelser. Det var ett systemskifte som avsiktligt genomfördes av framför allt dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld, vicepresident Dick Cheney, några höga generaler och tjänstemän i försvarsdepartementet. Strax efter 11 september-attacken tillsatte Rumsfeld en kommitté med uppdrag att ta fram "kraftfullare förhörsmetoder". Den kom fram till att tortyr inte lönar sig. Och det är helt rätt. All modern forskning visar att information framtvingad med våld eller hot om våld är värdelös. Det som kommer fram är oftast det torterarna vill höra, ofta är det fel och leder till ödesdigra beslut.

- Det finns en uppfattning, uppbackad av massor med filmer och tv-serier som "24", att det går att hitta den som sitter inne med den avgörande informationen. Och sedan tvinga den ur honom med tortyr. Problemet är att du aldrig vet om den du torterar verkligen har den informationen. Där är ­filmerna så förljugna, säger Steven Miles.

- Forskningen visar i stället att andra förhörsmetoder, till exempel de som bygger på förtroende, i det långa loppet ger bättre resultat.

- Tortyr skapar dessutom ett motvåld, försämrar vårt rykte, förtroendet och säkerheten för våra trupper. Abu Ghraib innebar att vi missade en chans att bidra till byggandet av ett civilt samhälle i Irak. Vår popularitet föll totalt från ena dagen till den andra. Före Abu Ghraib fick vi tillbaka tillfångatagna amerikanska soldater i livet. Efteråt har vi inte fått en enda.

Rumsfeld lyssnade inte på vad hans kommitté föreslog, utan gick sin egen väg. Detta gick hand i hand med beslutet att Genèvekonventionerna inte gäller fångar i kriget mot terrorn och att kalla dem illegal combatants. Visserligen uppmanas våra trupper ändå att behandla fångar humant, med den lilla haken att undantag kan göras när det är "militärt nödvändigt". I paketet ingick också att på egen hand begränsa definitionen av tortyr, vilket visar sig när administrationen hävdar att waterboarding - framkallande av drunknings panik - inte är tortyr.

- Vad USA har åstadkommit är att undergräva sextio års arbete med att bygga upp en internationell lagstiftning mot brott mot mänskligheten.

Amerikanska försvarsdepartementet har kraftfullt tillbakavisat Miles påståenden om den militära läkarkårens roll i utövandet av tortyr, men har avstått från att gå in på detaljer. En talesman där säger: "Vi anser inte att denna användning av materialet är i enlighet med andan i lagen om rätt till information."

Sedan 1999 är tortyr förbjudet i israeliska fängelser. Men enligt en färsk rapport från de israeliska människorättsorganisationerna B’Tselem och Centret för individens rättigheter är förbudet blott en papperstiger. Rapporten, som baseras på vittnesmål från 73 palestinska fångar som satt fängslade mellan juli 2005 och januari 2006, visar att den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet regelmässigt utsatt fångarna för såväl fysisk som psykisk tortyr, skriver The Independent. En av de intervjuade, en 29-årig man, berättar hur han brukade förhöras i vad fångarna kallade "bananposititionen". Den innebar att han lades med ryggen mot en bänk varpå händer och fötter hakades fast i varandra med hand- och fotfängsel under bänken. – Sättet kroppen sträcktes ut på var olidligt. Sedan lyfte förhörsledarna upp bänken och släppte den rakt ner. Jag förlorade medvetandet, berättar han. Israels justititeministern hävdar att förhörsmetoderna håller sig inom lagens råmärken.

EU-parlamentets tillfälliga CIA-utskott (TDIP) riktade i måndags hård kritik mot Sverige i sitt första beslut kring Europaparlamentets utredning och ståndpunkt om CIA:s användning av europeiska länder för hemliga transporter och illegal internering av fångar. Utskottet slår fast att Sveriges agerande i samband med bortförandet av de två egyptiska medborgarna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, från Bromma flygplats i Stockholm i december 2001, både strider mot svensk lag och mot FN-konventionen mot tortyr.

– Det är bra att EU-parlamentet kritiserar Sverige så hårt. Bortförandena av Ahmed Agiza och Mohammed Alzery var rena kidnappningar som utfördes av CIA med stöd från vår egen regering, säger Jens Holm, EU-parlamentariker (v) och ledamot i CIA-utskottet i ett pressmeddelande.

I rapporten från utskottet konstateras att 1254 illegala CIA-flygningar har skett i Europa. Dessutom konstateras att Agiza och Alzery mellanlandade i minst tio europeiska länder under bortförandet.

– Jag förväntar mig att regeringen klargör att de inte kommer att förlita sig på så kallade diplomatiska garantier. Personer ska inte kunna utvisas till länder där de riskerar att utsättas för tortyr eller annan grym behandling, säger Jens Holm i pressmeddelandet.

Han kräver att regeringen agerar snabbt och kraftfullt för att verka för mänskliga rättigheter.

– Regeringen måste omedelbart verka för att Ahmed Agiza friges från fångenskapen i Egypten och att Mohammed Alzery får återvända till Sverige. Regeringen måste be de båda om offentlig ursäkt, ge ekonomisk ersättning och verka för upprättelse

Ett slutgiltigt beslut i EU-parlamentet kommer att tas under sessionsveckan i Strasbourg i februari.

En rapport från Amnesty visar hur den jordanska säkerhetstjänsten i samarbete med USA torterar fram erkännanden ur personer som gripits av politiska eller säkerhetsrelaterade skäl.   - Jordanien verkar vara det centrala navet i ett globalt system av hemliga fångcenter som sköts av USA i samarbete med utländska underrättelsetjänster, säger Malcolm Smart, som är chef för Amnesty Mellanöstern och Nordafrikaprogrammet, till Amnesty Press och media.
I rapporten "You confessions are ready for you to sign: Detention and torture of political suspects" kommenterar tidigare anställda inom den amerikanska underrättelsetjänsten det jordanska samarbetet.
- Vi griper den misstänkte eller ser till att några av våra samarbetsländer gör det. Därefter skickas den gripne till ett tredje land där han – låt oss tala klarspråk – blir utsatt för tortyr. Skickar du en fånge till Jordanien får du bäst resultat, berättar Robert Baes som tidigare arbetat som CIA-spion i Mellanöstern.
I Amnestys rapport finns ett dussintal vittnesmål från personer som suttit i hemliga fängelser runt om i Jordanien. Anstalterna styrs av den jordanska underrättelsetjänsten som är direkt underordnad premiärministern. Anställda har vid sträckta befogenheter, vilket i praktiken innebär att de kan agera utan restriktioner. Dessutom är insynen bristfällig.
När den gripne har erkänt ställs han eller hon inför en särskild domstol som dömer människor endast utifrån erkännandet, även om den åtalade hävdar att han eller hon har torterats till det.
I år har 22 människor dömts till döden, varav sju senare har fått straffreduktion.