| | | | | |  
 
 

     

"Jag står kvar som en gammal rauk"

Namn: Mikael Wiehe.
Fyller: 60 år på måndag, 10/4.
Yrke: Rockmusiker på vänsterkanten, låtskrivare. Han har bland annat skrivit – "Fred", "Keops pyramid", "Vem kan man lita på?", "Victor Jara", "Titanic", "Flickan och kråkan", "Lindansaren", "Mitt hjärtas fågel", "Som en duva", "...ska nya röster sjunga" och "En sång till modet" 
Uppvuxen: I Köpenhamn i Danmark, sedan 1952 i Malmö.
Senaste jobb: "Jag har gjort 56 konserter i vår".
Senaste skivorna: Med nyligen avlidne Totta Näslund har han spelat in en skiva "Dylan", där han tolkar Bob Dylan på svenska. Egna skivan "Främmande land", november, 2005.
Hobby: "Kroppen har tvingat mig till kompromisser: Längre promenader, mindre alkohol, färre sena middagar. Sextio armhävningar varje morgon. Men jag ska upp till hundra".
Priser: Från guldstjärna i rättskrivningsboken 1953 , John Horn-priset 2003, medalj till Pablo Nerudas minne 2004, Martin Luther King-priset 2005 till Stig Sjödin-priset, 2005. Och många fler.
Mat: Fransk mat och dyrt Bordeuxvin.
 
Foto: A Haglund
Musik: "Bach ger mitt hjärta frid. Bob Dylan sporrar mig till uppror".
Födelsedagen: Firar han med delar av familjen i Kalifornien. Sedan ska han besöka Nicaragua. Därefter väntar sommarturné med rock´n´roll mot högern inför valet.
"Krig har vunnits och förlorats, revolutioner har segrat och besegrats, imperier har fallit och uppstått, politiska vindar har vänt och återvänt och kärleken har kommit och gått. Och jag har mått bättre och sämre. Allt har satt sina spår i sångerna", menar Mikael Wiehe, som har skrivit cirka 300 sånger och gett ut omkring trettiofem skivor, spelat på omkring tretusen konserter och sålt en och en halv miljon skivor.
Mikael Wiehe har vuxit upp i en värld av kvinnor .
–Hos moster och mamma, min far och hans andra hustru. I dag har vi sammanlagt fem döttrar! Och jag tycker också att jag har ett kvinnligare sätt än mina kompisar.
Dock betecknar han inte sig själv som feminist utan som vänsterextremist.
–Jag har slutat kalla mig kommunist! Jag står kvar som en gammal rauk. Världen har vridit sig så långt åt höger. Att kalla sig feminist är till intet förpliktigande. Jag skröt i finsk teve för Jane Fonda att jag var extremist. Hon var förtjusande och jävligt tydlig när hon sade: "Jag kallar mig inte extremist, extremisterna sitter i Vita huset".  
Sedan skröt jag om det svenska feministiska alternativet. Då svarade hon: "Det vet jag väl, jag ska träffa Gudrun på söndag".
–Därefter pratade vi om kriget i Irak för jag har skrivit en låt som jag tillägnar Cindy Sheehan, vars ende son dog i kriget i Irak och som sedan demonstrerade utanför Bushs ranch. "Jag känner henne för jag stöder antikrigsrörelsen", sa Jane Fonda. Sedan tittade jag bakom hennes öron om jag kunde se några ärr men det kunde jag inte. Och hon har tagit ut inplantaten, säger den gamle kampsångaren med ett fniss i luren.
Strängt upptagne Mikale Wiehe är på tillfälligt besök i Stockholm och sitter på sitt hotellrum. Plötsligt blir vi avbrutna.
–Det var den filippinska städerskan som gav mig lite godis. Jag brukar säga till henne att hon inte behöver städa varje dag.
Mitt i den nyliberala galenskapen, som han uttrycker det, tycker han sig se hur motståndet mot Bush formerar sig.
–Majoriteten av USA:s befolkning har kommit betydligt längre i sin övertygelse om Bushadministrationens oduglighet än Sveriges borgerliga ledarskribenter. Ingen nämnd och ingen glömd, fortsätter han och låter nästan upplivad.
Han menar att på USA:s bakgård, i Latinamerika, sitter socialistiska regeringar och försöker värja sig mot den nyliberala dominansen. Och i Sverige talar socialdemokraterna om en utökad offentlig sektor till den borgerliga alliansens förskräckelse.
På 70-talet startade Mikael Wiehe Hoola Bandoola Band, ett av Sveriges mest populära proggband med en tydlig vänsterinriktning. Där fanns också Björn Afzelius.
–Han var en hejare på sjunga och på att kunna låtar utantill. Bandet var en skola i demokrati och vi hade alltid utsålt. Bland medlemmarna i bandet fanns alla partier till vänster om socialdemokraterna respresenterade.
För många år sedan tvingade Mikael Wiehe sig själv att ta sitt inre liv på allvar och dyka ner i det smärtsamma och jobbiga, Cirka en tredjedel av hans sånger kom därför att handla om honom själv och om hans inre labyrinter, en tredjedel är politiska sånger och den sista tredjedelen är reflektioner över människor som står honom nära.
1994 var Mikael Wiehe inbjuden när Nelson Mandelea skulle installeras som president i Sydafrika. Andra kända gäster var Fidel Castro, Yassir Arafat, Quincy Jones, Hilary Clinton och Tomas Ledin.
–Hela landet tog ett djupt andetag! Våldet upphörde! Det var fantastiskt. Man gick in i en ny era. De svarta med glädje och de vita med lättnad över att slippa den skam de dragit över landet.
Och Chile fick sin första socialistiska president Ricardo Lagos år 2000. Då var Mikael också inbjuden. 
–Han är inte mer socialist än Göran Persson men han är ett bra mycket bättre alternativ än Pinochet.
Mikael Wiehe har haft alla socialdemokratiska statsministrar i sin publik sedan Tage Elander.
–Palme kom många gånger. Men även Göran Persson.
Vad gillar du Göran Persson?
–Vi har stor glädje av varandra!
Vad har han för glädje av dig?
–Jag är ordförande i Artister mot nazister. Och jag tycker om när han talar om tjugotusen nya jobb i den offentliga sektorn.
Har du aldrig någon formsvacka?
–Jag säger som Ingemar Stenmark – när någon efter en tävling sade: "Vilken tur du har!" så svarade han: "Och tänk att ju mer jag tränar desto mer tur har jag". Mitt arbete består också av hårt arbete. Men även av tur!
Hur länge ska du resa runt och sjunga?
–Så länge rösten är len och mina naglar är välpolerade och håller. Och så länge någon jävel gitter höra mig.


Lisbeth Tell, Dagens Nyheter, 10 april 2006